(Scen: Hissarna i Rosenbad. Amanda Lind och Annika Strandhäll springer på varandra när de ska in i samma hiss.)
Amanda: Men vad kul att du är här och hälsar på!
Annika: Ja, Morgan ville att jag skulle komma förbi och ge honom hårbottenmassage.
Amanda: För att …
Annika: Han vill att håret ska växa ut så att han kan slita sitt hår. Han tror han blir lugnare då. Och så tror han att han kommer att se längre ut med hår. Då kan han kamma upp det.
(De kliver in i hissen.)
Annika: Vad tycker du om nobelpristagaren i litteratur då?
Amanda: Jag som inte trodde at Zanzibar fanns på riktigt. Trodde att det var, ja, liksom ett Tintin-land.
Annika: Men det borde du väl fattat att det inte kunde vara ett Tintin-land. Tintin är ju rasistisk. Tror du Svenska Akademien hade gett priset till något som förekommer i en Tintin-bok?
Amanda: Nej, det har du rätt i. Har du läst honom? Ja, Gurnah eller vad han nu heter.
Annika: Nej, men Morgan har.
Amanda: Va? Läser han?
Annika: Nja, han gillar väl inte att läsa skönlitteratur. Men han är så snål.
Amanda: Vad har det med saken att göra?
Annika: Han var i bokhandeln och frågade efter någon roman som handlar om migranter. Han ville ha lite känslosamma citat till ett tal han skulle hålla. Och då frågade mannen bakom disken om Morgan kunde tänka sig någon författare med rötterna i Afrika. ”Ja! Gärna”, svarade Morgan. Men han i kassan hörde inte riktigt vad Morgan sa. Han når ju inte upp till diskkanten. Så biträdet tyckte Morgan sa ”Gurnah”. Alltså fick Morgan lomma hem med sjuhundra sidor om svarta immigranter i Londons förorter. Han är väl halvvägs nu.
Amanda: Tycker han den är bra då?
Annika: Han är väl mest förbannad på Akademien.
Amanda: Varför?
Annika: För att han känner på sig att nu kommer Black Lives Matter att marschera ut på gatorna igen i Sverige.
Amanda: Eh?
Annika: Jo, men Gurnah härstammar från de arabiska slavhandlarna på Zanzibar. Du kan tänka dig vilket liv det bli på ”Ghana-Svenskarnas kommitté för kamp mot rasistiska strukturer” när de får veta det här. På med sådana där färggranna tunikor och så ut på gatorna. Tänk vilket liv det blev för att några svenskar för 200 hundra år skeppade lite slavar. Här har vår Svenska Akademi gett priset till en kille som härstammar från ett folk som på Zanzibar skapade vad som blev centrum för slavhandeln i Östafrika. 17 miljoner slavar skickades vidare från ön enligt en del forskare. Förhållandena var vidriga. Tre av fyra dog innan de kom till marknaden där de skulle säljas.
Amanda: Men det där var väl för länge sedan?
Annika: Den arabiska slavhandeln med svarta afrikaner upphörde först 1873 på Zanzibar.
Amanda: Aj fan. Men du det kanske inte räknas om det är araber som är slavhandlare.
Annika: Nej, det gör det inte. De håller ihop numera. Mot oss. Men de kommer att ge sig på oss för att någon som är släkt med slavhandlare får priset. Allt blir som vanligt vår fel. De får väl in Linné på något sätt också.
Amanda: Men vad ska jag göra? Jag kanske får den här Gurnah till bordet när det är dags för Nobelmiddag?
Annika: Men den är inställd i år vet du väl?
Amanda: Det har ingen berättat för mig. Och jag som beställt en ny klänning för 62 papp.
(Ett tydligt pling hörs från hissen och den stannar.)
Annika: Här ska jag av.
(Amanda ger Annika en hastig kram.)
Amanda: Lycka till med massagen!
Annika: Lycka till med att hitta något tillfälle då du kan ha klänningen.