T. är orakad och lite allmänt skrynklig när han kommer in i kaféet. Det märks att han legat till sängs några dagar i förkylning och feber. Både ögon och flint lyser av den fortfarande förhöjda kroppstemperaturen.
Han köper en bit blåbärspaj och slår sig ner vid vårt bord. Han petar håglöst i bakverket och verkar ta sig an att dekonstruera det och skapar små högar; blåbär i en; smuldeg i annan och grädde i den tredje. När han är klar lägger han ner plastskeden och betraktar sin tallrik med rynkad panna och verkar fundera – kanske grubblar han på hur han ska sammanfoga delarna till något nytt.
Vi andra ägnar inte hans övningar något större intresse eftersom vi diskuterar om hur IS-terrorister som vill återvända till Sverige ska behandlas. Det har börjat uppstå en enighet om att man ska frånta dem deras medborgarskap, endräkten började uppstå när Y. bara svepte bort alla invändningar om gällande lagstiftning med att hänvisa till att det faktiskt råder krig:
Y: “Den nuvarande regeringen och de föregående har ju inte fattat att de där killarna med skägg och badlakan på skallen faktiskt lät sitt kalifat förklara krig mot västerlandet – alltså mot oss. De har ju för fan tagit kål på nästan varenda kristen människa i Mellanöstern. Nu har de förlorat – och det är inget ovanligt att lagstiftningen efter ett krig omdanas på ett sådant sätt att brott som begåtts men inte täckts av tidigare lagstiftning blir straffbara. Nürnbergrättegångarna är ett utmärkt exempel. Så varför skulle inte vi kunna deklarera att har man tillhört IS kan man titta sig i månen efter sitt svenska pass. (Det märks att Y. suttit av ett oräkneligt antal rättegångar, och även om han gjort det på de anklagades bänk har hans språk formats av den erfarenheten – man kunde ta honom för en ledamot av en hovrätt – om det inte vore för musklerna och tatueringarna).”
Jag funderar på att kasta in något om Carl Schmitts syn på frågan, men finner det lite olämpligt med tanke på att Y. nyss åberopat Nürnbergrättegångarna. Jag fokuserar istället på min chokladbudapestrulle.
T (som åter fattat skeden och nu verkar försöka bygga en slags torn av smuldeg och blåbär): “Ni ska alltid vara så jävla fancy i eran argumentation. Vadå Nürnbergrättegångar? Kan man inte bara förklara IS-terrorister för fredlösa i Sverige?”
S: “Eh – fredlösa – vem ska utfärda den domen?” (Han biter nästan förskräckt i sin toscabit.)
T: “Förr kunde fria män samlade till ting göra det – men tja, man kan väl ha en folkomröstning i frågan.”
Y: “Men vad skulle det innebära rent konkret?”
T: “Ingen får ge den fredlöse mat och husrum…”
Y: “Jag har för mig att man kunde slå ihjäl den som var fredlös om man stötte på dem – utan att man själv straffades – men det kan du väl ändå inte mena?”
T (tittar upp från sitt konstruktionsarbete, betraktar Y med oförställt förvånad blick): “Varför skulle jag inte mena det?”
Y: “Men då kan det ju bli en massa skottlossning på gator och torg!”
T: “Jättestor skillnad mot i dag – eller hur?”
Y: “Borde du inte ha legat kvar i sängen? Du feberyrar. Om du går och lägger dig igen lovar jag att komma med paj till dig då och då tills du är frisk – även om du bara leker med den.”
S: “Men när jag tänker efter har T en poäng. Nu låter vi dem som redan återvänt få driva omkring och göra vad de vill. De kan till och med ägna sig åt att rekrytera nya mordiska tokfransar – och de uppbär säkert pengar från arbetsförmedling, socialen och får bidrag till uppehälle och hyra. Och nu verkar alla, vi också, ägna tid åt att diskutera hur de som vill komma tillbaka ska behandlas rättssäkert med hänsyn till alla befintliga lagar.
Det är ju sinnesjukt. Det är ju mördare vi talar om och det spelar ingen roll om de själva inte skurit halsen av någon. Jämfört med hur vi hanterar dem nu verkar en fredlösförklaring väldigt förnuftig.”
