Jag är fortfarande övertygad om att någonstans, i någon sopcontainer, väntar ett par fotbollspjuck av det slag som Benny Guldfot hittade ... och de väntar på just mig.
Att jag blivit så konstig som jag är beror väl på att jag i barndomen identifierade mig med D´Artagnan, kapten Nemo och Benny Guldfot.
Nåja, jag blev väl inte konstig.
Jag måste varit det från början.
Ett litet invandrarbarn i Sverige på 1960-talet kan väl inte rimligen identifiera sig med en musketör bördig från Gascogne i 1600-talets Frankrike, eller med en indisk prins som tillbringar livet på en ubåt, sittande i ett stort bibliotek där han konspirerar för att störta världens stormakter, eller med en kille i södra England som hittar ett par gamla fotbollskor med magiska egenskper?
Hade BUP funnits på den tiden hade jag säkerligen påtvingats ett klippkort.
För man kan ju bara identifiera sig med dem som ser ut precis som en själv. ”Indisk prins i en u-båt!? Ge grabben allt vi har i medicinskåpet!”
Tanken på att det ska vara som att se sig i en spegel när man tittar i TV-rutan är själva förutsättningen för trätorna om den mångfald som anses vara bristande på statstelevisionen.
Så här säger Hanna Nyberg, Journalistklubbens ordförande på statstelevisionen:
”Det handlar inte bara om var man är född. Men vi jobbar med tv, att folk kan identifiera sig med fler de ser i rutan är jätteviktigt. Det är precis det här vi ska prata med Eva Beckman om. Det handlar om etnicitet, men också om vilken dialekt man har, var man kommer från i Sverige. Det känns som att det är en lite trött rekrytering när det handlar om vilka som får klättra och synas, som får de riktigt bra posterna.”
Kring det här har det redan utvecklats omfattande politiska debatter om huruvida det finns rasistiska strukturer på statstelevisionen.
Men själva debatten är ju rasistisk.
Den förutsätter att jag som invandrare i TV-rutan måste se någon som ser ut precis som jag, som låter som jag,
Annars kan jag inte ”identifiera mig”.
Jag har svårt att föreställa mig något mer nedåtande, fördomsfullt och rasistiskt sätt att se på människor.
Problemet med Carina Bergfeldts rapportering är inte att hon är albylvit utan att hennes inslag är så okunniga att de ger mig huvudvärk.
Men kunskap och förutsättningslös nyfikenhet är inte inslag i den här debatten.
Och det är just kunskap och förutsättningslös nyfikenhet svensk journalstisk saknar. Det är det som gör den färglös, grå och trist.
Och jag har svårt att förstå att många utan knot och med självklarhet accepterar tankegångar som Hanna Nybergs.
Förr tänkte jag att det berodde på att de inte vågade yttra sig, och säga emot dem som hävdade att kunskap är kopplad till pigmentering och ursprung. Men nu fruktar jag att de som håller med gör det därför att de inte har några drömmar, inte kan identifiera sig med någonting annat än sin spegelbild.
De saknar existens i verklig mening, de vet inte varför de finns till och måste se någon som ser ut som dem själva för att tro på att de finns.
Undrar om det finns platser kvar på kapten Nemos ubåt?