Hittills har vi i serien om det amerikanska valfuskets historia diskuterat konkreta fall. Men innan vi fortsätter med sådana exempel i de kommande avsnitten ska vi kanske stanna upp och försöka förstå vilka mentala mekanismer som får många människor att totalt avvisa tanken på valfusk och att hylla Biden och Kamala Harris – inte bara som de som ska rädda USA, utan även världen … samt om så behövs skydda oss från övervikt, tandröta och invasioner från främmande solsystem.
(Inledande anmärkning innan vi vandrar in i det här: Frågan om boende och lånemarknad är mer komplex än jag kan behandla här. Vad jag diskuterar i texten är hur farligt det blir när skenheliga personer använder miljarder till vad de påstår är folkets bästa. De enda som tjänar på det är bankerna och de stora företagen.)
Låt oss utgå från teaterdirektören, dramatikern, poddaren, författaren och kulturskribenten Martina Montelius artikel på Expressens kultursida i går.
Publiceringen och det utrymme som denna hyllning till Harris (och Biden och Obama) får innebär rimligen att texten är typisk och viktig för hur de tänker, de som avvisar tanken på valfusk och som hatar Trump.
Montelius förklarar sin kärlek till Kamala Harris med att:
”Hon pratar om det amerikanska folket, om de rörelser som vuxit fram i protest mot Trumps lynniga ad hoc-beslut, hans hånfullhet mot meningsmotståndare och hans hialösa slabbande med alternativa fakta.”
Sedan konstaterar Montelius att:
”… drömmen om en framtid med Harris som president – en dröm som faktiskt inte längre ter sig orealistisk – är drömmen om en ledare som vill något mer än att fälla ut sina påfågelfjädrar och spänna musklerna, en ledare med perfekt avvägning mellan självsäkerhet och ödmjukhet, brinnande retorisk förmåga, substans i sina vägval för landet och världen.”
Och Harris får Montelius att minnas Obama, den senaste amerikanska president som gjorde henne lugn och lycklig:
”Hon får mig att känna att jag är en del av hennes ”vi”, fast jag inte ens är amerikan. Det är Obamakänslan igen, den jag inte trodde att vi skulle få återuppleva: vi förändrar världen. Yes we can!”
Alltså, Kamala Harris är en ny Barack Obama, en ledare med ”substans”. Nu ska Montelius få vara med och förändra världen.
Och visst, jag anser också att Kamala Harris är en ny Barack Obama, de har samma ”substans”.
Men vad består den av? Enligt Montelius förenas Obama och Harris av ”brinnande retorisk förmåga”.
Vi kan väl se närmare på vad denna retoriska förmåga innebär och vad som är dess ”substans”.
I maj 2009 undertecknar Obama i början av sitt presidentskap två nya lagar; ”Helping Families Save Their Homes Act” samt ”Fraud Enforcement and Recovery Act”.
Finanskrisen och en sprucken bostadsbubbla har drivit människor från hus och hem och Obama lovar att hemmen (och jobben) ska räddas och de skyldiga straffas.
Obama ger prov på sin ”brinnande retorik” vid undertecknandet:
”Den här lagen fördubblar resurserna för FBI:s kamp mot finansbedrägerier, och möjliggör det att bättre bekämpa bedrägerier i hårt drabbade områden.”
Han lovade i sitt tal också att justitiedepartement skulle prioritera dessa områden för att ”skydda hårt arbetande amerikaner”.
Den kamp som Obama sade sig inleda våren 2009, var också ett tema i hans tal till nationen 2012:
”I kväll, begär jag av min justitieminister att han skapar en specell enhet med federala åklagare och framstående delstatsåklagare, för att utvidga våra utredningar av den oansvariga och skadliga kreditgivning som ledde till bostadskrisen.”
Blev det några resultat?
