Skugge, skyttegravssex, odalisker och obelisker

Självupptagenhet och känslan av att inte vara förstådd och uppskattad kan vara mäktiga drivkrafter. Genom historien har dessa känslor varit orsaken till dåd som gjort att det rests segerkolonner runtom i Europa efter segern i något krig. Vi kan anta att Siegessäule som numera står i Berlins Tiergarten uppfördes på grund av ett kollektivt tyskt mindervärdeskomplex. Varför skulle en nation på 1800-talet annars resa ett monument för att fira segern över Danmark?

Det vore ju som om man i Sverige reste en staty för att markera nationell stolthet över att Tre Kronor besegrat Danmark i ishockey-VM. (Fast med tanke på det senaste resultatet vore det kanske värt ett litet monument … om Tre Kronor nu någon gång i framtiden vinner mot grannlandet i söder).

Men eftersom Sverige de senaste 200 åren haft en historia utan större krigiska triumfer – inga segerkolonner. Tyvärr.

Men vi har ju kulturkrig och segrar där kan leda till att den självupptagne inte får en egen kolonn uppförd framför sin favoritkrog, men väl en kolumn i någon av de där tidningarna som knappt någon läser längre.

För många skribenter är det svårt att år ut och år in dra ut i fält i kulturkriget. De flesta av dem har efter några inledande år i skyttegravarna fått en tjänst i staben eller trossen, långt bort från dagliga bataljerna. Där sitter de fridsamt på sina stolar, och avger då och då ett strupljud för att visa att de inte somnat in för evigt och att även nästa månadslön därför bör betalas ut … liksom ersättning för resor och restaurangbesök.

Några vägrar dock envist – likt en japansk elitsoldat på en söderhavsö för 70 år sedan – lämna de skyttegravar de klev ner i redan i 20-årsåldern. Deras självupptagenhet och känslan av att inte vara förstådd och uppskattad kräver ett tillstånd av ständig strid; när en fiende är nedkämpad dyker det alltid upp en ny som inte dyrkar den mark man går eller den bädd där man sover … och som därför måste förintas eller åtminstona lida ett förnedrande nederlag.

Expressens kulturchef Karin Olsson (som i sin rödkindade och äppelkäckt okunniga framtoning är märkligt lik en nyss avkliven kulturchef på AB, både till utseende och beteende) hyllade häromdagen tre eviga skyttegravssoldater: 

”Få har undgått vilka som skrivit veckans mest omtalade texter. Det är Jan Guillou i Aftonbladet. Det är Linda Skugge i Expressen. Och det är Alex Schulman , nyligen rekryterad till Dagens Nyheter. Tre ärkeproffs vars texter man skulle känna igen om de så publicerades helt utan byline. Jag vill aldrig sluta läsa Guillou, Skugge och Schulman.”

Jag vet själv rätt många texter jag skulle känna igen utan skribentens byline.

Och?

Det i sig säger inget om kvaliteten på texterna.

Och visst är vi många som läser krönikor och texter av ren nyfikenhet; vad för dumt ska han eller hon få ur sig i dag?

Men det säger heller inget om kvaliteten på texten, möjligen något om vår egen brist på självdisciplin. En del äter smågodis eller dricker för mycket sprit, andra läser Skugge, Schulman och Guillou. 

Men Karin Olsson är inte intresserad av vad som är en bra och dålig text. Hon är intresserad av klick på sin kultursida och om det genererar många besök att Linda Skugge förtäljer oss att hon läst in en ljudbok med en vibrator placerad i en av de två nedre kroppsöppningar där solen aldrig skiner … ja, då är det en bra text och Skugge är ett proffs. (Eftersom jag själv är tämligen professionell måste jag justera utsagan om en plats ”där solen aldrig skiner” … med tanke på Skugges exhibitionism är det faktiskt fullt möjligt att man om man passerar fel skärgårdsklippa en varm dag i sommar upptäcker att solen visst kan skina in i de mest oväntade skrymslen och vrår).

