I QLN kan du tre gånger i veckan läsa mina texter. De handlar om det mesta – och ibland blir det reportage från platser jag besökt för att förstå världen lite bättre. I början på juli var QLN-utgåvorna mina resebrev från Rapallo – där jag diskuterade allt från ligurisk kokkonst till Ezra Pound och Nietzsche, blev de verkligen galna?
I dag och i morgon publiceras resebreven här på hemsidan. Syftet är förstås att du ska bli intresserad av QLN och börja prenumerera. Det är gratis, och prenumererar gör du här (scrolla till formuläret längst ner på sidan).
………
Bland dårar och diplomater
På väg mot Rapallo. Möjligen mot bättre vetande. De som sökte sig hit till den italienska rivieran i Ligurien för 150 år sedan … och därefter under de följande sex årtiondena gjorde det för att finna en plats där de kunde undfly de samhällen och den kultur de levde i. De ville få ro att tänka egna tankar.
Jag har rest hit mer för att försöka förstå dem som kom hit för att förändra sina egna liv – men som slutade med att uttrycka sin vilja att förändra hela världen.
Poeten William Butler Yeats kom hit till Rapallo för att bota sin krämpor i ett mildare klimat, men som han skrev i ett brev – han reste också till Rapallo för att ”bli mildare till sinnes”. Han hade tröttnat på sin egen barska vresighet (för att inte tala om hur mycket hans väsentligt yngre fru hade tröttnat på hans butterhet och humörsvängningar).
Så mycket mer gladlynt blev han inte, vare sig mot sin närmaste omgivning eller mot samhället omkring sig. Efter en flirt med fascismen i Italien tog han avstånd från Mussolini, men uppmuntrade en slags mer katolskt färgad fascism i hemlandet Irland – där svartskjortorna var ”blåskjortor”. Man kan tycka att de borde burit gröna skjortor eftersom de organiserades i Irland, men möjligen tyckte ledarna då att manskapet skulle påmint för mycket om engelsmän ute på rävjakt.
Men innan Yeats hade Ezra Pound slagit sig ner i Rapallo, där kommer han att skriva några av de mest storslagna delarna av diktcykeln Cantos. Pound hade sökt sig till Rapallo för att undkomma vad han såg som den kulturella efterblivenheten i först London och därefter Paris. Mellan Yeats och Pound utvecklas en vänskap, bitvis stormig, men i grunden stark – men Pound behåller i motsats till Yeats sin ursprungliga beundran för Mussolini – och den förstärks till och med, och under andra världskriget blir Pound en öppen propagandist för Mussolini. Efter kriget stämplas Pound som galen och spärras in på mentalsjukhus i sitt hemland USA. Han skrivs ut 1958, och återvänder till Italien, och kommer långa perioder att leva i Rapallo, fram till sin död 1972.
Skillnaden mellan Pound och Yeats ska nog inte betraktas så mycket som en följd av olika syn på historia, samhälle, kultur och politik i största allmänhet utan det kokar ner till en skillnad i synen på vad som är en individ och familjens roll. Möjligen också till frågan om god dikt kan vara orimmad.
Men varför valde Pound att stödja Mussolini? Det ska vi så smått fördjupa oss i under de kommande resebreven – eftervärlden har ofta nöjt sig med diagnosen ”mentalsjuk” – då slipper man diskutera de texter där Pound jämför Thomas Jefferson och Benito Mussolini. Kanske hade Pound fel, men vi förstår vår egen tid – och hans – bättre om vi grubblar på vad han faktiskt skrev – och inte nöjer oss med att andra ansåg honom vara sinnessjuk (av bekvämlighetsskäll).
När kan man äta människokött?
Innan Pound blev galen i Rapallo, tog Nietzsche i samma lilla stad de första stegen in i vad eftervärlden kom att betrakta som sinnessjukdom eller demens eller galopperande nervklenhet. I Rapallo.skriver han de första avsnitten av Så talade Zarathustra. Nietzsche har kommit till staden för att kurera sig, och kroppen blir starkare, men fem år senare kommer kollapsen i Turin. Eller kanske inte. Själv tycker jag att till exempel de första breven från den sjukbädd han aldrig riktigt kom att lämna hör till hans mest uppiggande verk.
