Viktor Vasnetsov: Apokalypsens fyra ryttare.
Sekter har ett dåligt rykte. Möjligen välförtjänt betraktar vi dem som sammanslutningar av människor som ännu inte fått en plats på en psykiatrisk vårdinrättning.
Jag påminns om detta när jag ser ett seminarium om våldsbejakande grupper på TV. Paneldeltagarna diskuterar jihadister och vit makt-grupper, och är ense om att i båda fallen har man att göra med sekter.
De definierar en sekt som en grupp människor som har en karismatisk ledare och som hålls samman av en tro på an förestående apokalyps; snart ska den slutgiltiga striden stå mellan de goda och de onda och det blir brutalare än publikbråken vid ett Stockholmsderby strax efter löning.
Tron på en nära förestående undergång förenas med tanken på egna och andras totala underkastelse för att göra nödvändiga offer. Den inre sammanhållningen är stark, det är “vi” mot “dem” och “vi” följer mycket strikta regler för hur vi ska leva, vara och bete oss. Uppför vi oss inte i enlighet med de föreskrivna normerna och binder upp oss själva med ledarens rättesnören kommer allt vi vill värna och bevara att lösas upp. Där finns starka inslag av offermentalitet, man måste ge upp sig själv och sitt vanliga sätt att leva som en botgöring – och för att rädda oss andra – eller för att samla kraft så man orkar förgöra oss som inte ingår i detta “vi” eller underkastat oss.
De som samtalar är väldigt överens om att sekter är skadligare än socker, och att oavsett vad som är deras utsagda mål är själva sektbeteendet i sig fördärvligt för dem som ingår i flocken. Själva sättet att tänka är fel, själva synen på tillvaron är farlig för dem själva och för oss alla.
Men – i så fall – måste väl rätt många miljörörelser betecknas som sekter – och farliga. Och varför varnas vi för karismatiska sektledare men inte för Greta Thunberg?
Jämförelsen är synnerligen relevant – för de nyssnämnda experterna sa ju att beteendemönstren i sig var skadliga – för allt och alla. Så låt oss därför betrakta olika former av miljöaktivism utan att beakta vetenskapliga rapporter om höjda temperaturer och smältande glaciärer.
Då torde det ju stå klart att de olika strömningar och organisationer som på olika sätt ingår i miljörörelsen kan betecknas som sekter. Där finns de karismatiska ledarfigurerna och profeterna – som nyssnämnda Greta Thunberg, men i Sverige också sådana som Johan Rockström och ute i världen finns sådana som Al Gore (nåja, karismatisk och karismatisk – inte om man frågar hans före detta fru – ). Där finns förstås budskapet att jorden är på väg att gå under, och att vi på olika sätt måste förrätta offerhandlingar; allt från att äta kött gjort av malda kackerlackor till att sluta flyga.
Jordens olika ekosystem är definitivt hotade – men just därför – är det då förnuftigt att överlåta försvaret av dem till olika sekter?