I Chicago arbetar i dag fler etiopiska läkare än det finns läkare i Etiopien – ett land med 80 miljoner invånare. Vi förväntas märkligt nog anse att det är bra.
I dag har “vänstern” anslutit sig till den underliga idén om att öppna gränser och fri invandring innebär att man är solidarisk med den tredje världen.
Men i går ansåg vi i vänstern att den “brain drain” som drabbade tredje världen var en form av utsugning. De bäst utbildade och mest driftiga lämnade sina hemländer, där de ofta fått sin utbildning, för att istället arbeta i västvärldens metropoler. Här fick vi tillgång till billig och välutbildad arbetskraft. De fattiga länderna fick däremot svårare att höja sig ur sitt armod och elände.
Detta perspektiv är helt frånvarande när sådana som Mona Sahlin eller Alexandra Pascalidou berättar för oss om hur många hjärnkirurger de mött som chaufförer när de åkt taxi i Stockholms innerstad.
Men varför skulle en hjärnkirurg söka sig till Sverige när han kan få jobb i nyssnämnda Chicago eller Boston eller London? De där potentiella kandidaterna till Nobelpriset som påstås ratta våra taxibilar tillhör den samtida mytologin.
Men det stora problemet är att Sahlin och Pascalidou inte förstår att de driver på för en ökad utsugning.
Samma inställning återkommer i deras och deras gelikars synsätt på den invandring som inte består av kommande Nobelpristagare – i dessa fall försvaras de öppna gränserna med att de gör möjligt för gamla svenskar att få vård och slippa liggsår. Det grundläggande problemen blir då två:
1) Hur livskraftig och sund är en nation som inte kan ta hand om sina egna åldringar?
2) Hur solidarisk är en politik som innebär att vi ska undandra länder i tredje världen arbetskraft för att vi har ett samhälle som inte är friskt?
Slutsats: öppna gränser kan aldrig vara en vänsterpolitik. Det är ett verktyg som gör det möjligt för överheten att befästa sin makt. Vänsterns hållning bör vara att invandring ska vara strikt reglerad och utgå från nationens intressen.