Vad hände med Woody?

Det var väl med ”Vicky Cristina Barcelona” som jag förlorade intresset för Woody Allen som filmskapare. I den filmen upplevde jag hur hans distanserade hållning till äldre män som begapar sig i mycket yngre kvinnor förlorade det tidigare självironiska bettet. Nu hade det gått över i ren gubbsjuka. Helt utan självironi.

Hans tidigare muntert stoiska filmer som utspelade sig i USA kom allt oftare att bli sängkammarfarser med handlingen förlagd till Rom, Paris eller Barcelona.

Han hade förlorat handlaget.

Eller möjligen sig själv.

Så det var med ett visst intresse jag började läsa Woody Allens nyutkomna självbiografi ”Apropå ingenting”. Kanske skulle jag få svaret på hans utveckling här? Jag gissar att det är rätt många som kommer att läsa denna bok, men att de flesta kanske gör det för att få reda på mer om en av filmvärldens mest utdragna skandaler och få nya detaljer om vad som egentligen hände mellan Woody Allen, Mia Farrow och Soon-Yi Previn. 

Boken börjar i ett furiöst tempo, det är som om Woody Allen funnit tillbaka till sin ungdoms språk som stå-upp-komiker samt författare av skämt åt andra. Humorn skapas genom spänningen mellan det extrema (händelserna och det tempo i vilket de skildras) och stramheten i själva framförandet och alla underdrifter. Pappan som när han ska berätta godnattsagor skildrar hur han bevittnat gangstermord och lille Woody finner det mycket mer givande än att få höra om Kalle Kanins äventyr.

Skildringen av uppväxten i en judisk familj hör till de bättre barndomsskildringar jag läst – och den ger en nyckel till förståelsen av Allens framtida skapande. Pappan livnär sig i den judiska maffans periferi – den kontrollerar ju bland annat det illegala (och legala spelandet) och klubbar. Inkomsterna drygas ut med långa arbetspass som servitör. Det är i dessa tuffa miljöer i det judiska Brooklyn den unge komikern formas.

Den Woody Allen vi möter i filmerna är en lite klen, försagd, intellektuell och smågnällig typ.

Den unge Woody vi möter i ”Apropå ingenting” är en livshungrig valp som idrottar (en utmärkt short-stop i baseball), spelar poker, jagar flickor (mindre framgångsrikt) och uppträder som trollkarl.

Men Woody vill bort från Brooklyn, han har förtrollats av Manhattan, han vill bo i en takvåning vid Central Park, och betrakta utsikten medan han dricker cocktails med kvinnor som ser ut som Rita Hayworth. Han inser att dit kommer aldrig en spänstig ung pokerspelande judisk grabb. De släpps helt enkelt inte in.

Han måste förvandla sig, och vad kunde egentligen vara enklare för någon som ägnat mycket tid åt att lära sig magiska tricks? Det gäller att skapa en illusion, publiken ska tro på det de tror sig se, inte upptäcka det som verkligen sker. Se vem han verkligen är.

Den judiska humorn blir hans väg. Han anträder den redan i tonåren, medan han går i skolan (vilket är ganska sporadiskt) börjar han leverera skämt till tidningskolumner och artistagenturer som behöver PR-onliners som deras klienter kan använda på galapremiärer för att framstå som smartare än de är.

Woody har en manisk arbetsdisciplin, och har dessutom en förmåga att skämta om allt han ställs inför – vare sig det är en krånglande brödrost eller en oförskämd hovmästare.

Han har snart skrivit sig över Brooklyn Bridge och sitter på Manhattan, dock bara i en etta med kök. Det kommer att ta ett tag innan han har den där takvåningen – men han kommer dit.

Skildringen av de årtiondena är mycket givande läsning. Vi får en inblick i de mekanismer som förklarar hur judisk humor på många sätt kom att bli amerikansk humor, för att inte säga västvärldens humor (och därmed också leda till att stå-upp-komiker numera inte är speciellt roliga … någonstans.)

Men vad är judisk humor? Jag tror man kan säga att dess grunddrag är en blick för det lite vackert fåfänga i människors försök att förhäva sig själva.

Humorn kan ta sig uttryck i ett stillsamt skämtande med utgångspunkt i den egna erfarenheten (den mest vanliga formen), eller så kan den ta sig uttryck i ett brutalt ironiserande över andras uppblåsthet (lite mindre vanlig, på grund av sin farlighet . Även för utövaren).

Woody Allen representerar och fulländar den första traditionen, Lenny Bruce den andra.

Bröderna Marx förenade båda traditionerna.

I det moderna samhället känner sig människan konstant hotad, i stort som smått, det gäller att visa att man hänger med på alla livets områden.

Om man då på scen eller i en film ställs inför en person som skämtar om sina egna tillkortakommanden och misslyckanden kommer man att känna igen sig själv och de egna problemen, men skratta befriat därför att man ju möter någon som är mer misslyckad än man själv. Och människor skrattade åt Woody Allen. Från de inledande årens gapskratt till de senare årens småmysande fnitter.