I Rapallo börjar målaren Kandinsky röra sig bort från impressionismen, och här skriver Richard Aldington Death of a Hero – den överlägset bästa romanen om första världskrigets idiotiska blodbad. Men i motsats till de andra kom Aldington till Rapallo efter det att han fått ett totalt nervöst sammanbrott – och han tillfrisknar där; även om inte den samtida censuren skulle hållit med om detta.
Det händer något med dem som kommer till Rapallo för att få frid, de utvecklas till att bli fridstörare.
Den som läser reseskildringar och guideböcker till Ligurien möts av det vanliga orerandet om hur fantastiskt det regionala köket är och hur det beror på den höga kvaliteten hos råvarorna, och de rika gåvorna från jord och hav som folket i regionen kan avnjuta.
Trams.
Det liguriska köket är – liksom så många andra italienska kök – ett fattigmanskök. Man talar i Italien om de ”heroiska köken”, där både odling och användning kräver kamp och tålamod … och skicklighet.
Vad gör man i Ligurien om man bara kan fylla sin ravioli med örter och lök? Man fritterar dem och får gattafin.
Peston som en gång skapades i området är också ett exempel på att man tar det man har; basilika, olivolja, vitlök, pinjenötter, rivna ostskalkar.
Allt tas alltså tillvara – givetvis även ostskalkar. Av dem kan man skapa buss – den görs på ostrester som hackas och rivs, läggs sedan i lerkärl … då och då tillsätter man mjölk för att få fart på fermenteringen. Till slut har man en mycket smakrik ostkräm som används för smaksättning i allt från soppa till polenta. Smaken kan givetvis skifta från sats till sats, vilket bara gör det hela mer intressant.
Och havet må vara fyllt med fisk, och de som livnär sig på att fiska är – och har varit – många. Men den liguriska vardagskost som hämtas från havet präglas av sardiner och torkad torsk.
Jag gissar att de finare fiskarna fördes inåt land till de stora städernas marknader … och … än sen?
Kan man tänka sig något mer delikat än torkad torsk tillredd med pinjenötter, hasselnötter, valnötter och oliver?
Eller stekta sardiner fyllda med vitlök, örter och torkat bröd uppblött i mjölk?
När jag läser om Yeats, Pound och andra författares tid och umgänge i Rapallo får jag ingen känsla av att mat betyder något speciellt för dem. När Yeats fru inviterar en vän i staden till julmiddag förklarar hon att menyn är begränsad … det kommer att serveras kokta ägg. Kokerskan har ledigt över jul.
Yeats själv verkade inte ha några invändningar mot detta. Kan verka underligt eftersom han påstår att allt i denna värld består av ”de som äter och dem som blir ätna”, men här ställs vi inför ätandet som symbol; som när Yeats vackert talar om hur ”skuggorna äter månen”.
Det finns en gastropub i London som döpts efter Yeats och jag kunde vid ett besök förstå varför namnet var ett lämpligt val; högdragen, lite småilsken personal och kockar som uppenbarligen var ointresserade av vad servitörerna skulle tvingas bära ut till gästerna.
Lite annorlunda är det med Pound, han kan i Walt Whitmans efterföljd tala om hur även han vill sluka hela världen, det hör till bilden som ska skapas; poeten som levnadsglad och matfrisk. Äta av allt, smaka på allt. Men det är bara metaforer – även om Pound hävdade att ”naturens föremål är alltid den mest lämpade symbolen”. Problemet är att Pound inte visste så mycket om naturen, som när han menade att:
”Avseende persikans och aprikosens smaker gäller att de inte förändras från generation till generation, men även att de inte heller kan överföras genom läsande av böcker”.
Det finns ju rätt många faktorer som gör att grödor och frukter kan förändras i smak från säsong till säsong. Och hade Pound betänkt detta hade hans – i och för sig korrekta tankegång – kunnat uttryckas på ett djupare sätt.
Och det är inte människor som njuter av mat Pound avser när han säger:
”De stora upptäckterna görs av frossarna och de omättliga”.
Det är tvärtom, för han fortsätter:
”Den som glömmer bort att äta och sova hungrar efter sanningen…”.
Pound står alltså för en asketisk hållning till ätandet, det är läsning man ska frossa i.
Tankeverksamhet är det viktiga – och mat behövs inte ens som bränsle.
Trots detta uppenbara ointresse för mat blev det ändå intensiva diskussioner om ätande som under en period kom att utmärka umgänget mellan Pound, Yeats och Aldington – diskussioner som avsatte spår i allas skrivande.
