(Första delen i serien här.)
Varje gång vi försöker diskutera ideologi och vad marxism egentligen är blockeras diskussionen av två konkreta ämnen; invandrar- och flyktingfrågan samt islam.
Det märkliga är att flyktingfrågan har kommit att bestämma vad som är vänster och höger i Sverige. Håller du upp en skylt med texten ”Refugees welcome” är du vänster. Håller du inte upp en sådan skylt är du höger.
Eller förresten, vänta. De senaste tio åren har även delar av vad som förr kallades höger hållit upp den där skylten som välkomnar alla flyktingar till Sverige. Numera ser indelningen ut så här: de som anses som någorlunda goda håller uppe den där skylten, den som däremot inte håller upp skylten blir stämplad som fascist eller nazist. Definitivt aldrig som marxist. Och de som kallar sig vänster blir mildare till sinnes mot dem som vill privatisera all tänkbar statlig verksamhet – bara de säger ”Refugees welcome”.
Någon som anser det är sinnesjukt att arbetande människor ska betala pengar till staten i skatt och att staten sedan ger pengarna till privata aktörer – men som inte säger: ”Välkomna alla som vill, och som anser sig vara flyktingar” – den personen kommer däremot inte få vara med i vänstergemenskapen.
Märkligt nog.
Vänster mot höger har i praktiken ersatts av för eller mot flyktingar.
Det är märkligt därför att det i landet inte råder någon enighet om vad en flykting är.
Är det flyktingen själv som bestämmer det? Eller är det Migrationsverket? Eller kan vi alla hålla oss med en egen definition? Eller bestäms statusen av internationella avtal Sverige ingått?
Eller är flyktingen den som uppfyller någon kombination av allt detta?
Ingen av definitionerna är på något sätt användbar.
Om en individ är en flykting avgörs av hur han eller hon beter sig i det land där de fått en fristad. Låter det konstigt?
Inte för en marxist.
I andra paragrafen av Marx teser om Feuerbach konstaterar han:
”Frågan om objektiv sanning tillkommer det mänskliga tänkandet – är inte en teoretisk utan en praktisk fråga. I praxis måste människan bevisa sanningen, d.v.s. verkligheten och kraften, jordnärheten, i sitt tänkande. Striden om tänkandets verklighet eller overklighet – utan hänsyn till praxis – är en rent akademisk fråga.”
Alltså, utgår man från Marx spelar det ingen roll om en individ kallar sig flykting, det spelar heller ingen roll om han utnämns till flykting av välmenande personer eller av myndigheter. Det avgörs av praxis, av beteendet hos den som kallar sig flykting.
Vill du avgöra om någon är en flykting tittar du på hur han beter sig efter att ha anlänt till Sverige.
Men då måste vi ha en definition som gör det möjligt att väga, mäta och bedöma handlingarna hos dem som vill bli sedda som flyktingar.
Och då måste vi på sätt och vis lämna marxismen som en utgångspunkt för en stund – men samtidigt inte. Marx ansåg inte att det fanns en evig allmängiltig moral, regler som gällde alltid och överallt i varje given situation. Moralen bestämdes av vad en grupp, klass eller nation ansåg gynnade dem – ytterst gällde det överlevnad.
En marxist är aldrig mer än en människa, man är inskriven i sin tid och i ett givet sammanhang. Man kan välja att vilja bevara det sammanhanget, eller lämna det – eller förstöra det.
Ser jag mig om upptäcker jag människor som kallar sig vänster och som överger grundläggande moraliska värderingar som varit förhärskande i Sverige – värderingar som inte skilt klasser, skikt och kön åt utan varit grundläggande och förenande. Det är värderingar som tar sig uttryck i hur man beter sig gentemot varandra till vardags, och är givetvis även tillämpliga i mer extrema situationer. Grundläggande anständighet är ju precis vad vi behöver i extrema situationer för att uthärda dem.
Nu försöker jag skriva det här saktmodigt och försiktigt eftersom det ibland sägs att jag blir så ”obalanserat rasistisk” när jag diskuterar invandrar- och flyktingfrågor.
Samma typ av personer brukar ofta säga:
”Men hur kan du tycka som du gör i flyktingfrågor! Dina föräldrar var ju flyktingar!”.
Men det är just därför jag har de åsikter jag har. Jag kan inte föreställa mig att mina föräldrar efter att de kom till Sverige inte vaknade upp minst en gång varje natt, och förundrat såg sig om i rummet, och tänkte: ”Det är sant. Det är på riktigt. Jag drömmer inte. Jag överlevde. Jag lever i frihet”.
Och så somnade de om, för nästa dag väntade arbetet.
Min ständiga ilska – eller snarare vrede – i denna fråga grundar sig på uppfostran och uppväxt. En verklig flykting har fått lära sig att världen är orättvis. Den är alltid orättvis. Och farlig. Alltför många av dem får dessutom uppleva att den är rent livsfarlig. Den verkliga flyktingen är därför tacksam för en fristad – och en möjlighet till arbete. Så att flyktingens barn en dag ska få ett arbete. Mer kan man inte förvänta sig i en orättvis värld. Mina föräldrar undrade säkert varför just de dragit vinstlotten där det stod: ”Du är fri”.
Mer begärde de inte.
De skulle med förundran sett på många av dem som kallar sig flyktingar i dag och som förväntar sig vinst varje gång. Varje dag.
Min vrede bottnar alltså i en moral härledd ur en uppväxt i en flyktingfamilj.
Och den vreden får ytterligare näring av en klasskänsla, den arbetande människans inställning: ”Den som inte arbetar ska heller inte äta”.