En del har förfasat sig över Skugges recension av Kristina Sandbergs bok om kampen mot den egna cancern, andra har hyllat Skugges text, som Aftonbladets litteraturredaktör professor Sven Anders Johansson:

”Tvärtemot den kritikerkår som tydligen rasar på Facebook tycker jag att Skugges recension är briljant. Inte bara för att den är underhållande och modig, utan också för att den är innehållsrik, precis och textnära: hon kritiserar användningen av kursiveringar, hon lyfter fram hembygdsromantiken, påminner om dödens banalitet, uppmärksammar skrivarkurssyndromet, synliggör namnens funktion, visar på sexskildrandets fallgropar, för in ljudboksfrågan och levererar en smärre marknadsekonomisk analys, citerar och parodierar… På ett begränsat utrymme gör hon vad en recensent ska göra: beskriva, tolka och värdera, alltihop integrerat i en subjektiv enhet.”

Må vara att Johansson är väldigt kunnig när det gäller Deleuze, Adorno eller frågor som djurblivande eller Jantelagens aktualitet … men han har uppenbarligen aldrig läst Linda Skugge tidigare, därför blir hans karaktäristik av hennes recension något missvisande.

Vi tar det bit för bit.

Beröm 1: ”… hon lyfter fram hembygdsromantiken …”. 

Men det som stör Skugge är ju inte att vi står inför ett romantiserande av något, för Skugge själv är en skribent som romantiserat olika faser av sitt liv. 

Skugge har i sitt tidiga skrivande ägnat sig åt ”indiepopskribent-i-fanzine–som-gärna-vill-skriva-i-stor-tidning-romantik”. Då handlade det ofta om att pojkarna inte ens ville hångla med henne såvida de inte var berusade, och skulle det bli något mer än hångel verkade det krävas att de drack illa filtrerad träsprit så de förlorade inte bara synen utan också sina andra sinnen, typ Linda, en tjej för blinda. Och jag kan förstå att en sådan ungdom sätter sina spår. Men samtidigt visade den här perioden vilken driven entreprenör Skugge är, hon visste att hon inte var ensam om sin upplevelse av sig själv och sina drömmar och skapade sig ett varumärke som sedan kompletterades med en tidsanpassad feminism (se ”Fittstim”).

Det Skugge kritiserar hos Sandberg är en speciell form av romantik, hembygdsromantiken. 

Men på vilket sätt skulle hennes eget tidigare romantiserande av den egna rotlösa ungdomstiden vara bättre? Att romantisera något är en fullt rimlig mänsklig reaktion, och ett förhållningssätt som får oss att uthärda. Vi är nog många som finner hembygdsromantik vara mer tilltalande en backstageromantik. 

Beröm 2: ”… påminner om dödens banalitet”.

Visst, Skugge tycker att det är tjatigt med Sandbergs dödsångest, men vi som läst Skugge vet att hon själv får en hypokondriker att verka stoisk. Ni minns väl period två i hennes liv, när hon är ensamstående mamma. De ständiga krönikorna om vinterkräksjuka, influensor, förkylningar och hur oförsiktiga alla andra föräldrar var som inte köpte nya tandborstar varannan dag. Man skulle kunna tro att Skugge utövade sitt ensamma föräldraskap i N’Zerekore i sydöstra Guinea där man hade ett av de senaste stora ebolautbrotten. Att år ut och år in i text efter text framställa sig själv som den enda ansvarstagande föräldern i Stockholm det är att ägna sig åt vad vi väl kan benämna barnsjukdomarnas banalitet, att tjata om något vardagligt.

Att som Sandberg om och om komma tillbaka till den egna fruktan för att dö ifrån sina barn och den man älskar … det finner jag inte speciellt banalt utan som den enda möjliga hållningen; sedan hanterar alla tänkande människor det på olika sätt när de märker att Körkarlen börjar röra sig runt kvarteret.

