Jag promenerar under lunchen genom Karolinskas sjukhusområde i Solna. Där finns de gamla stora massiva byggnaderna i mörkrött tegel. Skyltarna talar ordentligt om vad man ägnar sig åt i de olika husen – typ: endoskopi, fostermedicin, hematologi, infektion, koagulation. Ja, ni fattar, jag kan sluta uppräkningen, ni förstår att jag går genom ett område där man ägnar sig åt medicin och läkande.
Människor blir sjuka och skadas.
Människor måste därför helas och botas … på olika sätt.
Det är något tungt och dystert över de här kvarteren, och det beror inte bara på att de ligger alldeles intill den oändliga Norra kyrkogården.
Byggnaderna är befästningar byggda av människor som vet att de står inför en övermäktig fiende; en motståndare man i längden inte kan besegra. Men man kan i alla fall försöka bjuda motstånd.
Förvissningen om att man en dag kommer att förlora förklarar dysterheten – att man avser att ändå försöka försvara sig förklarar stämningen av värdighet.
Men så vandrar jag in i de nyare delarna av Karolinskas sjukhusområde, de som till vissa delar inte är färdigbyggda än.
Byggnaderna är större här.
Mycket större.
Det huvudsakliga byggnadsmaterialet är glas.
Och när jag går in i dessa områden förklarar många skyltar för mig att jag nu träder in i något som är större och mer komplicerat än sjukvård. Jag befinner mig i ”Life City” och här ägnar man sig – enligt skyltarna på alla dessa mycket stora byggnader av glas – åt ”Life Science”.
Medicin är för bönder som fastnat med armen i skördetröskan eller arbetare som ramlat från en ställning, eller manschettproletärer av olika slag som stressats till magsår.
”Life Science” däremot antar jag är till för de lite finare människorna.
”Life Science” är en beteckning som klingar av obehagligt övermod, mycket långt från den värdiga hållningen i de gamla kvarteren.
Att beteckningarna är på engelska är inte bara för att man vill göra sig finare än man är och för att man vill locka investerare … utan också för att det skulle låta för eländigt löjligt på svenska, med utbyten av det här slaget:
A: Och vad jobbar du med då?
B: Livsvetenskap.
A: Huh?
Eller…
A: Var ligger din arbetsplats?
B: I Livets stad.
A: Ööh?
Men mest stör det mig förstås att i ett samhälle där vi nu inte ska låtsas om att vi lät gamla dö … ibland i onödan (så dumt det låter) och ofta i obehövlig ensamhet och vånda … och alltför smärtsamt … i ett sådant samhälle framställer sig de som bygger och bemannar de nya sjukhuskomplexen som de som ska bli herrar över livet.
Varför ska vi sträva efter det när de flesta ännu inte är herrar över döden, eller snarare över förmerna för hur de dör?
Alla dessa människor i västerlandet som på obegripligt många sätt väljer att misshandla sin kropp – och som därmed bjuder in döden.
Alla dessa människor som beter sig och försöker se ut som de fortfarande var 17 år när de är 47 år – och som därmed bryter upp det naturliga förhållandet mellan generationerna och därmed gör att människor inte riktigt fattar att döden är en realitet.
Och paradoxalt nog är det all denna oförsiktighet, all denna förträngning som gör människor så fega, lata och räddhågsna och ovilliga att stå på sig.
Integritet följer av att man inser att ens tid är begränsad och att man måste nyttja den till det yttersta.
De som inte fattar att deras tid alltid är utmätt väljer ofta att vika undan och anpassa sig i tron att allt löser sig, man får vänta till morgondagen och kolla läget då.
Det är detta som gör att jag tror att i ”Life City” är det lika tyst som i ”Death Valley”.
Och kanske kan de som är verksamma i ”Life City” förlänga människors liv med något år eller två – och därmed anse sig faktiskt ha rätt att – åtminstone på personalfesterna – titulera sig ”Livets herrar”.
Men återigen. Det är frågan om vad man gör av detta liv.
PS. Och när jag passerade huset som inrymmer intensivvårdsenheterna i ”Life City” saktade jag in stegen och bugade lätt vid infarten … som en liten gest av respekt för de människor som räddade livet på mig för två månader sedan.
Om min inställning är motsägelsefull?
Jo, det är den väl.
Och?
Att sjukvården alltmer industrialiseras och blir underställd intressena hos de gigantiska bolag som producerar läkemedel och medicinska hjälpmedel hindrar inte att de som arbetar i sjukvården på olika nivåer i kraft av sin kunskaper i många enskilda fall ändå botar människor och räddar liv.
* Rubriken syftar förstås på H L Menckens uttalande om att medicinens mål inte är att göra oss till bättre människor utan att hantera följderna av att vi är dåliga människor.