Ska jag välja någon av samtidens mest märkliga uppfattningar och utnämnandes till alla tiders mest obegripliga ståndpunkt blir det nog den här:
“Vi får inte förvandlas till monster genom att själva beter oss som våra onda motståndare.”
I DN skriver Lisa Magnusson att vi måste låta IS-kvinnor återvända till Sverige så att vi kan ta hand om och rädda deras barn. Annars blir vi som monstren.
Förlåt min enfald, men vad ska jag svara alla andra barn i världen som far illa – inte på grund av att de har idioter till föräldrar utan för att de hotas av svält sjukdomar eller krig på grund av att det närmast är ett naturtillstånd i deras del av världen? Om jag ställs inför ett sådant barn skall jag alltså svara:
“Kära lilla barn, jag vet att mitt land för samma kostnad skulle kunna hjälpa dig, dina syskon och antagligen några till att få ett anständigt liv. Men när du blir äldre kommer du att förstå att det finns något som heter prioriteringar. I Sverige prioriterar vi dem som har svenskt medborgarskap och om de råkar vara kvinnor som åkt till Syrien för att vara cheerleaders i burka vid halshuggningar – då måste vi låta dem komma hem så att vi kan ta hand om deras barn. Annars blir vi monster.”
Ska vi krångla till det riktigt mycket kan man väl fråga sig varför svenskt medborgarskap blir viktigt bara för att det gäller en IS-kvinna. Jag har inte fått någon känsla för att medborgarskapet anses viktigt när överheten ska prioritera resurserna. Men visst, landets fattigpensionärer kanske ska börja vifta med passet – så får vi se om det hjälper.