Tio månader senare håller justitieministern en presskonferens om detta och förklarar att 530 personer hade åtalats de föregående tolv månaderna. 110 skadeståndskrav hade dessutom riktats mot 150 företag på vägnar av 15 000 offer. Mer kunde vara att vänta eftersom sammanlagt berörde utredningarna människor som förlorat minst 1 miljard dollar (de verkliga talen på vad människor förlorat skulle visa sig var mycket, mycket större).
Obamas ord hade uppenbarligen följts av handling. Nu skulle finans- och lånehajar få plikta.
Eller?
Justitiedepartementets internrevision var av motsatt mening när det gällde vad som verkligen hade hänt. I en rapport från 2014 som granskar kampen mot osund utlåning konstaterar man att det fanns ingen som helst dokumentation som visade att den av justitieministern presenterade statistiken var sann. (Vem är det som kommer med ”hialösa påståenden?)
Det var 107 åtal som väckts. Inte 530.
De förluster som utreddes avseende människor som blivit av med sina hem när de inte kunde betala lånen var 100 miljoner dollar, inte en miljard – som Obamas minister påstått.
Justitieministern hade ljugit, han var tvungen att göra det för att visa att Obama-administrationen menade allvar med sitt prat om att vara småfolkets beskyddare mot det slemma finanskapitalet.
I sin rapport påpekar också internrevisionen att de funnit att FBI i praktiken under den undersökta perioden i sin centrala verksamhet hade gett utredningar av bankers och finansinstituts utlåning den absolut lägsta prioriteten. De av FBI:s fältkontor som besöktes hade inte ens uppgiften med på sin prioriteringslista.
Den upptäckten var nu inte så underlig – vare sig Barack Obama eller hans administration ville egentligen sätta åt banker eller bolåneinstitut, tvärtom hade Obama lovat att skydda bankernas ledningar och ägare mot allmänhetens vrede.
27 mars 2009 hade Obama kallat in representanter för de största bankerna i landet och han förklarade för dem att:
”Det är bara jag och min regering som står mellan er och högafflarna”.
Egentligen var det enda han krävde av bankerna och instituten att de inte skulle ta ut så höga bonusar, och inga löneökningar, inga stora kick-off-fester på lyxyachter i Karibien. Sådant retar ju den som förlorat sitt hem.
Vi befinner oss mycket långt från den stränge Obama som några månader innan förklarat för allmänheten att nu skulle man ta i med hårdhandskarna mot finansmarknaden, nu – när allmänheten inte hör och ser – är budskapet ett annat till bankerna: ”Håll en låg profil tills det här är över”.
Inga skadeståndskrav.
Tvärtom är det så att när Jamie Dimon från JP Morgan på mötet deklarerar att hans bank så fort som möjligt vill betala tillbaka de federala stödpengarna – men att systemet för detta är byråkratiskt och måste förenklas – så förklarar Obama att stödpengarna måste finnas kvar i systemet eftersom det fortfarande är för bräckligt.
Alltså: ett budskap till massorna. Ett annat till direktörerna.
Och det är ju miljardärerna och bankerna som Demokraterna representerar – inte de många miljoner hushåll som förlorade sina hem under finanskrisen.
(Den som tvivlar på min beskrivning kan till exempel läsa Politicos artikel om vad som sades på mötet, eller Wall Street Journal-redaktören Ron Susskinds bok ”Confidence Men” som skildrar Obama-administrationens första två år. Det fanns oenighet mellan dem som ingick i administrationen, detta eftersom de kämpade sinsemellan om vem som kunde vara mest följsam gentemot banker och stora företag.)
Men var kommer Kamala Harris in i allt det här?
I sin bok ”The truths we hold” framställer hon det som att hon spelade en stor och viktig roll i kampen mot rovgiriga bankers härjningar på bostadsmarknaden efter det att hon blivit justitieminister i Kalifornien.
Hon talar i boken om den stora gemensamma statliga och delstatliga uppgörelsen 2012 med de största bolånegivarna bland bankerna och finansinsituten.
”Vi gav oss på de fem största bankerna i USA. Vi vann totalt 20 miljarder dollar.”
Notera detta ”vi”. ”Vi gav oss på…”. ”Vi vann…”. Hon tog också upp detta om och om igen på sina valmöten.
