I DN angriper i dag ledarskribenten Susanne Nyström dem som vänder sig mot stängning av skolor i förorterna och utplacering av eleverna i skolor som fungerar bättre.
Nyström ställer inte frågan varför skolorna i förorten fungerar sämre.
Och det är den viktiga frågan.
Det vi talar om är inte att lära barn och unga att bygga fusionsreaktorer eller att genomföra operativa ingrepp i tjocktarmen.
Det vi talar om är att lära barn och unga läsa, skrivna, räkna. Förmedla basala kunskaper.
Det som krävs då är lugn, ro och ordning och elever som fattar att de ska sitta still och insupa kunskap.
Läraren behöver inte vara ett pedagogiskt snille för att bibringa dem denna kunskap om de har rätt inställning.
Om de inte har rätt inställning är det fel på deras hemförhållanden och uppfostran.
Hemförhållanden botas inte annat än i undantagsfall genom byte av skola.
Vad vi nu riskerar är att stora grupper elever slussas över till nya skolor dit de tar med sig sin attityd, och försämrar undervisningen på skolan för alla.
Susanne Nyström hävdar att skolstängningar och bussning av elever inte är statssocialism.
I detta är jag enig.
Statssocialism kan uppvisa mer eller mindre motbjudande former, men tvekar inte om att barnen ska lära sig elementära saker – och att det sker genom ordning, reda och disciplin.
Skolstängningar och bussningar enligt Susanne Nyströms modell är istället exempel på kuddrumsliberalism.
Och i det rummet kan ingen höra dig skrika när du får en kudde tryckt över munnen.