Det är något obegripligt för mig att så relativt få förmår att se den värld vi lever i som den verkligen är. Ett antal starka muslimska stater ser Europa som en fiende – ekonomiskt, kulturellt och i vissa avseenden också militärt. Dit hör Turkiet, Saudiarabien, Iran, Qatar och Gulfstaterna. Till detta kommer starka terroriströrelser i Afrika som Boko Haram och så har vi dessutom länder som Afghanistan och Irak som inte i någon begriplig mening kan ses som allierade till Europa.
Det här är stater som aktivt understödjer terrorism i Europa, det är stater som aktivt understödjer islams utbredning i Europa socialt, kulturellt, juridiskt och ekonomiskt. Den vars håg och trängtan står till ett mångkulturellt samhälle borde frukta dessa krafters seger – för om så sker kommer vi att få samhällen mer monokulturella än ett majsfält i den amerikanska mellanvästern.
Men vad säger vi till den där fredliga och fromme muslimen som absolut och i verklig mening tar avstånd från all form av terror? Varför ska han och hans familj drabbas av ett förbud av det slag vi diskuterar.
Av följande enkla skäl; alla som bär muslimska religiösa symboler eller kräver en viss sorts klädedräkt av kvinnor är förvisso inte terrorister, men alla terrorister bär muslimska religiösa symboler och kräver en viss sorts klädedräkt av kvinnor.
Vi behöver alltså inte diskutera om huruvida Koranen och islam i sig med nödvändighet leder till krig och terror och försöka bli ense om det. Det lär ta ett tag.
Istället borde vi faktiskt kunna enas om att Koranen och islam inte bara är en integrerad del utan själva plattformen för det hot som terroristerna och de nyssnämnda aggressiva staterna utgör.
Alltså bör vi sträva efter att begränsa sådant som normaliserar islam och gör det till en del av samhället – utövandet av islam är i dag dessa krafters brohuvud in i Europa.
Och, ja, det kommer att drabba dem som inte har någon som helst böjelse för terrorism – men de får helt enkelt skylla sig själva.
Men så kan man väl inte säga?
Jodå.
Vi antar att du är en muslim som verkligen tar avstånd från terror och anser att det nya land du kommit till är ett land värt att bevara och försvara – det du står inför är att som gäst väga och mäta dina värdars oro för muslimska staters aggression och försök att undergräva Europa och de kulturella värden som här byggts upp genom århundraden av folklig kamp.
Du kan välja tre olika förhållningssätt:
1. Hävda att människor med muslimsk tro måste ges plats i samhället under de förutsättningar de anser att islam föreskriver.
2. Hävda att de har förståelse för värdens oro och genast inleda en kamp för att röka ut fundamentalister ur olika muslimska sammanhang.
3. Hävda att de anser att det nya landets lagar, regler och kultur har företräde framför formerna för den egna trons utövande och att de med självklarhet ska anpassa sig efter detta.
När det gäller förhållningssätt 1) förstärker detta bara tanken på att det är nödvändigt att börja begränsa synliga uttryckssätt för islam som normaliserar religionen.
När det gäller förhållningssätt 2) kan man ju bara med sorg och förstämning konstatera att det till exempel i Sverige inte finns någon som helst muslimsk rörelse mot fundamentalism och terrorism. Jag finner det något märkligt att så många muslimska kraftfulla män – och kvinnor – accepterar mördare, hedersmördare, kvinnoförtryckare och mörkermän i sina sociala sammanhang – allt från fotbollslag till moskéer.
Jag kan inte tolka det som annat än att man på det hela taget egentligen inte bryr sig. Det är inte en fråga man anser det nödvändigt att ta strid i.
Ingen skulle bli gladare än jag om att jag har fel, men den växande muslimska gruppen i landet har haft 20 år på sig att utveckla en massrörelse mot terrorism – här och i sina egna hemländer.
