Osedvanligt lugn morgon på kafé Tre Bojor. Dåsigheten vilar lika tung över oss som dimman därute över kullarna i Kolmårdens skogar.
M: “Tror ni vi skulle få demonstrera om vi ville?”
A: “Det är det väl ingen som gör nuförtiden.”
Jag inleder en oombedd föreläsning om den svenska arbetarrörelsens förfall, men hinner knappt säga “arbetarrörelsen” innan jag blir avbruten.
Y: “Detta jävla tjat om rörelser. Den enda verkliga rörelsen består av människor som vägrar flytta på sig. En riktig rörelse står alltid still.”
Jag fortsätter inte min avbrutna föreläsning, utan betraktar stumt Y., slagen av det outgrundligt kloka i det han sagt. Själv verkar han dock åter försjunken i ett kontemplativt studium av rulltårtsbiten han har framför sig.