Kastanjerna skördas i Fairmount Park, Philadelphia 1878.
Ibland tänker jag att jag kanske ser med alltför stor oro på Kinas expansion ut i världen och deras försök att skaffa sig kontroll över allt från australisk åkermark till europeiska hamnar.
Och allt däremellan.
Deras planer är alltid storskaliga.
Men deras planer brukar ju också sluta med kollaps och kaos.
Problemet är väl att de alltid lyckas med en sak.
Vältra över de problem de skapat på oss.
Som det här med lövträden.
I mitten på 1990-talet upptäcktes för första gången den asiatiska långhorningen i Nordamerika.
Och några år senare har den etablerat sig i Europa.
Den asiatiska långhorningen tar kål på lövträd; björk, al, lönn, alm, asp …
Den har svårt att flyga någon längre sträcka, men får den fäste i trädplanteringar finns det bara ett sätt att ta kål på den. Såga ner allt.
I USA ledde den asiatiska långhorningens uppdykande till att man omgående avverkade 50 000 lövträd i New York, Chicago och Washington.
Men faran är inte över, den biter sig fast i Nordamerikas lövträd och i en forskningsrapport från 2015 konstateras att den i värsta fall kan orsaka skador för 700 miljarder kronor och ta kål på en tredjedel av alla lövträd i USA.
Här i Europa finns den nu i tio länder (även i våra grannländer Finland och Danmark) och EU kom förra året med ett direktiv om hur den farliga insekten ska bekämpas.
Men hur dök den då upp i Nordamerika och Europa?
Det börjar för 42 år sedan i Kina. Kommunistpartiet beslutar att det ska planteras träd. Det ska planteras väldigt, väldigt många träd. Man ska i landets norra delar plantera träd som motsvarar en yta lika stor som Tysklands. Det hela skulle vara klart 2050.
Projektets syfte är att bygga en kinesisk trädmur för att skapa en barriär mot sandstormarna från Gobiöknen.
Kommunistpartiets bossar på lokal nivå ville förstås visa resultat och att de kunde plantera träd snabbare än vad planen föreskrev. Man vill ju kliva uppåt i hierarkin.
Alltså blev det poppel man satsade på. Den växte snabbt och var härdig nog att klara de hårda vintrarna i området.
Alltså får man gigantiska trädplantager av ett träd som den asiatiska långhorningen älskar och de serverades på ett sätt som passade skalbaggen perfekt. Tätt mellan träden. De behöver inte flyga. En buffé där man får käka hur mycket man vill.
Träden dog, och de dog i enorma mängder, så det var bara för kineserna att sätta igång och hugga ner miljon efter miljon av träd i början på 1990-talet.
Av virket gjorde man trälårar i vilka man förpackade varor som skulle gå på export till USA och Europa.
Så kom den asiatiska långhorningen hit.
Har kineserna dragit några lärdomar av detta?
Inga som helst. Det megalomana planterandet av träd fortsätter. Och kineserna har ett effektivt propagandamaskineri. Med jämna mellanrum dyker det upp artiklar i västvärldens media som prisar det kinesiska skapandet av skogar och gröna områden i de snabbt växande storstäderna.
Vilken härlig miljöinsats är budskapet. Tack Kina! Man fortsätter att lita på att kineserna vet vad de gör.
Men i en artikel i tidskriften Nature förra året pekar forskare på flera problem med hur planteringarna sker; man satsar fortfarande på monokultur inte levande skogar med flera trädtyper och man planterar på ett sådant sätt och i områden med vattenbrist att man kan komma att förorsaka torka. Just det man ville förhindra.
Dessutom ska man inte lita på kinesernas statistik menar forskare – Kina redovisar träd som planterats, inte som överlevt. Och man inkluderar buskar och planerade ännu ej planterade träd i de skogsarealer som redovisas. Kritiken i den den här rapporten från Royal Society är inte nådig.
Så det kan väl dyka upp fler parasiter här framöver som skövlar skogarna.
1904 upptäcks Cryphonectria parasitica på några träd i Bronx Zoo i New York. Svampparasiten har tidigare inte funnits i USA och har kommit från Japan genom import av kastanjeträdsplantor.
1940 är det amerikanska kastanjeträdet utdött. Fyra miljarder träd har dukat under för svamppesten.
Det var magnifika stora träd, som täckte enorma arealer på östkusten och i Appalcherna. Kastanjemjöl var också ett självklart och dominerande inslag vid bakningen av bröd. Det var en del av kulturen, livsstilen och samhället.
Nu är allt det borta. Ingen minns det längre.
Den som ser på foton av amerikansk landsbygd från den tiden ser bilder av en försvunnen värld.