Armeniska frontkämpar i Nagorno-Karabach. Så länge man har en cigg kvar och några extra bakelitmagasin till sin kalasjnikov ska det väl gå bra.
I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi världens rådande och kommande och antagligen eviga tystnad om situationen för armenierna i Nagorno-Karabach, den armeniska enklaven i Azerbajdzjan som tidigare brutit sig loss för att kunna förena sig med republiken Armenien och inte vara en del av det muslimska Azerbajdzjan.
Armenier tenderar att vara lite misstänksamma mot andra folk i sin del av världen.
Kan verka konstigt för en svensk, men under första världskriget och ända fram till 1923 mördade turkarna mellan en och två miljoner kristna armenier. En och annan politiker förfasade sig dåförtiden, men inget gjordes för att stoppa detta försök till förintelse. Snarare var det så att andra folk i grannskapet mer än gärna hjälpte till att döda armenier.
De armenier som finns kvar i regionen har lärt sig att det gäller att hålla ihop sitt folk och se till att det är beväpnat till tänderna.
Annars blir man av med tänderna.
Och lite till.
Antagligen allt.
I alla fall om man har Turkiet som sin granne i söder.
Vi har i tidigare program diskuterat hur Erdogan uppenbart och målmedvetet strävar efter att bygga ett nytt kalifat där Turkiet är den ledande kraften i den muslimska världen. Deltagandet i det syriska och libyska inbördeskriget visar på detta. Man vill upprätta zoner man dominerar i grannländerna, skapa klientzoner som kan växa till vasallstater. Nu stöter Erdogan österut.
Azerbajdzjan skulle aldrig vågat gå till angrepp mot Nagorno-Karabach om inte Turkiet drivit på och försett landet med militärutrustning och förflyttat en del av sina syriska legosoldater till stridszonen.
Och vad gör världen?
Förra gången turkar skulle mörda armenier ägnade man detta faktum föga intresse.
I dag är många stater mer aktiva.
På mördarnas sida.
Och till synes underliga allianser har uppstått.
Israel har sänt minst fyra större vapenlaster till Azerbajdzjan sedan landet gick till angrepp mot armenierna (detta enligt israelisk press). Man vill väl fylla på de vapenlager man tidigare hjälp till att bygga upp, framför allt flottan av drönare. En utrikespolitik som blir synnerligen motbjudande med tanke på att Israel ofta brukar invända i internationella sammanhang mot resolutioner som tar upp det som hände armenierna 1915-1923. Och Israels parlament hör till dem som vägrar erkänna folkmordet på armenier som just ett folkmord. Som en ledare i Jerusalem Post påpekade i våras är det ett tecken på total moralisk kollaps, det är som om landets ledare ville ha monopol på att vara offer för försök till utplåning.
En annan moralisk kollaps, grundad på en felkalkyl av vad som är i landets intresse, uppvisar de styrande i Serbien. Där stöder man officiellt och sedan länge Azerbadzjan eftersom landet står för viktiga investeringar i det egna landet, samtidigt har relationerna stärkts mellan Serbien och Turkiet de senaste åren. Det är en följd av att Serbien ser Turkiet som ett stöd för att hålla den muslimska omgivningen i det forna Jugoslavien lugn och motverka att Saudiarabien bygger ut sitt inflytande i det muslimska Bosnien.
Och här finns en logik i händelseutvecklingen och maktspelet. Serbien har alltmer och snabbt rört sig mot att låta sig knytas upp till Kinas intressen och börjat kapa banden med Ryssland. Kina är beredda att spendera mycket mer pengar i Serbien.
Samma närmande till Kina ser vi i Turkiet, och man anar konturerna av en kinesisk plan för världen där ett framtida neo-ottomanskt välde ska hålla ordning längs ”sina” delar av de nya kinesiska sidenvägarna.
Och Serbiens ledning verkar mer än villig att bli en del i de planerna. (Men försöker dock också spela på båda sidorna. Nyligen avslöjades att ett stort serbiskt företag sålt vapen även till Armenien och president Vucic fick förnedra sig och be om ursäkt för att blidka Turkiet och Israel.) Det enda rationella för Serbiens del vore att stärka banden med Grekland, Armenien, Ryssland, Bulgarien. Annars får man snart börja avlägga tribut till kalifen i Istanbul.
USA agerar inte för att skydda armenierna.
Tysklands Merkel har mitt under förra veckans strider mysmöten med Erdogan.
Allt man kan hoppas på är ett gemensamt franskt-ryskt ingripande. Men Putin verkar ha problem med testosteronnivåerna numera, så det gäller för Macron att visa vad han går för.
Och Sverige? Här orkar man inte ens dra slutsatsen att små länder ska kunna försvara sig själva och därmed börja rusta på riktigt (exemplet Armenien visar på det fåfänga i att lita till allianser som NATO eller unioner som EU).
Än mindre orkar man i Sverige visa någon form av solidaritet med armenierna. Det finns ju saker som hände för hundratals år sedan vi tydligen ska bekymra oss om i första hand.