Maoismen lever i Sverige. Bilden från enhetskonferens arrangerad av Kommunistiska Föreningen i november 2019. Men låt oss inte glömma att maoismen också uppenbarar sig på olika sätt i alla riksdagspartierna.
Åh, jag minns de där små revolutionstribunalerna. Lukten av starkt kaffe, nytvättade tjocka bomullsskjortor, och doften från lössnus som ständigt lades in i nya stora prillor som om många av hamstersläktet var närvarande. Den skyldige fick träda fram inför en församling och bekänna sina synder. Det gällde då för den skyldige att inte bara göra avbön för sina åsikter utan också visa insikt om varför han eller hon intagit fel ståndpunkt – något som ledde till att en del fick be om ursäkt för sitt ursprung eller för brister i sin karaktär. En del av de skyldiga verkade finna en viss njutning i själva proceduren, och blev mycket utförliga i sina förklaringar om varför rika föräldrar eller en viss fallenhet för att förlusta sig med flickor och flaskor istället för att fördjupa sig i Lenins verk gjort att de intagit en kontrarevolutionär hållning.
Vad jag ovan dragit mig till minnes är förstås hur det kunde gå till i delar av den svenska vänstern under 1970-talet; den rituella avbönen för verkliga eller påstådda tankefel. Det “borgliga tänkandet” lurade som en ständig andlig ebola över de revolutionära församlingarna.
Själv undkom jag sådant vad jag kan minnas, antagligen för att de andra i de olika organisationer jag tillhörde aldrig riktigt förstod vilken ståndpunkt jag intog (möjligen gjorde jag det inte heller själv) – och om de andra gjorde det antog de att jag skämtade eftersom de fann åsikten så horribel.
När jag hör partiledare och politiker framträda under Almedalsveckan minns jag de här maoistiska sessionerna för kritik och självkritik med ett större mått av försonlighet, de framstår plötsligt som märkligt rationella övningar. Visst fanns där ett drag av sadomasochism, men är det så mycket mer perverst än det som vi nu ser i svensk politik?
Politiker som i 20 år varit ansvariga för sådant som skola, integration, ordning eller krigsmakt står upp och pratar om hur problem ska lösas i framtiden – de problem de själva skapat.
Och menigheten står eller sitter och lyssnar som om ingen gårdag funnits där talaren varit den som varit betrodd med ett viktigt ansvarsområde. Att talaren inte låtsas om det är oerhört fräckt – men vilket karaktärsdag ska vi förklara att så många villigt lyssnar och verkar vilja ta talarna på allvar. Har de defekta minnesfunktioner? Varför får de i så fall rösta?
Och varför får vi inga offentliga avböner för begångna misstag?
Det vore klädsamt – om än inte tillräckligt.