I statsradions söndagsintervju samtalade Martin Wicklin med Robert Aschberg; den senares karriär i den maoistiska rörelsen förbigicks snabbt med en svepande formulering om att han en liten tid varit journalist på Gnistan.
Intrycket som ska skapas är att det var ett litet, litet tillfälligt vikariat och att han under sina inledande år som journalist mest var på Saxons veckotidningar Expressen och Aftonbladet, innan han adopterades av Jan Stenbeck.
Ett sjävklart och alltid lika roande fenomen är människor som inte låtsas om sina gamla ståndpunkter av fåfänga (de vill inte framstå som kretiner) eller för att det inte är bra för karriären.
Det betyder att de rörelser som är trendriktiga i dag i framtidens ögon märkligt nog kommer att framstå som om de existerat trots att ingen hävdade dessa åsikter.
Om tio år kommer vi därför att få höra följande i Wicklins söndagsintervjuer:
Wicklin: I dag är du ju minister, och vi ska tala om vägen dit. Jag ser i arkivet att du förr engagerade dig för afganska flyktingar.
X: Nej, nej, nej, det där har redaktören fått om bakfoten. Flyktingar? Däremot har jag alltid varit intresserad av hundar. Jag hade en afgan. Den blev tyvärr påkörd. Kan vi byta ämne, jag blir så illa berörd när jag tänker på den kraken.
Eller så kommer det att låta så här:
Wicklin: Välkommen. I dag är du generaldirektör, och din politiska karriär startade i Örebro där du fick mycket skäll för att du såg till att kommunen satsade stort på att hjälpa jihadister som återvänt från krigen i Syrien och Irak.
Y: Men vad bra att du tar upp den där gamla historien. Då kan jag reda ut de absurda villfarelserna kring vad som egentligen hände. När vi skulle spika budgeterna för kommunens alla verksamheter ville jag vara sparsam. Därför sa jag på många punkter som gällde några miljoner hit, och ännu flera miljoner dit, att: “Nej, det där lägger vi på is.” Döm om min förvåning när det sedan visade sig att de ansvariga tjänstemännen trott att jag menande IS. Och visst fick hemvändarna några feta år – men det är inte så mycket man kan göra i en demokratisk process när det blir missförstånd mellan politiker och tjänstemän.