När jag skriver klasskänsla menar jag inte enbart arbetarklassen – en gång i tiden var inställningen om vem som har rätt att äta självklar för alla sociala skikt i Sverige (och nej, den innebär inte att den som sitter i rullstol, är blind, döv, stum och har en förlamad arm måste arbeta).
Men givetvis ställer jag dessa två känslor och moraluppfattningar mot teorin – hur såg Marx på det hela?
Hur ”vänstern” och stora delar av ”högern” ser på det hela i dag är uppenbart. Sveriges förorter än fyllda med människor som det är synd om, de måste tas om hand, få hjälp. Man måste ta det med lämpor. Inte ställa krav på dem.
När man konfronterar de som har den åsikten och pekar på arbetslöshetsstatistiken så svarar de bara: ”Javisst, vi måste göra mera. Vi måste förklara för dem att det är viktigt att man har ett arbete. Vi måste förklara för dem att det är viktigt att de lär sig svenska så att de kan få ett arbete.”
Men vad är det för en flykting som man måste ”förklara” för att de ska lära sig språket och ta ett arbete. Vilket arbete som helst.
Hör inte de som säger så hur dumt det låter?
Vi som vet vad en flykting är hör det i alla fall.
Vad vi ser är stora grupper människor som inte beter sig som verkliga flyktingar.
Rimligen måste du hålla med mig om detta.
Möjligen blir ditt svar att: ”Men alla är inte sådana!”
Och där har du rätt.
Men från din utgångspunkt sett – du vill ju att Sverige ska ta emot flyktingar, riktiga flyktingar – är det då inte åtminstone rimligt att du blir lika vred som jag över dessa falska flyktingar. Kokar du inte över när du ser till exempel två tv-inslag de senaste veckorna. En om en flyktingfamilj som har sex barn och en som har tio barn (alla barn har fötts sedan de kom till Sverige), Ingen av föräldrarna har arbetat. De talar sällsynt usel svenska.
Rimligt?
Eller är det bara en form av utsugning av arbetande människor?
En praktisk lösning på våra motsättningar är att ni och jag inte träter om hur många flyktingar Sverige ska ta emot – utan att vi börjar med det jag hoppas vi kan enas om: de som inte är flyktingar ska lämna landet.
Om vi inte är ense om detta måste ni förklara varför. Observera att jag här inte inte begär att någon av er ska överge sin grundläggande ståndpunkt. Det jag vill är att ni argumenterar logiskt sammanhängande. Annars är det svårt att diskutera. Ni kan förvisso hävda att vem som helst får komma till Sverige om de ser sig som flyktingar, och befolkningen har ett ansvar för att ta hand om dem, även om de vägrar arbeta för sin egen försörjning. Men då måste ni formulera det, och säga det tydligt. Om ni inte är det måste ni enkelt och tydligt, som jag gör, förklara vilka som ska ses som flyktingar, och vad man gör med den grupp som inte är det. Vare sig ni eller jag kan ju vara säkra på några exakta tal. Men det kan vi faktiskt bortse från i nuläget. Det är principerna vi ska försöka bli ense om.
Marx var mycket tydlig i de här frågorna. Hans studier hade fått honom att förstå att det finns människor i alla samhällsklasser som inte vill arbeta, som väljer att parasitera, en amorf, ständigt föränderlig massa han betecknar som ”trasproletariatet” i Louis Bonapartes adertonde brumaire, där han beskriver denna grupp på följande vis:
”Utom av ruinerade lebemän med tvetydiga existensmedel och tvetydig härkomst, utom av förkomna, äventyrliga element från bourgeoisin, bestod denna förening av vagabonder, avskedade soldater, frigivna förbrytare, förrymda tukthusfångar, skojare, bedragare, lazzaroner, ficktjuvar, taskspelare, falskspelare, sutenörer, bordellvärdar, bärare, litteratörer, positivhalare, lumpsamlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare, kort sagt: hela denna obestämda, brokiga, kringstrykande massa som fransmännen kallar la Bohème”.
Lazzaronerna hade fått sitt namn från Bibelns spetälske Lazarus – och kan historiskt sett ursprungligen varit just en grupp spetälska i Neapel. Men efterhand kom beteckningen att gälla hela skiktet av de allra fattigaste och medellösa i staden.
Marx konstaterar flera gånger i andra sammanhang hur farlig denna grupp var – den kunde lätt köpas för vilka politiska ändamål som helst, och hade utvecklat en egen kultur där tjuvnad, tiggeri och våld var självklara beståndsdelar.
Om ni vill kan jag gärna diskutera exempel på hur trasproletariatet sett ut i olika länder under olika århundraden och vilken inverkan de haft på sina samhällen. Säg bara till – jag tror er förståelse förvad som sker i Sverige i dag skulle öka.
Och det fanns en viss homogenitet i trasproletariatet, litteratörerna romantiserade gärna lazzaronerna – ungefär som producenter och programledare i Svt och P3 i dag romantiserar gangsterrappare.
Och Marx noterar hur det fanns en tendens att tycka synd om trasproletariatet, och att de bättre beställda i samhället mer än gärna suckade över dessa samhällets olycksbarn – de ansågs som offer för omständigheterna när de tiggde, stal, mördade och misshandlade. Men samma humanistiska och snälla överhet blottade huggtänderna om hantverkare eller arbetare ville ha mer betalt för det arbete de utförde.
Att man höll upp den där skylten med ”Refugees welcome” innebar att man bidrog till uppkomsten av ett nytt, stort trasproletariat. Det finns inget som är marxistiskt i ett sådant beteende.
Men fundera nu på mina konkreta frågor – så återkommer jag när någon av er har svarat.