I dagens ETC berättar Göran Greider att han lyssnat på Bob Dylans senaste låt, och att han då började tänka på Walt Whitman och hur den amerikanske poetens ”Leaves of Grass” påverkade honom som ung.
Greider avslutar sin krönika med orden:
”Och är det i slutändan något bevänt med oss så är vi alla stora och rymmer alla människor.”
Visst har jag ibland när jag betraktat Göran Greider tänkt att han är väldigt stor i omfånget och nu har jag fått förklaringen. Det beror inte på Ananas-Fanta och smågodis, det beror på att han ”rymmer alla människor”.
Jag vet, jag missförstår Greider – men det må mig vara förlåtet eftersom han missförstår Walt Whitman, eller snarare medvetet misstolkar.
Vad annat ska man ro efter att ha läst detta påstående från Greider när han ska tolka Whitman:
”I am large. I contain multitudes.” Och det bör rimligen översättas: ”Jag är stor. Jag rymmer alla människor.”
”Rimligen?”
Så här lyder ett lite större utsnitt ur Whitmans dikt:
Do I contradict myself?
Very well then I contradict myself,
(I am large, I contain multitudes.)
Det är ganska uppenbart att poeten talar om att han är fylld av motsättningar, ideér och uppfattningar som brottas med varandra – så är det för varje tänkande människa. Man gör det för att komma fram till vad som är rätt och fel, gott och ont, för att finna absoluta värden.
Men Göran Greider får det till att Walt Whitman är en vandrande multikulturell smältdegel där alla får plats, liksom deras uppfattningar: ”Jag rymmer alla.”
Göran Greider ser alltså Walt Whitman som en föregångare till sig själv, en tom tunna som fyllts med alla kulturer, subkulturer och litterära gestalter som för tillfället är politiskt korrekta och gångbara.
Jag tror inte Whitman skulle känt igen sig själv i den beskrivning Greider gör av honom.
Walt Whitman ansåg att samhället bara kan fungera om det består av starka självständiga individer, och när han besjunger kampen för att bli en sådan människa finns där stråk av narcissism, anarkism och egoism parallellt med vördnad inför naturen och arbetande människor.
Whitman ansåg att individen skulle kunna möta utmaningar med trotsig råhet:
”There is no week nor day nor hour when tyranny may not enter upon this country, if the people lose their roughness and spirit of defiance.”
Vi befinner oss alltså mycket lång från Greiders ideal, som är att vandra runt i tillvaron som en ständigt svällande tvättsvamp, uppfylld av sin egen godhet och uppsugande allt man möter i sin väg.
*Rubrikens citat är är en rad från Walt Whitman. Möjligen har Göran Greider misstolkat även dessa ord.
Whitman såg självdisciplin, fysisk fostran, att medvetet och frivilligt utsätta sig för härdning och späkning som viktigt för individens utveckling och han skulle nog inte riktigt förstått Greiders tankar om att lagstifta mot socker för att frälsa dem som inte kan motstå frestelser.