Beröm 3: ”… visar på sexskildrandets fallgropar”. 

Jag har lite svårt att förstå hur Skugge skulle kunna visa oss på sexskildrandets fallgropar eftersom hon fortfarande befinner sig på botten av dem hon grävt åt sig själv och därefter drullat ner i. 

Här kommer vi till period tre, den senaste, och den där Skugge uppenbarligen försöker bli vår tids Kerstin Thorvall med berättelser om hur hon swischar en femhundring till en ung man så att han ska råd att komma till henne och därefter komma i henne i baksätet på en bil eller vilken plats som helst (det pockar på verkar det som efter alla dessa påstådda år av ensammamamman-celibat). Skugges samlag numera genomförs gärna i miljöer som hon tror är vågade och väcker anstöt, som en bibliotekstoalett. Att hon väljer en sådan plats är väl för att hon tycker att det där knepiga blå skenet får hennes kropp att framstå i en mer smickrande dager.

Linda Skugges eget skrivande genom decennierna är ett exempel på den stora fallgropen när man skriver om sex – och det är att man skildrar sex på ett sätt som man tror säljer, och ett vanligt sätt sedan länge bland mindre begåvade skribenter är att man berättar om sitt eget samlagande. 

Alltså; vad Sven Anders Johansson inte ser och förstår är att Linda Skugges kritik av Kristina Sandberg inte är principiell, Skugge är bara irriterad över att Sandberg romantiserar andra saker än hon själv, skriver om sex på ett annat sätt och är rädd för döden istället för calcivirus och vinterkräksjuka.

Vi står alltså inför en person som aldrig växt upp, och som aldrig kommer att göra det och som irriterar sig över en författare som tydligen visar mer återhållsamhet och värdighet ställd inför hotet om att dö än vad Skugge själv visar när hon får vänta för länge i en kö.

Men som sagt, Sven Anders Johansson har inte läst Skugge, och kan därför inte se att han står inför en text som bara är till för att stärka skribentens varumärke genom att fixa mer klick … eller så förmår han inte se det därför att han själv är i färd med att stärka sitt eget varumärke genom att stötta Skugge … för han måste ju också fixa klick till sin tidnings kultursida … annars ryker han som litteraturredaktör på AB och får gå tillbaka till att föreläsa om subjektivering och reifiering.

Vi bör också lägga märke till en annan sak i Skugges kritik – den hade aldrig varit möjlig att leverera om det varit en manlig författare som skrivit boken. I mer än hundra år har de egna krämporna varit ett självklart ämne för manliga författare – framförallt när de börjar bli lite till åren. All denna prostataprosa, och detta jämrande över kroppens skröplighet betraktas på något sätt som viktig litteratur hur gubbgnällig den än är.

Och här måste man tassa försiktigt – ingen skulle våga skriva på Skugges sätt om en manlig författare som har en dödlig sjukdom. Inte ens en skildring av pungbråck skulle man få skämta med.

Inte ens Skugge skulle våga göra det. Hon vet precis var gränserna är dragna och  överskrider dem aldrig.

Att hon nu ger sig på Sandberg beror på att hon vet att medelålders kvinnor som drar åt det hembygdsromantiska, som skriver romaner där folk heter Dagny och har män som klipper gräsmattor … de är lovligt byte i alla sammanhang i Sverige i dag … och det har definitivt aldrig riktigt varit meningen att de ska ta plats på den litterära parnassen.

Skugge ställer gärna upp och håller rent, och skriker ”Schas med er!”.

Kanske hon som belöning då äntligen får hångla med någon rktigt känd kulturman.

PS. Vill man läsa mer om just de självupptagna manliga författarna kan man beställa det digitala magasinet QLN där hela det första numret ägnas åt min text om Jan Myrdal, Lars Norén, Ulf Lundell och Alex Schulman. Beställer gör du här.