(Scen. Stefan Löfvens tjänsterum. Han sitter vid sitt skrivbord och försöker förtvivlat installera en parkeringsapp. Tittar förskräckt upp när han hör ettriga men svaga dunkningar på dörren. Som om det vore små barn som stod därute och ville bli insläppta.)
Stefan: Kom in!
(Morgan Johansson rusar in med ett lyckligt leende. Slänger en Expressen på statsministerns bord.)
Stefan: Vad är det nu då?
Morgan: (Pekar på en rubrik.) Läs!
Stefan: ”Kenny, 21, förnedrades av rånarna i sex timmar.” Jaha? Och varför i h–e ser du så glad ut?
Morgan: För att jag vet hur vi ska hantera alla de här förnedringsrånen.
Stefan: Ja, vad sägs om att du får fart på polisen?
Morgan: Du är rolig du. De är mitt inne i en ny omorganisation.
Stefan: En till? Hur ska den meddelas de berörda, nu och framöver? Jag såg att de ska sänka inträdeskraven lite till för att man ska kunna komma in på polishögskolan. Vad är nästa steg? Ta bort kravet på läskunnighet?
Morgan: (Skruvar på sig.) Ingen kanske berättat det, men i praktiken är det redan borta. Det räcker om man kan skilja på enkla geometriska figurer.
Stefan: Som?
Morgan: Kvadrat. Cirkel. Trekant.
Stefan: Öööh?
Morgan: Ja, jag vet. Lite lågt. Jag föreslog att de åtminstone skulle kunna skilja på kub, sfär och fyrsidig pyramid. Men då tyckte ledningen för utbildningen att vi inte skulle blanda in för många dimensioner. De mumlade något om: ”Vill ni ha 10 000 nya poliser eller inte”.
Stefan: Men för f–n! De har väl ändå gått ut grundskolan?
Morgan: Gått ut och gått ut. Det har de väl. Men de är inte godkända.
Stefan: Så den nya rekryteringsbasen är icke-godkända grundskoleelever. (Reser sig upp, går fram till fönstret. Tittar ut).
Morgan: Nej, nej, hoppa inte!
Stefan: (Vänder sig om. Ser uppenbart rörd ut.) Tack för omtanken, Morgan. Men jag ville bara öppna fönstret och få lite luft. Du trodde jag tänkte …
Morgan: Ja, jag har ju parkerat min nya Audi S8 direkt nedanför.
Stefan: Audi S8? Hur når du upp. Kuddar? Eller sitter du i knät på Anita?
Morgan: Jag har tagit bort förarstolen. Jag kör stående.
(Man ser hur statsministern försöker bearbeta upplysningen och är på väg att ställa en fråga men bestämmer sig för att gå vidare. Tar ett djupt andetag).
Stefan: Tillbaka till förnedringsrånen. Hur har vi kunnat låta dem bli så vanliga.
Morgan: Det började på Dan Eliassons tid.
Stefan: Allt verkar ha börjat då.
Morgan: Dan förstod aldrig vad kåren var orolig för. Polischefer har berättar för mig att de kom till honom med rapporter och förundersökningar för att få honom att fatta. Men han bara bläddrades sig igenom mapparna. Mycket sakta dock. Stannade upp ibland och smackade med läpparna. Så slog han ihop mapparna, tittade upp och sa: ”Men det här brukar jag ju få betala för att få vara med om.” Sedan reste han sig upp med glansig blick, drog på sig en svart, lång skinnrock och försvann ut genom dörren med orden: ”Mina herrar, jag kom just på att jag har ett möte inbokat strax”.
(Statsministern sänker blicken. Mumlar något.)
Morgan: Vad sa du? Filéer. Är du sugen på lunch redan?
Stefan: Jag sa filer. Filer! De där som Dan har. Och de blir bara fler och fler. Jag förstår inte hur han får veta allt. Jag letar efter avlyssningsutrustning överallt. Till och med i bastun hemma.
Morgan: Har du kollat inuti rörstagen som håller upp aggregatet?
Stefan: Va?
Morgan: Ja, jag hörde att Ygeman hittade en mikrofon där i sin bastu.
Stefan: Då blir jag imponerad. Visste inte att grabben var så vaken.
Morgan: Nåja. Han snubblade när han skulle in i bastun och rev ner hela aggregatet och stagen lossnade och ut ploppade mikrofonen.
Stefan: Varför har han inte berättat något?
Morgan: Beror på att han blev så förbannad att han rusade ner iförd bara en frottéhanduk, slängde sig i en taxi och åkte raka vägen hem till Dan för att konfrontera honom.
Stefan: Jag gissar att Dan blev förtjust. Det ringer på dörren och där står en halvnaken svettig Ygeman och vill in.
