Miguel Diaz-Canel (t.v) efterträder Raul Castro (t.h) ... men de långa raderna av människor som väntar utanför livsmedelsbutikerna blir inte kortare för det.
Mitt hjärta kan fortfarande klappa lite fortare när jag tänker på de modiga män och kvinnor ur alla samhällsklasser som en gång gjorde uppror på Kuba.
Och vad fick de?
Det blev som Nordkorea … fast med mycket mera sol.
De styrande klanerna Kim och Castro är utbytbara i sin lömska livsfarliga maktlystnad.
Men nu kanske det händer något på Kuba?
Eller?
Kubanska kommunistpartiet fick i helgen som gick en ny ledare. Nu skrivs och talas det om att det kanske vankas andra bullar på ön. Den nye ledaren heter ju Canel.
Miguel Diaz-Canel.
Men det är en fåfäng förhoppning.
Bullbeståndet på Kuba kommer att vara som det varit de senaste sex decennierna. Nästintill obefintligt och det som finns är hårt ransonerat.
I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi det som man i media inte låtsas om när man rapporterar från – eller om – Kuba; och det är att det är ett land där angiveriet är institutionaliserat … sedan mycket länge.
I det forna Sovjet anser historikerna att uppemot två procent av befolkningen kan ha tvingats av NKVD eller KGB att vara angivare (eller valt att själva bli det för att få fördelar). I DDR kan siffran varit så hög som fyra procent. Stasi såg med tysk grundlighet till att landet hade angivarrekordet i det gamla sovjetiska imperiet.
Men säkerhetstjänsterna i dessa länder framstår som fumliga amatörer jämfört med kollegorna på Kuba.
Visst följde Fidel Castro till en början mönstret från Sovjet, redan första året efter revolutionens seger anlände konsulter från KGB och Stasi och hjälpte till med att bygga upp säkerhetstjänsten.
Kubanerna själva byggde upp polis, milis och armé.
Man kan tycka att det borde räckt för att hålla befolkningen kvar i spiltan.
Men den 28 september 1960 exploderar tre bomber framför det gamla presidentpalatset just när Fidel Castro håller ett av sina mycket långa tal stående på trappan.
Den skäggige blir lite sint, han gillade inte att bli avbruten och på stående fot utropade han bildandet av ”Kommittéerna för revolutionens försvar”:
”Vi ska skapa ett system av kollektiv vaksamhet, vi ska organisera ett system av kollektiv revolutionär vaksamhet. Och då får vi se hur imperialisternas lakejer klarar att verka i vår mitt. För en sak är säker, vårt folk finns överallt i staden, det finns inte ett hyreshus, inte ett gathörn eller ett kvarter som inte är ordentligt representerat här. Som svar på imperialisternas aggressiva kampanjer ska vi skapa ett system av revolutionär kollektiv vaksamhet så att alla känner alla i sitt kvarter, vet vad de tror på, vilka aktiviteter de ägnar sig åt.”
Och så blev det.
Castro och hans närmaste var kanske inte så bra på att organisera industriproduktion eller jordbruk … men de visade sig vara extremt talangfulla organisatörer av angiveri- och spionsystem.
Sedan bildandet har Kommittéerna för revolutionens försvar i genomsnitt organiserat 80 procent av landets befolkning i de cirka 150 000 kärngrupper som finns i basen på apparatens pyramidkonstruktion. Det blir ett mycket finmaskigt nät i en befolkning på strax över tio miljoner. Det blir mycket svårt att inte få varje rörelse registrerad av omgivningens vakande ögon och öron.
De första åren ägnade sig kommittéerna åt mer vardaglig övervakning; vem tog emot okända personer i sitt hem, vem lyssnade på utländsk radio, vem skolkade från det ”frivilliga” arbetet på söndagarna? Eller från de politiska mötena och studiecirklarna.
Kommittéerna kom också att spela en aktiv roll 1968 då regimen inledde sin slutoffensiv för att utplåna de sista resterna av privat företagsamhet. Aktivisterna i kärngruppernas ledningar organiserades och fick bli chocktrupper när staten övertog 35 652 små butiker och verkstäder och satte dem under ”folkets förvaltning”.