Det de diskuterade var det storslagna i att äta ett människohjärta – och hur man bör göra när den måltiden är över.
Varför?
Jesus och Tom of Finland
Medan jag skriver detta lyssnar jag på svensk radio. I P1 talar de om det ökande antalet bilder i sociala medier som framställer Jesus som en muskulös man, ofta verkar det vara unga, nyfrälsta män som skickar runt bilderna.
De som diskuterar ämnet förklarar det med att fler kan skapa bilder med hjälp av AI.
Programledarna lyckas på något märkligt sätt få in i homosexualitet i ämnet – påminner inte bilderna av muskel-Jesus mycket om Tom of Finlands bilder på bodybuilder-bögar undrar de? Finns det ett samband?
En konstkritiker försöker försynt hävda att bilderna faktiskt kan vara ett uttryck för en längtar efter en kristendom som mer kraftfullt försvarar sina värden – vilka de nu kan vara.
Programledarna verkar inte förstå – eller låtsas inte förstå. Av någon anledning verkar de föredra tanken på att den som skapar en bild av en Muskel-Messias är homosexuell.
1557 uppenbarade sig jungfru Maria för en bonde på berget Monteallegro vid Rapallo.
Händelsen firas varje år sedan dess i tre dagar under den första veckan i juli.
I dag är det sista dagen av årets festival; det blir en stor procession med en statyett föreställande jungfru Maria bärs fram, samt en silverark, och en stor uppsättning bilder föreställande andra rangens helgon, typ martyrer och helbrägdagörare. Därefter vidtar fyrverkerierna – de skjuts av under alla tre kvällarna, och gör att man inte tror sig vara i Rapallo utan i Aleppo under inbördeskrigets dagar.
Så mycket religiös frenesi präglar väl inte festivalen, det verkar huvudsakligen vara en ursäkt för att äta och dricka mer än vanligt, och delar av staden påminner mest om vilken knallemarknad som helst i en svensk bruksort. Godiset som säljs har en annan färgskala, men månglarna är ofta svarta – som i Sverige.
Den där bondens möte med madonnan 1557 kanske inträffade – eller så var det rent mytiskt från allra första början. I vilket fall visar det gamla myters försvinnande makt – de är numera mest en förevändning för en festlighet.
Även i en stad som Rapallo, där kyrkklockorna varje dag året om ringer in till bön; morgon, middag, och kväll – och där traditionerna lever – tillhör de trogna besökarna i kyrkan en åldersgrupp som nog dagligen funderar på om de ordnat allt inför sin hädanfärd.
Om de en gång mycket starka myterna inte längre har något grepp om människors vardag – varför försöker då så många i dag att blåsa liv i de gamla myterna? Sällskap för asatrons upplivande, alla dessa grupper i den slaviska världen som vill skapa en kultur baserad på de slaviska förkristna gudarna – eller de som söker sig tillbaka till antikens Grekland och Rom för att finna personliga förebilder, filosofiska fundament eller ritningar för hur samhället ska styras … varför?
Alla verkar diskutera de gamla myternas eller kulturernas fördelar – men få verkar grubbla på varför de inte finns kvar.
Och räcker det med predika de gamla idealens lite mer allmänna förträfflighet för att de ska kunna återupplivas?
Går det ens att återskapa en levande, kraftfull kristendom … hur många Muskel-Messias-memer man än skickar runt?
Själv är jag i Rapallo för att jag trivs i en stad med en i alla avseenden intressant historia. Men det är också numera en förfallen ort, där möjligen bara jag är medveten om delar av stadens historia.
Stora författare såg en lägre vistelse i Rapallo som självklarhet under mellankrigstiden – efter andra världskriget blev istället Rapallos hotell och barer en tummelplats för Hollywoods stjärnor och europeisk societet.
Och nu är det mest en semesterort för den del av Milanos och Genuas medelklass som inte riktigt har råd med semester i de mer exklusiva grannstäderna Portofino och Santa Margherita.
Men jag trivs kanske just därför.
Och jag kan sitta ostörd i samma hotellbarer och kaféer som Pound, Yeats och Aldington gjorde när de diskuterade hur man skulle skapa myter som kunde förändra samhället.
Platsen spelar roll, även om människorna runt mig är annorlunda.
Vad de tre författarna diskuterade vara en gammal myt som återkommer genom historien i olika varianter i hela sydeuropa.