Att Lenny Bruce aldrig kunde få samma genomslag beror förstås på att de flesta människor inte riktigt uthärdar att få det påpekat för sig att kejsaren är naken – man skrattar först åt kejsaren, men sätter skrattet i halsen när man inser att man skrattar åt sig själv också. Möjligen är det så att den sortens judiska humor som Lenny Bruce levererade tyvärr aldrig kan växa sig stark, den som framför den kommer att gå under därför att det inte finns något socialt sammanhang där ett ständigt ironiskt ifrågasättande av allt är möjligt. Konträra komiker är en utrotningshotad art, aldrig blir de rödlistade av miljöorganisationer, däremot svartlistade av överheten … och de flesta andra.

Man kan säga att Lenny Bruce medvetet begick ett socialt självmord, som han sedan följde upp med ett fysiskt när han tog en överdos.

Woody Allen begår faktiskt också ett socialt självmord, dock omedvetet – och han verkar faktiskt inte riktigt förstå varför … verkar det som när man läser självbiografin.

Han beskriver ingående sitt förhållande till kvinnor. Och förutom sitt första äktenskap verkar han dras till kvinnor som har allvarliga psykiska problem. Nåja, kanske det gäller den första hustrun också – det tyder väl inte på den bästa mentala balansen att gifta sig med Woody Allen de inledande åren av hans skrivarkarriär (och då utgår jag från den beskrivning han ger av sig själv vid den tiden); en man som arbetar dygnet om för att etablera sig som komiker, driven av ett mindervärdeskomplex som i storlek motsvaras av de där skyskraporna på Manhattan som lockar honom.

Han är alltid förvånad över att kvinnor vill ha honom, och är tacksam. Hans andra fru är bipolär, konstant otrogen, störd i sina relationer till de flesta (hon berättar inte för Woody Allen att hans svärmor tagit livet av sig), därefter kommer Dianne Keaton in på scenen. Här visar sig åter Allens märkliga partiella blindhet. Han har en skarp blick för sina egna och andras svagheter, men vissa saker ser han bara inte. Han berättar om hur han under deras tid tillsammans förundras över hur Keaton kan äta så mycket. De kan vara ute på restaurang och hon äter mer stek själv än de andra runt bordet gör tillsammans. När de kommer hem ställer hon sig direkt och gör en gigantisk sats pannkakor och trycker i sig dem. Allen konstaterar glatt förundrat att hon ”hade aptit som en skogshuggare”.

Först när han långt därefter läser Keatons självbiografi förstår han att hon långa perioder lidit av bulimi.

Han som om och om igen för in biobesökare i en magisk värld han skapat, och som i det verkliga livet förtrollar de vackraste kvinnorna verkar varit den som själv låter sig dras in i en illusion. Som någon som betraktar en magiker och som vill tro på det han ser; det är säkrast så.

”Apropå ingenting” låter oss möta en man som så länge lever på att skämta om våra vanföreställningar att hans liv helt kommer att domineras av dessa. De blir hans verklighet. En sådan människa kommer med nödvändighet att få problem i sitt eget verkliga liv, verkligheten finns inte eftersom han livnär sig på att röra sig i det som är våra vantolkningar av verkligheten.

Woody Allen visar därför också en total oförmåga att beskriva det som sker under hans äktenskap med Mia Farrow. Inga varningsklockor ringer när han möter henne, han funderar inte över att hon har sju adoptivbarn, ser bara att hon är vacker, bildad, rolig.

Han förstår heller inte riktigt varför det blir sådant liv om att han i sinom tid inleder ett förhållande med ett av adoptivbarnen.

Vi får här kliva in i en helt sjuk miljö, och ingen av parternas utsagor förtjänar någon större tilltro. Som att komma in på dårhuset och försöka medla mellan två personer där den ena anser att jorden är platt som en pannkaka, och den andra anser att den faktiskt är en pannkaka.

Den som alltid ägnar sig åt att skämta om människors beteende riskerar till slut att inte ta något på allvar, inte ens de mest elementära regler som gäller förhållande mellan människor.

Ungefär det hände Woody Allen.

Ändå ger mig den här självbiografin tillbaka en del av min ursprungliga känsla för Woody Allen. Kanske för att jag kan föreställa mig verket filmatiserat, och i en tillskrvien slutscen står Woody vid Brooklyn Bridges brofäste på Manhatten. Han står med ryggen mot Brooklyn. Det småregnar. Han drar ner kepsen i pannan för att skydda glasögonen. Drar kavajen tätare omkring sig. Rycker på axalarna.

Vänder sig om och börjar gå över bron. Tillbaka hem. 

Han muttrar för sig själv på Brooklyn-jiddisch: ”Vad hade jag väntat mig? Jag är en schlepper, en yokel, en rube. Till slut trodde de att de såg igenom mig och sa att jag var en gonif. Men jag är ju bara en schmuk.”

Och när han nått till brons högsta punkt har han redan kommit på vad nästa film ska handla om. Han ska börja om. De är envisa, de som har rötterna i den delen av New York.