Y: “Men deras ungar för helvete, de har ju inte gjort något ont.”
T (verkar nu gett upp alla försök att skapa något nytt av den dekonstruerade pajen och har föst ihop allt i en geggig hög som han trummar på med plastskeden, och han verkar inte bry sig om att det då och då stänker lite blåbärsröra på oss andra): “Diskussionen kan inte börja med barnen, den måste börja med föräldrarnas brott. Först förklarar vi föräldrarna för fredlösa – därefter säger vi att vi givetvis är beredda att dra försorg om deras avkomma, vi är ju inte barbarer som de. Svårare än så är det inte.”
M: “Men vilka ska få rösta om det där med fredlösheten?” (Han har stått vid sidan av vårt bord och verkat absorberad av skidstafetten på storbilds-TV:n – men har uppenbarligen också lyssnat på vårt samtal.)
T: “Alla som har rösträtt förstås.”
M: (tar en ledig stol och sätter sig): “Men borde alla som i dag har rösträtt få behålla den?”
T: “Va?”
M: “Du verkar inte vilja ha din paj? Lärde inte din mamma dig att man inte ska leka med maten? Om jag får den, så ska jag förklara.”
T: betraktar geggan på sin tallrik och skjuter den sedan med en min av lätt avsmak över bordet i M:s riktning.
M betraktar nyfiket den märkliga röra av grädde, blåbär och smuldeg som T. skänkt honom. Han reser sig upp och går och hämtar två nya plastskedar i kafédisken. Återkommer, sätter sig ner, nu med en liten vit sked i varje hand och betraktar nästan ömsint anrättningen framför sig. Och han börjar sedan äta av den. Vi noterar att en av skedarna används enbart för deg, och en är förbehållen blåbär. Skickligt lösgör han de olika komponenterna med just den sked som verkar avsedd för ändamålet.
Det går fort och han lutar sig när tallriken nästan är tom belåtet tillbaka och studerar det som finns kvar; en redig klump med lilafärgad tjock vispgrädde.
”Den spar vi till efteråt”, förkunnar han förnöjt.
T: ”Efter vad då?”
M: ”Jag skulle ju förklara det här med rösträtt för dig – eller för er.”
Y: ”Finns väl inte så mycket att förklara?”
T: ”Innan du börjar gå in på en massa teoretiska förklaringar som jag antar ska leda till att rösträtten måste begränsas skulle måste jag bekänna att jag de senaste dagarna har börjat tänka i samma banor.”
JAG: ”Men du har ju legat sjuk och febrig på ditt rum och glott på TV – som det verkar dygnet om efter vad jag har hört.”
T: ”Stämmer. Och när jag zappar och stannar till mellan programmen, då börjar jag fundera på om man inte ska beröva en del människor rösträtten.”
Y: ”Som?”
T: ”Som de som är med i program som Farmen, Torpet, Paradise Hotell, Ensam mamma söker , Ensam bonde söker, Första daten, Kärlek vid första ögonkastet. Ointelligenta fullblodsnarcissister som…”
S: ”Men nu tar du väl i! Nazister är de väl ändå inte…”
T: ”Men hör upp dövör! Jag sa ’narcissister’. Det är ju omöjligt att föra ett begripligt samtal med någon som är så lomhörd som du. Som den gången vi diskuterade Mellot och du trodde jag ansåg att startfältet bestod av autister. Ska du sitta med här i fortsättningen får vi ordna teckenspråkstolkning.”
Y: ”Du nämnde inte Ullared.”
T: ”Sant. Ullared hör hemma på listan. Definitivt.”
JAG: ”Du menar att deltagarna är så retarderade och självupptagna att de inte borde ha rösträtt?”
T: ”Vill vi att de får rösta? Individer som inte förstår att deras förstånd möjligen kan mäta sig med en thinnerberusad sorks och som glatt visar upp sig för så många som möjligt för att få lite uppmärksamhet? Röstar gör man för att enligt vad som är den egna meningen och uppfattningen bevara nationen och dess värdighet. Hur kan man göra det om man inte ens förmår upprätthålla sin egen värdighet?”
