När man hör motståndare till Brexit beskriva tillvaron efter ett utträde låter det som om de brittiska öarna skulle hamna i Hades – fast ett Hades med sämre klimat. Ensamma, hungriga, fattiga, frusna – och isolerade – för all form av kontakt med omvärlden kommer att försvåras.
Men 1920, långt innan EU ens var en idé nedtecknad på en linneservett beskrev John Maynard Keynes en britts liv i början på 1900-talet så här: “Han kunde resa ut till främmande länder utan kännedom om vare sig religion, språk eller sedvänjor, bärande på sig klingande mynt, och han skulle ha känt sig högeligen kränkt och mycket överraskad över det minsta hinder. Han betraktade detta sakernas tillstånd såsom normalt, säkert och beståndande, såvida det icke ändrades genom nya förbättringar och varje avvikelse från det såsom abnorm, skandalös och någonting som borde undvikas.”
Isolerade innan EU?
Det Keynes mindes var förvisso ett klassamhälle, men ett med en fungerande ståndscirkulation:
“Större delen av befolkningen, det är sant, arbetade hårt och levde på en låg standard ifråga om bekvämlighet, men ändå var den allt av döma skäligen tillfreds med sin lott. Men det var möjligt för varje människa med en förmåga eller en karaktär, som i någon mån höjde sig över medelmåttan, att slippa ut och komma in i medel- och överklasserna –”
I dag är det enda som cirkulerar finanskapital, medan allt fler sjunker till botten i ett stillastående samhälle.
Det var bättre förr, och ju förr Brexit blir av desto bättre.