Rockstjärna? Snarare rockvaktmästare…
Min misstänksamhet väcks alltid när media utnämner tänkare till ”rockstjärnor”. Nu senast är det den svenske filosofen Martin Hägglund som betecknas så i tidningar och TV. Tidigare var det ekonomen Thomas Piketty.
En del vill kanske hävda att det inte säger något om kvaliteten och djupet hos de båda tänkarna, det enda som bevisas är att journalister numera har väldigt begränsat ordförråd och samma begränsning gäller deras erfarenheter. Deras enda referens är ”rockstjärna” när det gäller någon som får uppmärksamhet. Och de tror sig inte kunna få läsare av intervjuer och recensioner annat än genom att utgå från att läsaren lockas av att få veta att X är som ”en rockstjärna”.
Men man ska i sig se upp för filosofer som kan betecknas som ”rockstjärnor”.
Filosofer ska leverera bistra sanningar om tillvaron, deras ord ska inte få folk att hoppa upp och ner, deras tankar ska få människor att sätta sig ner och tänka efter och inse att livet kräver ansträngning och möda. Riktiga filosofer ska inte få dig att omedelbart ”må bra”, och förnöjt acceptera tillvaron.
Riktiga filosofer kan därför aldrig få beteckningen ”rockstjärna”. Deras tankar är för besvärliga, kanske till och med för motsägelsefulla och svårbegripliga för att kunna få konsertbesökare att crowdsurfa.
Jag har inget mot rock.
Och om Martin Hägglund nu absolut måste beskrivas som något från rockmusikens värld så påminner han väl mest om Jon Bon Jovi.
På alla sätt.
Tyvärr.