1970- och 1980-talet var märkliga tider för den som liksom jag intresserade mig för östeuropéers rätt till frihet.
Väldigt få brydde sig i Sverige. Oavsett vilka politiska sympatier de hade. Kan ha berott på den av Olof Palme drivna linjen att det som fanns var därborta under Kremls domvärjo, skulle så förbli. Inget att peta i eller bråka om.
Alltså, tanken var: låt det sovjetiska imperiet vara, det passar dem som bor där bäst.
Solidaritetsdemonstrationer i Sverige för något av folken i det imperiet samlade möjligtvis fler deltagare än motsvarande aktiviteter för Iraks träskaraber. Vi kunde möjligen fyllt en busskur om det börjat regna. Även om det var rusningstid i kollektivtrafiken.
Om jag överdriver? Kanske lite grann.
Men det är inget mot överdrifterna i gäller medias beskrivningar av tillståndet i Vitryssland.
Vår massamhälles ständiga utbrott av hysteri har nu riktats mot den lilla republiken som är inklämd mellan Ryssland, Ukraina och Polen.
Alla vet plötsligt att Vitryssland är ett helveteshål på jorden. Ett land vi måste göra allt för att befria från diktatoriskt styre. Sanktioner, politisk isolering. Låt inte hockey-VM spelas där. Bojkott och sanktioner.
Jag gillar det där med solidaritet. Men jag kan tänka mig ungefär 300 länder som ligger före Vitryssland på min priolista för solidaritetsinsatser.
Vad säger ni? Finns det inte 300 länder?
Ja, då kanske ni förstår hur viktigt jag tycker det är att visa solidaritet med oppositionen i Vitryssland. Inte så att jag tycker man ska banka upp poeter som ägnar sig åt politik, men tillståndet i det landet är inte av det slaget att det kommer i närheten av de verkliga helveteshålen på jorden.
Och inget talar för att tillståndet i det landet skulle bli bättre av att oppositionen kom till makten.
Kampanjerna i media, masshysterin som tar sig uttryck i att så många här i landet nickar förnumstigt och säger: ”Ja, den där Lukasjenko måste bort. Det flyter ju blod på gatorna.”
Vi kanske ska sansa oss och se på historien och studera tillgängliga fakta om hur det ser ut i Vitryssland.
Och så ska vi kanske sortera vår argumentation, försöka vara logiska.
Om vi ser på hur människor lever i Vitryssland har de det relativt sett bra jämfört med andra länder i det forna sovjetiska imperiet.
Vi kan jämföra med Ukraina, Armenien och Georgien.
Arbetslösheten har ända sedan 1991 – då imperiet brakade ihop – varit lägre i Vitryssland än i Ukraina, Armenien och Georgien. Förra året var den 4,7 procent i Vitryssland, 8,9 procent i Ukraina, 11,6 procent i Georgien, 16,9 procent i Armenien.
Den enskilde medborgarens levnadsstandard har varit högre i Vitryssland än i de andra länderna om man ser till BNP per capita, tillgång till skolor, sjukvård och bostäder.
Vitryssland har anständiga intäkter från sin export av bland annat maskiner och jordbruksprodukter.
Vitrysslands BNP per capita var 6300 USD 2018, i Ukraina 3100 USD, i Georgien 4700 USD, i Armenien 4200 USD.
Ukraina har 40 miljoner invånare, Vitryssland 10 miljoner. Ändå är Ukrainas export i värde bara dubbelt så stor som Vitrysslands.
Georgien har lika många invånare som Vitryssland, men bara en femtedel av Vitrysslands export.
Detta säger definitivt långtifrån allt om ekonomierna eller hur människor lever. Men det pekar på en odiskutabel sak. Vitryssland som inte avreglerade och privatiserade sin ekonomi, utan lät den förbli statligt kontrollerad har kunnat hävda sig bättre på världsmarknaden än de andra länderna och garantera sina invånare en bättre levnadsstandard. Alla de andra länderna står sig mer än väl vid en jämförelse med Vitryssland för 30 år sedan. Det är inte så att de hade ett mycket sämre utgångsläge när imperiet upplöstes.
I Ukraina, Armenien och Georgien – som blivit som vi i väst efter 1990, efter det att man haft demokratirörelser och regimskiften – präglas politiken fortsatt av oligarkmakt, korruption och då och då ett politisk mord. Oavsett vem som innehar regeringsmakten. Invånarna i dessa länder har större arbetslöshet, sämre bostäder, skolor och sjukvård.
