Medias bevakning av de Gula västarnas protester i Frankrike verkar ha upphört.
Vad människor minns är något i stil med att: ”Jaja, ännu ett exempel på dålig impulskontroll hos fransmännen. Så fort de blir arga över något börja de elda bildäck och kasta gatstenar. Den gången var det visst höjda bränslepriser som gjorde att de jagade upp sig.
Men protesterna fortsätter, även om de inte får någon större uppmärksamhet – och orsaken till att de gula västarna fortfarande är aktiva beror på att demonstrationerna inte var ett utslag av fransmäns temperament utan följden av en långvarig, metodisk och tydlig försämring av de franska folkliga klassernas ställning i samhället.
Den utvecklingen är dock något medier och politiker i Frankrike inte vill låtsas om. Bättre att beskriva det som om det rör sig om lynnighet och dålig impulskontroll hos dem som bor utanför Paris.
Inte heller i Sverige är medierna benägna att beskriva bakgrunden till de gula västarnas protester – för det skulle kunna göra det mer tydligt i vilken riktning Sverige är på väg.
I De degraderade (Karneval förlag) förklarar Christophe Guilluy varför fransmän om och om igen de senaste åren trotsat tårgas och batonger för att kräva vad de anser vara sin rätt. Han beskriver hur de folkliga klasserna trängs undan från de innerstäder, där de bott, levt och verkat i generationer. De från den övre medelklassen flyttar in, och de som finns där drivs ut – bort till mindre orter, belägna miltals från deras arbetsplatser.
Och så höjer den franska regeringen bränslepriserna – med ”klimatet” som förevändning – och åtgärden hyllas av den övre medelklassen som ockuperat de större franska städerna.
Men för de hundratusentals över hela landet som tvingats flytta innebär det att deras redan ansträngda hushållsekonomi utsätts för ännu större påfrestningar … nu på grund av att det kostar dem mycket mer när de måste ta sig till och från jobben på sjukhus, kontor, verkstäder och i servicenäringar.
För den övre medelklassen i städer som Bordeaux finns väl utbyggd kollektivtrafik och taxi.
För de folkliga klasser som tvingas ut i periferin men måste jobba kvar i centrum finns bara den egna bilen – och den betraktas av de styrande som en av de faktorer som gör att klimatet är hotat.
Det är vreden över denna utveckling som skapade de gula västarna, och protesterna utlöstes av bränslepriserna. Men den som lyssnat på demonstranterna de få gånger de får komma till tals får hela bilden – och får höra hur de känner sig avhängda av utvecklingen. Deras arbete behövs fortfarande, men de respekteras inte längre av överklassen och den övre medelklassen, som tillåter en utveckling där de folkliga klassernas livsvillkor försämras över hela linjen. De har degraderats.
Det är inte så att de slåss för en annan samhällsordning, det de vill ha en återgång till ett samhälle där de respekterades, eller som Guilluy formulerar det:
”I detta samhälle – som inte längre är ett samhälle – är inte de folkliga klasserna fiender; de är bortglömda. Den nya borgerligheten är inte stridslysten, utan likgiltig för majoritetens öde. Inte cynisk, men inriktad på det materiella. Den har i lugn och ro rört sig mot Margaret Thatchers uttryck ”There is no society”. Efterhand har de som vunnit på utvecklingen, avlägsna arvtagare till ett upplyst borgerskap, övergett de värderingar som under förra århundradet utgjorde grunden för ett sammanhållet samhälle där de styrande klasserna inte trädde tillbaka utan fortfarande arbetade för det allmännas bästa; ett samhälle där konflikten mellan klasserna var strukturell och där eliterna inte systematiskt betraktades som fiender, utan också emellanåt som medresenärer. Gårdagens kommunistparti kan påminna oss om att den alliansen var möjlig och att de folkliga klasserna aldrig a priori har fördömt eliterna.”
De härskande skikten i dagens Frankrike bryr sig alltså inte om det majoriteten av det franska folket, och belastar dem tanklöst med pålagor och regleringar med hänvisning till klimatet, corona eller kriget i Ukraina.
Lite valhänt försöker de samtidigt hantera situationen i de invandrartäta områdena, där republiken förlorat kontrollen (för att använda Macrons egna ord), och islamister och kriminella gäng härskar.
Den som läser Guilluys bok förstår inte bara Frankrike bättre – utan förstår också mer om Sverige av i dag.