Man får ju förstå att Olof Lagercrantz inte hade några högre tankar om sonen Davids begåvning.
Det räcker inte med ständig solariebränna och vit uppknäppt skjorta för att man ska bli en bra författare. David Lagercrantz framstår alltmer som Björn Ranelids tråkiga lillebror. När kommer tatueringen?
På Expressens kultursida utrycker David Lagercrantz nu sin vånda över de psykiska problem han antar drabbar de minderåriga som mördar mot betalning från sådana som Kurdiska röven och andra ledare för kriminella gäng.
På ett märkligt sätt hamnar texten i en betraktelse över nazismen och reservpolisbataljon 101 vars härjningar Christopher Browning skildrat i sitt verk ”Helt vanliga män”.
Det här är ett av de stora problemen med den svenska offentliga debatten i dag. Ondskan har alltid nazismen som en referenspunkt, och våld, krig våldtäkter, och mord kan inte diskuteras utan att nazismen kommer på tal. Forna tiders uttryck om att ”det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål” har omvandlats till att ”det börjar med en knappnål och slutar med att du gör tvål” (av andra, i läger som upprättats av Tidöregeringen … typ).
Och så kan man ju inte föra en begriplig diskussion.
Lika lite som fotboll kan förklara världen, kan nazismen göra det.
Lagerkrantz – och alla andra som liksom han – bara kan diskutera samhällets utveckling genom att göra jämförelser med nazism riskerar att smitta läsare och omgivning med sin egen brist på bildning och logik. Dumhet kan – som vår tid visar – anta pandemisk karaktär.
Hårda ord?
Inte alls.
Finns inga skäl att diskutera den mentala statusen hos 12-åriga mördare i Sverige genom att dra paralleller till stadgade familjefäder från Hamburg som ingår i en reservpolisbataljon under andra världskriget. Ni hör väl självs hur barockt det låter.
Världen i dag utanför Sverige bjuder oss tyvärr nämligen på många mycket färska exempel på barn som mördar och dödar.
I Mexiko räknar man med att kartellerna rekryterat så många som 30 000 medlemmar under 15 års ålder, och en del av dem används för morduppdrag. Det torde vara lite relevantare att diskutera likheter mellan den situationen och den svenska än att som Lagercrantz fråga sig om 12-åriga mördare i Sverige i dag får magkramper likt de kapten Wolfgang Hoffmann fick för 80 år sedan i en annan tid och i ett helt annat sammanhang?
Men Lagercrantz hjärna har gått i baklås – dels för att han är programmerad med två kommandon; om man diskuterar ondska måste man alltid få in nazismen, och man ska inte diskutera konkreta aktuella exempel på mordiska barn ute i världen – för då kanske makthavarna i Sverige framstår som lika usla som de i den kollapsade staten Mexiko.
Ett annat relevant exempel man skulle kunna diskutera är 13-årige Mohammad Hossein Fahmideh som blev hyllad i Iran efter att han offrade sig själv 1980 under kriget mot Irak –genom att kasta sig under en fientlig stridsvagn och detonera en granat.
Ayatollah Khomeini hade deklarerat att föräldrar inte behövde ge sitt medgivande om deras barn ville till fronten – det var dessutom en religiös plikt, även för barn, att delta i kriget. Ungefär 400 000 pojkar under 18 år stred i kriget på Irans sida. En del – likt Mohammad Hossein Fahmideh var bara 13 år.
Enligt rapporter från FN-organ beräknas det i dag globalt finnas mer än 300 000 barnsoldater i, oräknat alla dem som över hela världen ingår i kriminella gäng och är beredda att döda (likt de 30 000 i Mexiko). När det gäller barnsoldater – som tvingas eller rekryteras – till olika miliser är de flest i Somalia, Syrien, Jemen, Sydsudan, Afghanistan, samt Nigeria och Demokratiska republiken Kongo.
Man bör lägga märke till att barnsoldater i dag huvudsakligen är ett problem i den muslimska kulturkretsen. Men vänta, Nigeria och Demokratiska republiken Kongo är väl inte muslimska länder? Förvisso inte, men de organisationer som tvingar barnen att strida är muslimska.
Här skulle man också nyktert, lugnt och sakligt kunna göra jämförelser med Sverige av i dag. Men det är förstås Lagercrantz förhindrad att göra, den påbjudna sanningen är ju att vi förstår orsakerna till gängkriminalitet bättre om vi läser om vad som hände reservpolisbataljon 101 1942 än om vi studerar fenomenet med regementen av barnsoldater i världen i dag.
Vill vi vara mer vetenskapliga kanske vi istället ska tänka så här: hur kommer det sig att barnsoldater huvudsakligen är en styggelse som förekommer i den muslimska kulturkretsen – och hur kommer det sig att merparten av de gängkriminella kommer från den kulturkretsen och från de länder där barnsoldater är ett vanligt fenomen? Det innebär inte att vi behöver diskutera om islam med nödvändighet skapar barnsoldater. Vi kan nöja oss med att avgränsa diskussionen till att bara diskutera hur det kommer sig att fenomenet är vanligast i muslimska länder och miljöer.
Kanske är det dags att vi ser världen som den är i dag, inte som den var för 80 år sedan.
Men de som ska föreställa intellektuella har sett några dokumentärfilmer från vedervärdigheter under Tredje riket – och det de såg brände sig fast i hornhinnorna, som likt brinnande cellofan gick upp i rök, och nu är de intellektuella därför inte längre förmögna att se det som sker i samtiden.
Eller så vill de bara inte.