S: ”Efter att ha sett dig äta upp vad som en gång var en paj är jag tveksam till att du ska ha rösträtt.”
T: ”Jag kanske ska påpeka att jag inte röstat de senaste trettio åren, man måste välja sitt sällskap.”
S: ”Kanske berott på att du alltid är groteskt bakfull på söndagarna?”
T: ”Nu blandar du ihop orsak och verkan.”
Y: ”Men bör inte de som producerar programmen också bli av med rösträtten? Antingen tycker de att det de gör faktiskt är bra och då – hit med röstkortet. Pronto. Eller så tycker de att de gör skitprogram som kommer att gå hem i stugorna och då är de så folkföraktande att – just det – hit med röstkortet.”
T: ”Jag är på. Alla som är inblandade i den sortens produktioner berövar vi rösträtten – deltagare, regissörer, hela jävla produktionsteamen…”
S: ”Men bör man då rimligen inte också ta ifrån dem som tittar på de här programmen rätten att rösta om nationens angelägenheter?”
T: ”Jo…”
S: ”…och i så fall måste man väl också ta rösträtten ifrån dem som tittar på de där programserierna som skildrar polisens vardag i Södertälje och Stockholm eller hur det är att vara ordningsvakt i tunnelbanan. Att någon kan sitta och titta på hur fyllon släpas runt på perronger i Stockholms tunnelbana eller hur Södertäljepolisen ingriper mot personer som grillar när det råder eldningsförbud tyder på att man har en hjärna som kanske inte ska överansträngas genom att fundera över vilken politik för försvar eller ekonomi som är bäst. Vi gör dem en tjänst helt enkelt. Ska de ta ställning i sådana frågor kanske det börjar brinna i huvudet på dem och så kommer det en ordningsvakt rusande och lägger ner dem för att de tror att de är packade.”
JAG: ”Ser ni inte vissa administrativa problem här? De som är insyltade i programmen på olika sätt är ju lätta att identifiera. Men hur ska man avgöra vilka som tittar på programmen? Och är det inte självreglerande om en generation eller två? Då kommer de som tittar och deras avkomma inte att rösta därför att de inte ens märker att det är val. De är fångade av en serie där man får följa kända svenskar när de besöker offentliga toaletter.”
M: Ni sitter här och småskämtar om hur rösträtten ska begränsas – och orsakerna till att man ska beröva en del människor deras rösträtt visar ju att ni inte tar det här på allvar, och att ni inte tänkt igenom det här ordentligt – som det där med att de som ser på vissa TV-program inte skulle få rösta. Förstår ni inte att en hel del människor ser på de programmen i rent terapeutiskt syfte?
S: Hur då terapeutiskt syfte? Du menar att de vill ha det bekräftat att de själva inte tillhör de mest obegåvade i samhället?
M: Ungefär så ja. De är hårt pressade ekonomiskt, vare sig fru, barn eller hund förstår dem. Då kan de kolla på “Farmen” eller “Ullared” och tänka – men så jävla lågt har jag inte sjunkit. Det visar trots allt på att de har en viss självmedvetenhet av det bättre slaget – så låt dem få rösta.
T: Det påminner mig om att jag använde “Paradise Hotel” som ångestdämpare.
Y: Hur då? Paradise Hotel är ju ångestskapande.
T: Inte alls. Varje gång jag fick ågren över vad jag gjort på den senaste firmafesten eller på Gröne Jägaren gick jag till TV:n, tryckte på “Play-avdelningen” och kollade ett gammalt avsnitt av “Paradise Hotel” och insåg att jag ju vid en jämförelse mest påminner om en pastor i Jehovas Vittnen.
M: Ungefär så funkar det faktiskt för många. Men om vi ska tala allvar…
Y: Om du ska hålla en seriös utläggning, vilket du uppenbarligen ska eftersom du liksom blåser upp dig – så måste jag ha mer fikabröd. Vänta.
(Y vandrar iväg. Återkommer med en stor munk täckt med ett glaciärtjockt lager av transfetter och socker.)