Mytens grunddrag är enkla. Två tappra riddare är mycket nära vänner. En av dem blir häftigt förälskad i en kvinna. Kärleken är besvarad – de gifter sig. Men efterhand blir hon och makens nära vän förälskade i varandra – och det växer till en häftig passionerad kärlek. De inleder i hemlighet ett förhållande.
Maken upptäcker detta – men säger inget utan smider i tysthet en plan.
En dag mördar han sin nära vän, skär hans hjärta ur kroppen och tillagar en paj – som han serverar sin hustru. Hon låter sig väl smaka, och på makens fråga om det var gott svarar hon att det var delikat.
Maken förklarar då att hon nyss mumsat i sig sin älskares hjärta. Hustrun förklarar då att hon i så fall aldrig mer kommer att kunna avnjuta en lika fantastisk måltid, går fram till ett av slottets fönster. Kastar sig ut. Dör.
Så – hur kan denna myt berättas kring 1920 på ett sätt som påverkar människor; om detta bråkar de tre författarna – och alla vandrar de till slut i väg åt var sitt håll och ger sin egen version av myten.
Kan jag också få bli kung?
Kalvkotletter som tillsammans basilika, vitlök och de grönsaker som finns tlllgängliga snörs in i en grismage och ugnsbakas är ligurisk festmat.
Först tyckte jag att det lät som ett primitivt sätt att behandla en kalvkotlett, men det var himmelsk spis värdig en furste.
Under sin tid i Rapallo utnämnde sig Ezra Pound till kung av Rapallo – och han förväntade sig under sina kontakter med lokalbefolkningen att de skulle visa honom vad han ansåg vara vederbörlig vördnad.
Samtida vittnesmål ger bilden av att Rapalloborna följde hans önskningar. Jag kan tänka mig att det berodde på att de betraktade Pound som lite smårubbad, och eftersom italienare alltid haft vad vi nu skulle kalla en ”inkluderande” hållning till de mentalsjuka så höll de god min … vi talar ju om ett land där man i Trieste under en period ansåg det vara god terapi och själsligt läkande för de sinnesjuka att överta ansvaret för driften av hotell och livsmedelsbutiker.
När Ezra Pound senare – efter andra världskriget – officiellt förklaras vara galen av en domstol, och blir inlåst på ett mentalsjukhus, brukar det betraktas som ett utslag av att USA:s regering inte ville ha internationell uppståndelse över att ha ställt en framstående poet inför rätta för landsförräderi, vilket han bevisligen gjort sig skyldig till – till exempel genom sina propagandasändningar där han i radio hyllade Mussolini och Hitler, samtidigt som han vill se Roosevelt hängd.
Livstids fängelse eller dödstraff hade inte varit ett oväntat utslag i en sådan rättegång.
Men nu blev det dårhuset istället.
Men frågan är om Pound verkligen var galen?
Var det inte bara så att omvärlden ändrat inställning till vad som var att betrakta som galenskap.
När Pound inleder sin diktcykel Cantos är syftet att bearbeta antikens och renässans myter på ett sådant sätt att människor blir upplysta, och förstår sig själva och sin roll i historien. Allteftersom diktcykeln rörde sig framåt i tiden infogade Pound idéer om den vita rasens överlägsenhet, andra rasers oduglighet och judarnas farlighet – de låg bakom allt ont som skedde i världen.
Men när Pound lägger ut texten om detta är han inte isolerad i sin samtid, ingen av dessa idéer var att betrakta som udda och avvikande under 1920- och 1930-talet. Uppfattningarna återfanns i alla sociala skikt och från vänster till höger.
Vi ser en fascinerande omsvängning – under 1800-talet och i början av det följande seklet fokuserade många inom medicin, psykologi, antropologi … och förstås inom politiken … på vad som beskrevs som de icke-vita rasernas irrationalitet, och oförmåga att skilja på gott och ont.
Efter andra världskriget blir det istället de som deklarerar den vita rasens överlägsenhet som betecknas som galna, irrationella och oförmögna att skilja på gott och ont.
Någon part är liksom alltid sinnessjuk.