Morgan: Jo, jag kan föreställa mig scenen. Men Dan lyckades lugna honom och förklarade att eftersom han numera var ansvarig för Myndigheten för Säkerhet och Beredskap måste han ta ansvar för ministrarnas hälsa.
Stefan: Eh?
Morgan: Så Dan sa att den lilla svarta ploppen Ygeman höll i handen var en temperaturkontroll som slog ifrån aggregatet om det blev farligt varmt i bastun. Man kan ju bli dåsig och somna och då gick larmet till MSB.
Stefan: Och det gick Ygeman på?
Morgan: Om han gjorde. Han berättade för mig mig att han till och med tackat och frågat om Dan kunde skicka någon som satte ploppen på plats igen.
Stefan: F–n, jag tror jag hoppar i alla fall. Det känns ändå lite statsmannaaktigt att plattas till mot en Audi S8. (Ruskar på sig.) Nej, jag måste ta mig samman.
(Morgan glider fram och ställer sig mellan statsministern och fönstret. För säkerhets skull.)
Stefan: Nej, nu ska vi vara konstruktiva. Vad var det för idé du hade om hur vi ordnar upp helvetet med förnedringsrån?
Morgan: Vi kallar dem för förändringsrån. Vi byter bara plats på två bokstäver. Ingen kan ändå skilja på ä och e. Vare sig när de talar eller skriver.
Stefan: Men …
Morgan: Låt mig citera vad du sade i ditt tal till nationen 22 mars 2020.
”Var beredd på att detta kommer pågå under en längre tid. Var redo för att läget kan förändras snabbt. Men du ska också veta att vi som samhälle möter denna kris med hela vår samlade styrka.
Nu har vi alla ett stort eget ansvar.”
Där satte du tonen.
Stefan: Men det där gällde ju pandemin.
Morgan: Förnedringsrånen är på väg att bli en pandemi.
Stefan: Men …
Morgan: Inga men. Kom också ihåg att näringslivet i årtionden tjatat om förändringsbenägenhet. Att man måste vara beredd på förändringar annars fungerar man inte i det nya samhället. Man ska lära sig att acceptera typ: ”Jaha, där försvann mitt jobb till Kina” och ”Jaha, där försvann också nästa jobb till Kina” och ”Jaha, där försvann min A-kassa”.
Folk är redan programmerade på att de kan bli av med arbete och sociala förmåner.
Stefan: (Eftertänksamt.) Ja, det är ju faktiskt ett slags rån.
Morgan: Du börjar fatta. Och det här är faktiskt ett sätt att gå in med full fart i mötet mellan olika kulturer. Och vi är väl ändå överens om att det är den stora och viktiga förändringen?
Stefan: (Skakar på huvudet.) Men, men … nej, jag vet inte. Tortyren då? Vi snackar om verklig förändring. De pissar på offren. Slår dem. Sparkar på dem. Filmar dem. Våldtar dem.
Morgan: Du är sååå gammalmodig. Även det är en förändring. Vi rör oss framåt. Vi bryter upp. Även från de heterosexuella normer som håller oss fångna. Förändring är att upptäcka nya sidor av sig själv. Att till och med inse att man kanske tycker om smärta.
Stefan: (Med uppspärrade ögon.) Vilket brandtal. Är det din nya talskrivare?
Morgan: Nej, jag mindes plötsligt bara vad Anita sa när jag var på min första middag hemma hos henne och hon efteråt tog mig i handen och ledde mig in i …
Stefan: (Ryter.) För h–e Morgan, ta dig samman. Jag sover dåligt nog ändå. Jag vill inte veta!
(Morgan ser ner i golvet. Skrapar med foten.)
Stefan: (Stryker med handen över pannan.) Men kör i vind. Tar du Agenda på söndag och talar om förändringsrånen som en pandemi vi måste möta tillsammans för att kunna stå starkare i framtiden. Ju mer det du säger sjunker in, desto mer ser jag det logiska. Förändring är bra. Förnedring är förändring. Förnedring är alltså bra.
Morgan: Inser du att där har du temat för vår nästa valkampanj?
Stefan: Men behöver vi i så fall några nya poliser?
Morgan: Kanske några då. Som skyddar min nya Audi så ingen repar lacken. Vill du inte ta en provtur förresten? Vi kan åka till Günters och ta en korv.
Stefan: Ja! En zigenarvurre med surkål och hojhojsås!
(Statsministern ser en plötslig panisk blick i Morgans ögon och den följs av en uppenbar dysterhet som lägger sig över hans ansikte.)
Stefan: Förlåt! Jag glömde mig där. Jag menade förstås en romsk korv.
Morgan: Nej, nej. Det var inte det. Jag kom bara på att jag inte får äta surkål för Anita för att då …
Stefan: Snälla, berätta inte! Nu går vi.
*Rubrikens citat är ett av järnkanslern Otto von Bismarcks visdomsord.