T: Är det vad jag tror? (Han lutar sig fram över det lilla runda bordet. Y, drar hastigt tallriken närmare sig – uppenbarligen rädd för att T. ska börja salivera så det droppar på bakverket – eller gråta glädjetårar som även de riskerar att blöta ner den stora munken.)
Y: Ja! De gör kanelmunkar igen.
S: Den som skapade den första kanelmunken av det där slaget borde fått Nobelpriset i fysik, eller kemi – vem kunde tro att det gick att packa så många kalorier så tätt?
Y (efter att ha tagit första tuggan): Det är nog mer Nobelpriset i litteratur som skulle komma ifråga. Det här är ren poesi, stor poesi.
S: Eller fredspriset! Om alla fick äta av de här kanelmunkarna, så skulle evig fred råda.
M: Ni är för fan sinnessjuka. Det går inte att prata allvar med er. (Reser sig upp.)
Y: Blev du sur? Ska du gå?
M: Nej, jag ska gå och köpa en kanelmunk innan de tar slut.
(När han kommer tillbaka med 2 000 kalorier i form av en munk som förvisso är stor – men ändå – 2 000 kalorier – och slår sig ner märks det att han suttit på en tyngre anstalt tidigare – han liksom lutar sig över kaloribomben för att skydda den från möjliga attacker från andra som kan tänkas drabbas av begär till hans bakverk.)
M: Värnplikt.
S: Jaha…?
M: Bara de som fullgör värnplikt ska få rösta. Konstigare än så behöver det inte vara.
T: Aha, så du vill avskaffa den kvinnliga rösträtten?
M: Varför det? De kan ju också göra värnplikt – och den ska vara två år – för alla.
S: Är det verkligen en jättebra idé att lära sådana som kanske har terroristsympatier hur man ska bruka vapen?
M: Om vi nu har sådana personer kvar i landet i framtiden, så finns det nog inget bättre sätt att omprogrammera dem än genom värnplikten – bör nog vara effektivare än många och långa samtal med socialarbetare.
Y: Men varför skulle värnplikten göra människor speciellt lämpade att rösta?
M: Jag skulle kunna börja föreläsa om geopolitik och förklara att Sveriges oberoende alltid är mer eller mindre hotat och att vi därför måste kunna försvara oss själva. Vi måste alltid kunna det. Världen kommer aldrig att vara säker. Kan man inte försvara sig skapar man dessutom konflikthärdar, för då kan ju andra länder få för sig att de ska utvidga sina territorier på vår bekostnad. Om man inte är beredd att försvara landet utan tycker att det liksom är lite jobbigt, eller att man har viktigare saker för sig – då bör man ju rimligen inte ha något att säga till om när det gäller hur riket styrs och då ska man heller inte ha rösträtt. Men klart man får ha kvar övriga medborgerliga rättigheter.
Y: Det var ju storsint av dig.
M: Beror nog bara på att jag fick den sista kanelmunken. Hade de varit slut hade jag nog inte varit lika generös.
T: Finns ju ett mer vardagligt skäl – militärlivet gör att faktiskt att du växer upp – eller nåja, du lär dig bädda sängen, lyda order, samarbeta med andra, putsa skorna – det blir ju ett jävla kunskapslyft för snorhyvlarna i de kommande generationerna för det lär de sig ju vare sig hemma eller i skolan.
Y: OK. Ni verkar märkligt överens om det här – och det kokar ner till att ni tycker att de som lärt sig bädda sin egen säng ska få rösta och de andra inte. Värnplikt för alla i två år – fattar ni vad det skulle kosta?
M: Fattar du vad det kostar om vi inte kan försvara oss? Fattar du vad det kostar samhället att vi har en helvetes massa ungdomar som mentalt och fysiskt påminner om en illa packad potatissäck?
Jag: Jag är för din idé! – men skulle man kunna tänka sig att man får sitt straff avkortat om man går med på att göra extra militärtjänst?
M (med en min som om han redan var överbefälhavare, eller åtminstone fältmarskalk): Det tycker jag borde gå för sig. Men är det en vidare bra idé i ditt fall – du är ju alltid så förbannat motvalls så du skulle placeras i någon pluton som ska rensa minfält.
Y: Han är så lättretad också. Han kan få bli den första mänskliga hangarhunden.