Detta trots protester och demonstrationer som ibland varit så där nästan fredagsmysiga mjuka revolutioner med krav på mer peace, love, and understanding
Jag är definitivt en anhängare av extremt små statsapparater som ägnar sig åt väsentligheter, och låter människorna sköta sig själva.
Men i väntan på att vi får till sådana paradisiska tillstånd kanske vi borde kunna samsas om att Lukasjenkos styre faktiskt haft stora fördelar framför de olika former av vanstyren som präglat de påstått marknadsvänliga och demokratiska staterna Ukraina, Armenien och Georgien.
Varför dessutom kräva bojkott och sanktioner som riskerar att slå sönder en relativt fungerande ekonomi i en del av världen där det inte är så vanligt med ekonomier som kan ge folk ett hyggligt liv?
Och bakom kraven på sanktioner ligger kraven på att landet ska öppnas och statsegendomen privatiseras. Det kommer då att ske på samma sätt som i Ukraina. Inhemska oligarker och utländska intressen kapar åt sig det som är av omedelbart värde och som det går att maximera profiten på, resten struntar man i.
Privatiseringar och avregleringar är bra, om de också innebär att folket får del av de statsegendomar de varit med och arbetat ihop. Så har inte fallet varit i det forna sovjetimperiet och så kommer det heller inte att bli i Vitryssland.
Det kan mycket väl bli så att personer i Lukasjenkos apparat vänder sig mot honom – därför att de ser möjligheten av vid en avreglering berika sig själva och bli sina egna direktörer – utan ansvar för nationen.
Hur lite de som propagerar för regimskifte i Vitryssland anstränger sig för att förstå vad som sker visar sig på Aftonbladets kultursida. Där har vi år ut och år in kunnat läsa om hur dåligt det är med privatiseringar och hur bra det är med en stor stark stat och en allomfattande offentlig sektor.
Men häromdagen förklarar Inga-Lina Lindquist på just Aftonbladet Kultur att ett av problemen med Vitryssland är att:
”Belarus är kvar i planhushållningens era. Kolchoserna är kvar. Den viktiga gruvnäringen och de stora kemikaliefabrikerna ägs av staten.”
AB:s linje är möjligen begriplig för dem själva – i Sverige är statlig kontroll bra, men i Vitryssland dålig.
Misshandel av demonstranter och fängslande av poeter och konstnärer uppmärksammas också ordentligt i media.
Utrikesminister Ann Linde har till och med fått till ett uttalande:
”Polisen har använt våld mot demonstranter på ett oproportionerligt och oacceptabelt sätt. Såväl demonstranter som journalister har frihetsberövats. Det finns rapporter om flera skadade och även uppgifter om dödsfall. Ansvaret för denna våldsamma utveckling vilar hos president Lukasjenko och den belarusiska regeringen.”
Linde vill också se sanktioner riktade mot Vitryssland.
Detta ska jämföras med hennes inställning till Iran; ett land präglat av religiöst, politiskt och patriarkalt förtryck. Där kan du dömas till döden för att du demonstrerar mot regimen, eller till ett långt fängelsestraff om du är kvinna men inte bär slöja.
Så har det varit i årtionden.
I ett möte med Irans ambassadör i Sverige 2 april i år deklarerade Linde:
”Iran är en av våra främsta partner i den västasiatiska regionen och Sveriges ständiga ståndpunkt är att motsätta sig ensidiga sanktioner”.
Men rimligen borde Linde kräva sanktioner mot Iran, eftersom förtrycket där är oändligt mer omfattande än i Vitryssland. I november 2019 dödade polis och militär minst 1500 personer under de demonstrationer som riktade sig mot regimen.
Iran är dessutom ett hot mot sin omvärld – vilket inte Vitryssland är.
Dock, vad annat kan man vänta av Linde som var med i Teheran och firade mullornas 40 år vid makten.
Inte för att regimen i Vitryssland så där i största allmänhet ligger mig varmt om hjärtat; men kanske ska vi börja fråga oss varför vi ska hjälpa till att störta Lukasjenko, och vems intressen det tjänar.
Man tycker ju att Sverige och andra länder i Väster borde ha lärt sig om det fåfänga i att försöka bidra till regimbyten i andra länder; vare sig det är med vapenmakt eller tvång och sanktioner.
Det har ju inte gått så bra i Libyen. Eller Irak. Eller Afghanistan.
Men någon har uppenbarligen intresse av ständiga krig och inre kaos.
(I mitt nyhetsbrev i kväll diskuterar jag vidare om Vitryssland).
1 comment