Obama gillade mjölk. Men inte pressfrihet. Här tränar han waterboarding med en kaka.
Jag står i mitt fönster hela dagarna och väntar på att få se tiotusentals människor komma vandrande längs med Råsundavägen. Jag vet att jag kommer att höra dem långt innan jag ser dem; skriken, klagoropen, gråten.
Och så kommer jag till slut att se dem, där de uppgivet hasar sig fram. Kläderna i trasor efter att de slitit sönder dem i sin förtvivlan över sin egen dumhet. En del av dem slår sig själva med hoprullade exemplar av DN eller SvD.
Det jag ser är alla dem som nu talar om att Donald Trump försöker göra en statskupp i USA, de som i en vecka hävdat att han försöker avskaffa demokratin.
Deras flagellantvandring är nödvändig eftersom dessa människor i årtionden hävdat att USA inte är en fungerande demokrati. Så de måste nu ta avstånd från sin gamla uppfattning och hävda att visst var USA en fungerande demokrati under till exempel Barack Obama.
De vill nu visa att de hade fel då – annars kan de inte hävda att Trump utgör ett hot. De måste be om förlåtelse och tillgift för sina tidigare åsikter.
Eller så kommer aldrig det där tåget vandrande. De som i dag ropar om statskupp har inga fungerande minnesfunktioner, eller så tillhör de bara de människor som intar den ståndpunkt som statsmedia och Bonniersmedia säger åt dem att inta. De går alltså med på att låta historien förfalskas.
Medströmsmedia ropar till exempel konstant om hur hemskt det är att Donald Trump angriper journalister, tidningar och mediakanaler.
Men hans företrädare Obama nöjde sig inte med verbala angrepp – han bussade polisen på media. 2012 slog hans justitiedepartement till och beslagtog två månaders telefonloggar från nyhetsbyrån AP. Målet var att komma åt läckor inom administrationen. Då protesterade 50 stora mediaföretag från hela världen mot dessa bananrepubliksmetoder. Nu är det glömt.
När satte Donald Trump senast in polisen mot media – hur illa han än tycker om dem?
Under sin kampanj för att bli vald till president 2008 sa Obama:
”I’ll make our government open and transparent so that anyone can ensure that our business is the people’s business. No more secrecy.”
I en rapport från ”Committe to protect journalists” som kom 2013 konstaterades att Obama-administrationen var den aggressivaste mot media sedan Nixons tid vid makten. Leonard Downie som var chefredaktör för Washington Post mellan 1991 och 2008 ledde gruppen som tog fram rapporten, där man citerade David E. Sanger, som länge ansvarat för New York Times Washingtonbyrå:
“This is the most closed, control freak administration I’ve ever covered.”
2018 höll Obama ett tal där han angrepp Donald Trumps förhållningssätt till media.
Nyhetsbyrån AP gjorde en ”Fact check” på talet och kom fram till att Obama ljög som en berusad rysk pråmskeppare som gått på grund. Förvisso, konstaterade AP är Trumps ord hårda, men det är bara ord. Obama tog i med hårdhandskarna mot media. Ett utdrag ur nyhetsbyråns ”Fact check”:
OBAMA: “It shouldn’t be Democratic or Republican to say that we don’t threaten the freedom of the press because they say things or publish stories we don’t like. I complained plenty about Fox News, but you never heard me threaten to shut them down or call them enemies of the people.”
THE FACTS: Trump may use extraordinary rhetoric to undermine trust in the press, but Obama arguably went farther — using extraordinary actions to block the flow of information to the public.
The Obama administration used the 1917 Espionage Act with unprecedented vigor, prosecuting more people under that law for leaking sensitive information to the public than all previous administrations combined. Obama’s Justice Department dug into confidential communications between news organizations and their sources as part of that effort.”
Alltså: ”Obama gick längre.” Obama–adminstrationen åtalade ensam fler visselblåsare än alla föregående administrationer tillsammans.
Ingen har kunnat påstå att Trump undeminerat demokratin genom att inskränka medias frihet. Han har gått till verbala angrepp mot dem.
Men Obama inskränkte medias frihet genom mörkläggningar, strypningar av informationsflöden och genom att sätta in polisen.
För två dagar sedan skrev Jörgen Huitfeldt, chefredaktör på den svenska minimjölks-högerns organ Kvartal, en krönika där han förklarade att:
”Utan att dra några paralleller mellan Donald Trump och Adolf Hitler så är det lätt att konstatera att den förre gång på gång har tassat farligt nära den röda linjen som skyddar grundpelarna i en demokrati. De fria medierna som han behandlat på ett exempellöst vis genom att gå till hårt angrepp mot enskilda reportrar och refererat till medier som folkets fiender, domare som han emellanåt avfärdat som partiska, bland annat med hänvisning till deras etniska bakgrund.”
Ett utmärkt exempel på vad vi talade om nyss. Trumps beteende beskrivs som ”exempellöst” (och påminnande om Hitlers) när det gäller inställningen till media.
Att Barack Obamas stormtrupper slår till mot en nyhetsbyrå och beslagtar av lagen skyddat material … vad är då det?
Men så här ser debatt och verklighetsbeskrivning ut i dag.
Om man som jag har ett fungerande minne, och om man dessutom går tillbaka till vad medströmsmedia i världen skrev om Barack Obamas tid vid makten – då blir den verklighetsbeskrivning som är grunden för drevet mot Trump i dag obegriplig.
Vems syften tjänar den historieförfalskning som pågår?
(Jodå, vi kommer att gå tillbaka till seriens huvudlinje: alltså att diskutera valfuskets roll i den amerikanska historien. Men det kommer att bli några mellanakter till om historieförfalskningens mekanismer i media. Av kommentarer att döma till seriens inledning tror jag det behövs. Alltför många stänger av sitt minne och förstånd och nöjer sig med att memorera det senaste påståendet från medströmsmedia. Då blir det svårt att diskutera valfusk i USA.)