Vi kan ibland verka dystra i våra förutsägelser om framtiden, men som gårdagens sändning av Radio Bubbla åter visade är vi innerst inne muntra utopister som drömmar om att en dag ha en handelsbod några planeter bort … minst.
Det finns de som tror att om man motsätter sig överhetens idéer om utveckling innebär det att man är teknikfientlig.
Är du motståndare till att minst 400 miljarder av skattebetalarnas pengar ska bekosta byggandet av järnvägar som minskar restiden mellan Stockholm och Göteborg med en timme? Då är du en bakåtsträvare.
Men vi så kallade ”bakåtsträvare” kan ju luta oss mot Stockholm Handelskammares analys och kritik. Där konstateras det:
”Att spendera åtminstone 400 miljarder kronor, lågt räknat, på ett spår som faktiskt inte ens är modernt i dag kommer naturligtvis få konsekvenser för andra investeringar och underhåll i övriga Sverige.”
Och det är alltid problemet med överhetens förslag på ”utveckling”. De är småskurna, inkrökta, räddhågsna och visionslösa – precis som förslagsställarna själva.
Det levereras aldrig förslag som kan få varje medlem av nationen att tänka:
”Ja, det här måste vi göra! Sverige ska bli först i världen med det här! Vi ska bli bäst!”
En gång i tiden erövrade svensk ingenjörskonst världen.
I dag … tja …
Vi kom in på detta ämne i gårdagens Radio Bubbla när vi diskuterade flygande bilar. Det visar på något sätt mänsklighetens omogenhet och olämplighet att vi inte har flygande bilar. I 1960-talets populärkulturella bild av framtiden var den flygande bilen en självklarhet.
Men på något sätt förstår väl till och med de mest trögtänkta att flygande bilar inte är något att sträva efter just nu. Det skulle sluta med seriekrockar uppe bland molnen och ramponerade bilar skulle regna över oss.
Ingen bra idé.
Men det visar också uppgivenheten i den västerländska civilisationen – det finns inte innovatörer, ingenjörer som entreprenörer som trots detta försöker skapa flygande bilar. De låter sig begränsas av omvärldens inskränkthet och efterblivenhet.
Dessutom är vår civilisations förmåga att skapa utopier sämre än den var för 115 år sedan.
I Jules Vernes ”Maître du monde’’* (1904) möter vi åter ingenjör Robur från ”Robur-le-Conquérant”** (1886), men nu har han inte nöjt sig med att bygga ett luftskepp (som Albatross i den första boken) – nu har han skapar ”Terror”, ett fordon som på en och samma gång är bil, flygplan, båt och ubåt.
Det finns de som hävdar att de två verken visar hur Jules Verne rörde sig från utvecklingsoptimism, och tro på vetenskap och förnuft i den första boken till pessimism och misstro mot teknik och teknologiska framsteg i den andra. I bok nummer två uttrycker namnet på Roburs fordon ganska väl hur han ser på världen och människorna.
Men Jules Verne bibehöll sin tro på människan och vetenskapen och deras förmåga att i alla tänkbara meningar erövra nya världar.
Det var mänskligheten och dess olika civilisationer han mot slutet av sitt liv såg på med missmod.
Och i övrigt talade vi i programmet om konstmarknaden, Göran Lambertz, OS i Japan samt islam.
*Svensk översättning: Ingenjör Roburs luftfärd
**Svensk översättning: Världens herre