Ett år senare fanns knappt 10 000 kvar.
Kan du själv föreställa dig en tillvaro där du vet att dina alla bittraste, sura och mest misslyckade grannar bevakar allt du gör? Det är de som leder den lokala kärngruppen där du ingår (om du inte ingår kommer du alltid att ställas inför frågan om varför du inte gör det .. och du kommer att få det svårt med utbildning, jobb och … ja, det mesta.)
Och det är förstås alltid de just de lata och lite korkade som arbetar i kärngrupperna ledning, de som inte är bra på något produktivt och nyttigt. De kan nu omvandla sitt agg mot alla dem som kan något till något användbart för staten – och därmed dem själva, de kan klättra i kommitté-pyramiden och få makt över allt fler.
Det är lite typiskt för årtionden av rapportering från Kuba att denna grundläggande del av den kubanska vardagen aldrig rapporteras. Det är detta extremt finförgrenade övervakningssystem som sugit musten ur kubanerna, dödat förmågan att ta initiativ, förmågan att tänka fritt, vilt och självständigt. För det spelar ingen roll om du håller dig till partiets linje, du måste också passa dig för att inte misshaga kärngruppens ledning på det rent personliga planet – för det kan leda till att du rapporteras … alltid går det att säga något ont om dig.
Vi talar alltså om 60 år av medvetandevaskning och tankefostran. När media uppmärksammat kommittéerna de senaste 30 åren har det varit med små snuttiga texter om att de förlorat i betydelse. Att man hävdar det beror på att kommittéerna inte längre i samma mycket stora omfattning ägnar sig åt att bekämpa svartabörshandel och privat småföretagande, eller åt att kontrollera vem som följer utländska medier – via radio, TV och internet.
Alltså antar journalisterna att kommittéerna inte längre spelar någon roll.
När Raul Castro övertog ledningen för kommittéerna i början på 1990-talet insåg han att om de lika nitiskt som förr bekämpade svartabörshandel och privat småföretagsamhet skulle folk snart börja svälta ihjäl. Så det skulle man se mellan fingrarna med. På samma sätt minskade kraven på ”frivilligt” arbete som kommittéerna skulle organisera – kubanerna var för sin överlevnad tvungna att tillbringa så mycket tid i köer att den tillgängliga fritid som kunde avsättas för kollektivt obetalt extraarbete var närmast obefintlig.
Det här gjorde att kommittéerna blev mindre synliga i offentligheten, och journalisterna från väst tolkade det som att regimen blivit mjukare.
Men de andra uppgifterna fanns ju kvar för kärngrupperna. Din gruppledares omdöme var viktigt om du sökt en utbildning, eller ville ha en ny tjänst, eller byta bostad eller få tillägg på ransoneringskortet.
Dessutom kom efterhand många aktivister och ledande figurer i kommittéerna att utvecklas till personer med omfattande intressen i svartabörshandel.
Plötsligt hade de lata, dumma och bittra inte bara möjligheten att sänka dig med en ofördelaktig rapport, de kontrollerade också den del av ekonomin som gjorde att du kunde köpa några extra ägg åt dig och din familj.
När Miguel Diaz-Canel efterträdde Raul Castro som ledare för kommunistpartiet fick han också kontrollen över Kommittéerna för revolutionens försvar, denna armé av förgrämda, inskränkta, slöa och usla människor som hatar allt och alla som de uppfattar som bättre än dem själva.
Så vilken förändring är egentligen möjlig?
PS. I mitt nyhetsbrev i kväll skriver jag mer personligt om den kubanska revolutionen. Jag anser fortfarande att de första åren bar detta uppror ändå på löftet om något annat än det vi ser i dag. Men alltför många släpper fram sin inre folkpartist när de ska diskutera Kuba och kan därför inte se de verkliga problemen klart.
Och på tal om herr Canel ska jag också diskutera mat i kvällens brev och förklara hur man med kanel får till den kubanska varianten på en natilla.
Beställer det dagliga nyhetsbrevet gör du här.