Jan Matejko: Trött hovnarr (1862)
Moderaten Sophia Jarl som styr Norrköping bygger nu om den kommunala kultursektorn i staden.
En av dem som leder angreppet mot henne är Stefan Jonsson som i DN ondgör sig över det som sker och att:
”Den nya modellen avskaffar kultur- och fritidsförvaltningen rakt av och säger upp stadens kulturchef. Kulturverksamheterna inordnas i ett nytt Tillväxtkontor. Konstmuseet och Stadsmuseet hamnar på underkontoret Attraktionskraft tillsammans med näringslivsutveckling, turism och idrott. Bibliotek, bildning och ungdomskultur på underkontoret Livskvalitet. Annat hamnar hos eventbolaget Upplev Norrköping.”
Jonssons beskrivning är korrekt, och den beskriver en politik som går ut på att kultur är till för att dra in pengar, framförallt genom att locka besökare till staden. Nu är det här ju inget nytt när det gäller kommunal kultur. Heller inget som bara moderater ägnar sig åt. Jag kan ur minnet räkna upp 30 socialdemokratiskt styrda kommuner som haft samma inställning: kultur är till för att locka turister till staden, och helst också locka nya invånare. Det blir typ; glöm att bruket har lagt ned, nu satsar vi på en skulpturpark.
Har aldrig gått bra. Men man fortsätter ändå att traska fram i samma spår, vare sig kommunen är höger- eller vänsterstyrd. Kultur ska sälja kommunen. Vara ”tillväxtmotor”. Det Jarl säger har många s-märkta kommunpampar sagt. Varför ska vi låtsas som att så inte är fallet?
Jag känner många kulturarbetare som röstar v, s, mp och som i sina ansökningar om bidrag till olika projekt lägger ut texten om hur ”kultur är en tillväxtmotor”, och lägger man in några referenser till städer som Bilbao och Kassel är man hemma. Cashen trillar in; ”Vi ses på Tennstopet och firar”.
Det enda Jarl egentligen gör är att hon organiserar det hela på ett lite annat sätt.
Men varför då denna strid?
Det beror nog på det språkbruk Jarl använder, som när hon går till motattack mot dem som kritiserar henne:
”Nu kraftsamlar kultureliten för att ha kvar sina privilegier som i mångt och mycket bekostas nästan fullt ut av skattekollektivet.
För mig är det en del av det bortskämda Sverige.”
Och det är klart att dessa flockar av kulturarbetare av varjehanda slag som betar på den offentliga kultursektorns oändliga savann blir arga. Vem vill bli kallad ”bortskämd”.
De gillar inte riktigt att beskrivas som priviligierade – och det stör också alla dessa kulturbyråkrater som utfordrar de betande flockarna lite extra när så behövs.
Vad vi ser är hur höger och vänster förenas i sin syn på kultur: den är ett verktyg.
För högern är den offentliga kultursektorn ett verktyg för att förbättra den kommunala ekonomin, och de sektioner som inte klarar av att dra in pengar får mindre pengar att röra sig med. Eller inga alls.
För vänstern är kulturen också ett verktyg – och den offentliga kultursektorn är till för att skapa jobb i förvaltningen men också bidra till försörjningen av ”fria” kulturarbetare.
Därmed säkrar s, v och mp inte bara röster på valdagen utan också röster som lovprisar dem i text, musik och bild.
Den artistbojkott det nu talas om beror inte på omsorg om kulturen, den beror på omsorg om pengar som går till kulturbyråkrater och kulturarbetare.
Det fascinerande är att inte bara kulturarbetare till vänster nu går till angrepp på Jarl, det gör även kulturarbetare och skribenter av mer obestämbart liberalt och borgerligt snitt. En text av Torbjörn Elensky i SvD har blivit det baner bakom vilken denna grupp samlas. I texten möter vi en ovanligt upprörd Elensky:
”Det är dags för de skröpliga resterna av den bildade borgerligheten att resa sig nu. Det vore pinsamt om hela Sverige blev som Norrköping.”
Men om vi nu – likt Elensky – antar att det finns någon slags borgerlighet kvar, kan de då inte gå med hatten i sina nätverk och samla in medel till – och bygga upp bibliotek, symfoniorkestrar och ordna kulturfestivaler? Alla de borgerliga politiker och skribenter som nu håller med Elensky – varför kräver de inte att bankerna och Wallenbergsfären ser till det allmänna goda och bekostar några symfoniorkestrar? Med tanke på bankernas vinster skulle vi kunna ha lika många symfoniorkestrar som McDonalds i det här landet (utan att det märktes i bankernas bokslut).
Och varför säger inte ett företag att: ”Men visst, klart vi står för Medelhavsmuséts kostnader de närmaste 20 åren”.
Det kommer inte att ske beroende på att det inte finns någon bildad svensk borgerlighet. Men det finns borgerligt sinnade figurer som då och då gärna visar upp sig i Berwaldhallen och på en Dramatenpremiär för att lajv kulturintresserad – men i sin snikenhet vill de inte betala fullt ut vad biljetten kostar. Det ska skattebetalarna stå för.
Lika obildad är vänstern och arbetarrörelsen. Under 1900-talets första sex årtionden drev de stora bokförlag, kulturmagasin, dagstidningar. Fackförbundens medlemsmagasin hade bättre och mer omfattande kultursidor än vad dagstidningarna har i dag. Allt hade byggts upp genom en kombination av affärsmässighet och idealitet.
Men svensk vänster i dag klarar inte ens av att finansiera sin egen press med hjälp av läsare, utan måste förlita sig på nådegåvor av staten.
Med vilken rätt kräver borgerlighet och vänster att skattebetalarna ska bekosta det de själva inte längre kan, vill, eller förmår driva och organisera?
Om de tror att människor behöver kultur så är det ju bara att samla styrkorna och organisera kulturell verksamhet till båtnad för de massor som hungrar efter kultur.
Men så kommer inte att ske.
Mycket därför att vare sig borgerlighet eller vänster i gemen i verklig mening är intresserade av kultur.
Borgerligheten vill som sagt då och då kunna framstå som bildad, vänstern vill försörja sina trubadurer och skulptörer.
Båda grupperna vill att staten ska stå för kostnaderna, och det innebär att det är du som får vara med och betala.
Men vad är egentligen kultur? Varför behövs den? Och varför tävlar borgerlighet och vänster i att vara kulturlösa? Det talar vi om på måndag.