Att en del barn har usla föräldrar innebär inte att staten ska behandla oss alla som barn.
Förr i världen tackade människor Guds nåd för att de hade förstånd, familj och hälsa i behåll. I dag lovprisar man istället staten. Och det är inte vilken stat som helst, utan den som kommit att kallas “välfärdsstaten”.
Nu senast är det Finlands unga kvinnliga socialdemokratiska statsminister som i ett stort porträtt i DN förklarar att hon inte kunde ha blivit den hon är utan just “välfärdsstaten”. Och det nämns litet om en trasig uppväxt och en alkoholiserad pappa.
En egen miserabel uppväxt har alltmer kommit att bli socialdemokratiska politikers och skriftställande ideologers försvar för den tillväxt av den omhändertagande stat som påstås åt alla lycka bära. I Sverige har vi ju Åsa Linderborg, Susanna Alakoski och Daniel Suhonen som kör med samma grepp som den finska statsministern – typ: “se så lyckad jag är trots min uppväxt i supandes skugga. Men tack vare staten gick det bra. Staten måste byggas ut. Höj skatterna!”
Argumentationsgången har alltid synts mig trampa runt, runt i den korsväg där förmätenhet och trögtänkthet möts.
Förmätenheten kommer sig av att man tar en mycket begränsad erfarenhet, den egna personliga, och hävdar att hela samhället ska struktureras på grundval av denna.
Men man kan ju faktiskt tvärtom hävda att de tre nyssnämnda ideologerna utifrån socialdemokratisk utgångspunkt visar att “välfärdsstaten” måste monteras ner. För i dag har alltså “välfärdsstaten” gett vänstern tänkare som Suhonen, Linderborg och Alakoski. Men innan “välfärdsstaten” fanns hade det ur det dåvarande samhället växt fram socialdemokratiska ideologer och handlingskraftiga män som August Palm, Axel Danielsson, Rickard Sandler, Fabian Månsson, Ernst Wigforss, Per Albin Hansson, Fredrik Ström, Zäta Höglund och Gunnar Myrdal. Många av dem började sin bana och intellektuella gärning redan innan den allmänna rösträtten infördes.
Man kunde alltså lika gärna hävda att “välfärdsstaten” inneburit en försumpning av förståndsgåvorna och handlingskraften i vänstern och socialdemokratin.