Det ståtliga paret är från filmatiseringen av Fredrik Ströms roman ”Folket i Simlångsdalen”. Den som tycker att de är väl nordiska i sin utstrålning kan kanske finna tröst i tanken på att Ström var kommunist när boken skrevs och sedemera blev socialdemokratisk riksdagsman samt ordförande i Stockholms stadsfullmäktige.
Hur Sverige ska styras är numera mest en fråga om vad som är mest lämpligt för byråkraterna och politiker. Landet indelas efter vad som passar dem administrativt och ekonomiskt.
Och det är inte givet att det som passar politiker och byråkrater leder till resultat som passar dig och mig.
Överhetens syn på landet märks också i hur de talar om det. De talar inte alls om det. De verkar inte ha levt i Sverige.
De skriver böcker och memoarer som handlar om dem själva, men där beskrivs liv framlevda bortanför eller utanför vanliga människors liv. När de beskriver sin barndom eller ungdom finns där inget som doftar och växer, inget om naturen, men heller inget om platser där människor arbetar, handlar och roar sig. Det är mer av: ”… och då sa jag till Fidel Castro” eller ”… och som jag förklarade för Margaret Thatcher” eller “… min motion på ungdomsförbundets kongress fick en majoritet av delegaterna med sig.”
Dessa politikers tal innehåller heller aldrig några hänvisningar till platsen eller platserna som format dem, eller ens till den plats där de för tillfället befinner sig för att värva röster. Jo, de säger namnen. Men det är så uppenbart att det sägs utan någon känsla av något slag.
Jämför med forna tiders politiker – en del av dem skrev till och med romaner om sin uppväxtmiljö; som den socialdemokratiske riksdagsmannen Fabian Månsson (om Blekinge) eller riksdagsmannen Fredrik Ström (om Halland och Simlångsdalen). När den tidens politiker talade till och om människor var det uppenbart att de var formade av sin hembygd, men de förstod också vad som kännetecknade förhållandena för dem som levde i andra delar av landet.
Både känslan för hembygden och kunskapen om andra hembygder är i dag frånvarande i politikers språk – och förstås därmed och därför – i deras handlingar.
Det förvånar mig inte, annat är inte att förvänta av en politikerkast formad i avskildhet och bara intresserad av vilka krav den egna partiapparaten eller myndigheten ställer på dem under deras fortsatta karriär.
Vad som oroar mig är att människor i allmänhet har slutat betrakta sig som delar av en bygd, som boende i en stad eller ett samhälle. Alltför många har anpassat sitt tänkande till det där rutnätet överheten lagt över landet. Om kravet kommer kan vi utgå från att många kommer att gå med på att identifiera sig med gps-koordinaterna för den plats de bor på – och så några siffror till för att kunna särskiljas från andra som bor på samma plats.
De däruppe kommer att säga att det innebär ökad frihet – ju mer avklippt individen är från alla band till omgivning, hembygd och historia – desto mer kan han eller hon göra vad de vill; det garanterar staten.
Just därför behöver vi en mental motståndsrörelse, ett tjurigt ifrågasättande av hur överheten beskriver landet och oss. Ett envist hävdande av att frihet uppnår man först när man vet vad man vill, och det vet man först när man förstår vem och vilka som format en själv. När man förstår det kan man välja att förflytta sig … på olika sätt. Men att följa överhetens uppmaning att sträva efter att bli en isolerad individ stadd i ständig förändring, se det är något helt annat. Det påminner mest om en oordnad flykt.
Vi behöver söka oss bakåt för att se vad vi gått miste om i kulturell rikedom och mångfald och futtigheten i det som erbjuds istället.
André Bellessortes nyutkomna bok “Sverige”handlar om hans upplevelser under resor i vårt land under de första åren på 1900-talet. Det är ett verk kan hjälpa oss att se klarare vad som riskerar att gå förlorat, kanske för alltid. Du kan beställa boken här.