Vi ser i vår nutid ännu ett skifte ske, till exempel i samband med den nyligen antagna lagstiftningen i Sverige som gör det till ett brott att ifrågasätta förintelsen. Nu betecknas sådant beteende inte längre som en följd av mentalsjukdom utan istället som ett utslag av ett fungerande men ondskefullt intellekt. Den förändringen har kommit smygande, och nynazister som länge i populärkulturen skildrades som vrickade vrak, har nu i mediernas samtida rapportering fått anta skepnaden av ett våldsamt och reellt hot mot västerlandet.
Samtidigt förflyttas sätts stämpeln ”galen” istället på dem som genomför islamistiska terrordåd i Europa – de betraktas aldrig som varande vid sina sinnens fulla bruk, och agerande i enlighet med sin tro och ideologi.
Men … tillbaka till Pound … beskrivningen av honom såsom inte varande vid sina sinnens fulla bruk gjorde det möjligt för hans tidigare vänner i den litterära världen att upprätthålla banden och vänskapen med Proust, och han kunde fortfarande läsas, och ges ut i nyutgåvor. Det hela byggde på den gamla vanliga föreställningen att ”det vet man väl att stora konstnärer ofta är – eller blir – lite galna”. Pounds fascism blev ett bevis på hans galenskap, och galenskapen ett bevis på hans storhet som poet.
Även detta är en situation som aldrig skulle kunna uppstå i dagens samhälle.
Det var alltså som ett led i sina försök att skapa en allomfattande mytologi som kunde få vita människor att inse sin bestämning som Pound skrev Cantos, och en av alla dessa myter var den om kvinnan som luras att äta sin älskades hjärtas – en myt som alltså skapade diskussioner mellan Pound, Yeats och Aldington (se mer om själva myten i QLN 3 juli).
I diskussionerna om myternas betydelse var Pound och Yeats ense om att myter var viktiga för att få massorna att följa en stark ledare.
Men Yeats beundrade inte Mussolini – vilket Pound gjorde. Yeats ansåg att den mytologi som katolicismen erbjöd var mer än tillräcklig, medan Pound lade vida större vikt vid äldre myter, det var hedningarnas och antikens myter som skulle leda människor vidare – kristendomen var för honom inte bara för undfallande, utan till och med en del av problemet.
Författaren Richard Aldington som deltog i diskussionerna, och som också var plågad av att han var den ende av de tre som deltagit i slakten i skyttegravarna under första världskriget vände sig mot både Pound och Yeats.
Han ansåg inte att det gällde att skapa en slags kanon av upplyftande myter, det gällde att göra upp med i princip alla myter. Han vägrade gå med på att första världskriget skulle inneburit en slags stor vändpunkt, då allt gammalt och gott gick i graven – han hävdade i diskussionerna och i sina egna texter att kriget bara var en följd av en sjuka som sedan mycket, mycket länge ätit sig in i människorna.
När Aldington till slut levererar sin egen nyskrivna version av det uppätna hjärtat förstår man vad han menade.
För Aldington var det nödvändigt att människan var villig att omfamna det tragiska, att alla kan inte bli lyckliga, inte ens de som är värda det. Aldington talade om omöjligheten i att verklig mening försöka älska många, och om det är omöjligt att vinna eller behålla den kärleken då var döden ett möjligt val – det val som hustrun som hoppar ut genom fönstret gör.
Eller så går man i kloster (i mer bildlig mening) deklarerade Aldington, och hånade Pounds och Yeats idéer om att i brist på verklig kärlek kunde sex lite hursomhelst fungera som ersättning – även ett engångsligg gjorde att man kunde komma närmare en känsla för eviga andliga värden.
Yeats bakade in ätandet av ett hjärta i sin hyllningsdikt till den döde irländske nationalistledaren Parnell. I sig välfunnet eftersom denne förlorade sin position när det avslöjades att han haft en långvarig relation med en kampkamrats hustru. Men Yeats använder myten bara som en referens som bidrar till att ge Parnell heroiska dimensioner – Yeats drar inga slutsatser om hur man bör vara som människa på grundval av myten om hjärtätandet.
Det gjorde alltså däremot Aldington.
Eftervärlden må tycka att Pounds och Yeats idéer om hur samhället ska styras av starka män och myter (samt offentlig pryggling i Yeats fall) är råa och stränga.
Men det är ingenting mot strängheten i Aldingtons vision av en värld dömd att till slut gå under om inte människor börjar söka den person som ska få deras eviga kärlek, eller avstå från all form av kärlek.
Ändå finner jag Aldingtons syn mer tilltalande.