De 20 miljarder som skulle betalas till staten och delstaterna skulle användas för att hindra vräkningar. Men resultatet av åtgärderna som skulle hindra att människor förlorade sina hem blev att miljoner ändå fick gå från sina hem. Och att finansmarknaden tjänade mer pengar.
Grundorsaken var alla de märkliga paketeringar av inteckningar och bolån som gjorts under åren innan bostadsmarknaden slutligen kollapsade på grund av alla lån med extremt dåligt säkerhet. Paketeringen var ett finansiellt instrument, ett värdepapper få förstod sig på. När bygget började rasa var det ofta väldigt oklart vem som hade vilken inteckning, och det ledde till mängder av efterdateringar och ibland rena förfalskningar från långivarnas sida. (För att ingen ska tro att jag överdriver kan man ju till exempel läsa New York Times från 2010.) Människor vräktes bara för att bankerna var större och mäktigare, inte för att bankerna hade rätt i sak.
Magasinet Salon beskrev hur långivare ljög för låntagare.
Reuters skrev om hur bankerna med hot och tvång tvingade fram onödiga vräkningar.
(Ibland, för att inte säga alltför ofta, stöter jag på personer som säger att det jag påstår är ”fake news” när jag diskuterar USA:s historia – för så beskriver ju inte medströmsmedia –-som stöder Biden och Harris – världen. Därför hänvisar jag alltså till hur medströmsmedia beskrev verkligheten tills för bara några år sedan. Nu låtsas man inte om historien – bara för att göra det möjligt för sådana som Harris och Biden att skriva om den.)
Hur mycket av de 20 miljarderna gick till att hjälpa dem som förlorat sina hem?
I reda pengar betalade bankerna 5 miljarder dollar till staten och delstaterna.
Men trodde ni att de 5 miljarderna gick till dem som riskerade att bli hemlösa eller blivit det?
Ha!
Harris och de andra förhandlarna såg aldrig till att detta stipulerades i överenskommelsen. Det var upp till staten och delstaterna att använda pengarna som de ville.
I Kaliforniens fall gick de 400 miljoner dollar delstaten fick till att täcka alla hål i budgeten. Och hålen i Kaliforniens budget är alltid många och stora.
Bra jobbat Kamala!
Resterande miljarder skulle bankerna prestera genom extra krediter till bostadsägare som befann sig i knipa.
Men bankernas hantering av detta visade att de fortsatte sin utplundring av låntagarna. Exempelvis tillgodoräknade sig bankerna i Kalifornien sin avskrivning av utsatta låntagares topplån. I Kalifornien 4,5 miljarder dollar. Dock fanns ju grundlånen kvar, och eftersom låntagarna ofta inte kunde lösa in dem eller ens fortsätta betala fick de ändå lämna sina hem. Alltså: man skriver av topplånen och hävdar att man gjort sitt på så sätt, behåller grundlånen och vräker husägaren.
I hela landet gjorde detta hjälppaket att knappt 100 000 människor kunde behålla sitt hem.
Bostadsministern hade lovat att hjälpen skulle komma en miljon hushåll till del.
En viss skillnad.
Så när Kamala Harris talar om hur hon som en del i detta ”vi” tvingade bankerna att betala låter det för mig som ”ledare som spänner ut sina påfågelsfjädrar” för att citera Montelius, den Montelius som hävdar att sådan är minsann inte Kamala Harris.
Och Kamala Harris skäms alltså inte för att i dag tala om sina storstilade insatser för att tvinga bankerna att hjälpa dem som stod inför hotet att bli av med sin bostad – trots att New York Times i år kunde berätta att bankerna fortsätter att utnyttja den situation Kamala Harris var med och skapade 2012. Goldman Sachs som var en av bankerna som gick med på att betala skadestånd 2012 förband sig då att använda 1,8 miljarder USD för att hjälpa hushåll som hotades av vräkning.