Och, nej, det räcker inte med en och annan ropande röst. Deras isolering och frånvaron av en kraftfull rörelse bland svenska muslimer visar på vidden av problemet. Om religionen nu är så viktig för dem som säger sig vara mot islamism att de vill att det svenska samhället anpassar sig efter vad deras religion kräver av dem – varför utvecklar de inte då en massrörelse för att fördriva fundamentalisterna som de anser vantolkar Koranen? Fundamentalisterna måste väl rimligen av dem som är mot islamism ses som en värre fiende än svenskar som är motståndare till böneutrop eller inte vill anställa folk som bär slöja eller inte tar i hand? I det senare fallet utvecklas kraftfulla aktiviteter till religionens försvar, i det förra utvecklas just ingenting.
När det gäller förhållningssätt 3) innebär det inga som helst problem eftersom de som intar denna hållning inte i något avseende kräver företräde för sina egna ritualer och sedvänjor utan anpassar dem till den dominerande kulturen.
En reglering av det slag jag förordar innebär således inte något som helst egentligt problem för en muslim som inte vill vara med och bygga ett brohuvud för terrorismen utan som istället kommit till Europa för att undkomma terrorismen.
Nu måste vi komma ihåg att det finns väldigt många som använder sig av rök och speglar i sammanhanget. Varje gång frågan diskuteras i statsmedia eller medströmsmedia har man alltid letat upp en välartikulerad ung muslimsk kvinna med slöja som med emfas hävdar att hon måste få bära slöja eftersom det är en del av hennes identitet.
Jag lyssnar inte på sådana personer längre eftersom jag anser att de saknar all moralisk trovärdighet. Om jag vore ung muslimsk kvinna i Sverige, så skulle jag inte anse att det stora problemet för min identitet är att jag inte får bära slöja utan att det i min religions namn utövas inte bara terror utan ett massivt vardagligt förtryck. Jag skulle viga mina krafter åt den kampen inte åt att strida för rätten att bära slöja. Jag skulle slåss med näbbar och klor för att driva bort dem som fläckar ned min religion. Men det stora problemet för dessa människor är vi andra, vi “islamofober”.
Med den inställningen har man visat att man är en simpel propagandist och är tämligen ointressant som deltagare i det offentliga samtalet.
Här gäller det också att göra upp med en individualism som blir både fånig och märklig i sammanhanget. Det gäller ju att se på de stora sammanhangen, hur stater, kulturer och ekonomiska intressen formerar sig och sedan diskuteras vad som bör göras.
Det är skäligen ointressant att visa upp en och annan juridikstuderande ung muslimsk kvinna som absolut inte vill bli självmordsbombare men som slåss med frenetiskt för slöjor och böneutrop. Det är ju inte givet att hon själv förstår de stora sammanhangen (det är snarast troligt att hon inte gör det, utan vi ser sedan ett tag en mindre våg av den typen av människor som inser att det är ett utmärkt sätt att positionera sig, få uppmärksamhet och göra karriär. De är moraliskt usla, fast på ett annat sätt än terroristerna – de förstnämnda personerna är usla för att de använder islam som ett verktyg för att befrämja sin egen klättring i samhället.)
Och om vi ser till de stora sammanhangen och talen bör man hålla betänka det som påtalades nyligen i Financial Times; i en studie som gjordes 2005 i sex arabiska länder ansåg nästan hälften av de utfrågade att de var muslimer i första hand, en tredjedel såg sig som araber i första hand och en liten minoritet ansåg sig i första hand vara medborgare i det land de bodde i.
I senare uppföljande studier angav 79 procent att de ansåg sig vara muslimer i första hand, tio procent såg sig som araber.
När en del av dessa personer förflyttar sig till Europa är det inget som talar för att de i mindre utsträckning skulle se sig som muslimer i första hand. Vad detta innebär för den sociala och kulturella sammanhållningen i det land det kommer till säger sig självt.
Inte bara assimilering blir omöjlig utan också integration.
Om de till och med satte sin ursprungliga religion i främsta hand i sina gamla länder – vad ska de då inte göra i de nya?