Pengarna använde man till att köpa upp lån som var på väg att sägas upp av andra långivare. Man köpte alltså en tillgång (ett hus eller en bostadsrätt), och man gjorde det ofta långt under marknadsvärdet. Därefter erbjöd man låntagaren ett omstrukturerat lån. Klarade han inte de erbjudna villkoren blev han vräkt.
10 000 hushåll har vräkts av Goldman Sachs från 2012 till i år. Jag måste tillstå att det finns en elegans i grymheten. Bankerna utmålar sig som botfärdiga, går med på att betala skadestånd – men gör det i en sådan form att de kan tjäna ännu mera pengar på utsatta husägare.
Och detta skryter Kamala Harris med att hon åstadkommit. Hon precis som Barack Obama, framställer sig som en person som kämpar för folkets bästa, men krisens bördor får ända arbetande människor bära.
Till Los Angeles Times uttryckte Harris för några år sedan sin förvåning över att så många husägare gav upp och lämnade sina hus istället för att acceptera de omstrukturerade lån bankerna erbjöd.
Men vad skulle de göra? Ekonomins och finansmarknaders kollaps gjorde att många förlorade jobbet. Vad skulle de betala med? De pengar som kunde använts till detta hade ju delstatsbyråkratin använt till annat.
Men den bank som Kamala Harris talar tyst om i dessa sammanhang är den som är den intressantaste; OneWestBank.
I finanskrisens inledning köper investerare som Steve Mnuchin och George Soros det kollapsade bolåneinstitutet IndyMac. Banken döps om till OneWestBank och ägarna köper också upp andra banker i Kalifornien som är på väg att gå i putten (som First Federal Bank of California och LaJolla Bank och de köper dessutom en portfölj med dåliga lån från CitiBank). OneWestBanks ägare kan ta emot stora belopp i federala stödpengar, de kan förvärva dåliga lån mycket billigt, och till en tämligen begränsad kostnad sitter man efter ett tag med en stor mängd fastigheter i Kalifornien. Och nu börjar vräkningarna. Nästan 40 000 hushåll vräks.
Delstatens åklagarmyndighet arbetar då ihop ett stor utredningsmaterial som visar att OneWestBank bryter mot lagar, regler och avtal när de tvingar bort folk från deras hem.
När Kamala Harris tillträder som justitieminister i Kalifornien pressar staben på för ett åtal.
Kamala Harris säger nej och lägger ner utredningen med motiveringen att det inte finns något lagrum som möjliggör ett åtal.
Hennes stab presenterar då en 25-sidig inlaga som mycket ordentligt punktar upp alla de användbara lagarna och paragraferna.
Justitieminister Kamala Harris säger ändå nej. Det blir inget åtal.
Kanske spelade det roll för Harris att George Soros var en av bankens ägare. Soros hade uppmärksammat Harris redan under hennes tid i San Francisco och var en av de miljardärer som tidigt såg hennes potential som en framtida politiker på de högsta nationella posterna.
Visst finns det ett ”vi” där Kamala Harris ingår. Men det är inte det där ”vi” som Martina Montelius inbillar sig.
Det är inte heller ett ”vi” där de miljoner människor som förlorade jobb och bostad under Obama-åren ingår.
Det är många, väldigt många, av de miljonerna som i årets presidentval, och i det förra valde att rösta mot demokraternas kandidat. De röstade mot det parti som förde ett krig mot den vita arbetarklassen. De röstade mot det parti vars kandidater hade hedgefondmiljardärernas och Silicon Valley-mogulernas helhjärtade och totala stöd.
Ett parti som nu fått en klart lysande stjärna i form av Kamala Harris.
Kan man tala om ett klasskrig i USA mot vita arbetare (och numera också mot medelklassen)? Ja, det är de som förlorat mest alltsedan 1970-talet.
Men att det inte uppmärksammas av sådana som Martina Montelius beror kanske på att hon inte bryr sig om vita arbetare, vare sig i USA eller Sverige.
(Den som vill läsa om Kamala Harris innan hon blev Kaliforniens justitieminister kan läsa min genomgång här.)