Enligt Nasas center för studier av objekt nära jorden, har asteroiden 2010 RF en 5,3 procents risk att träffa jorden.
Black Lives Matter-demonstrationerna I Sverige verkar vara över för säsongen. De dansade en sommar.
Men Dagens Nyheter gör sitt yttersta för att få fart på dem igen. Där bedrivs en enveten kampanj för att berätta för oss att svarta är utsatta för ett rasistiskt, strukturellt förtryck i Sverige.
För några dagar sedan lyckades Niklas Orrenius med stor möda få till ett reportage som skulle skildra den omfattande rasismen i landet.
Det som saknades av fakta fick ersättas med berättarteknik. Det är samma dramaturgiska grepp som vanligt i ett Orrenius-reportage och därmed lika engagerande som en rapport från division sju, fotboll herrar, norra Bohuslän.
Möjligen kände redaktionschefen att det hela var lite tunt så han kommenderade ut tre fotografer för att stötta upp det hela. Det gäller ju att ge rasismens offer ett ansikte, typ: ”Kan vi ge läsarna många svarta ansikten som ser lidande ut, som om de hamnat sist i kön i Ullared en lönehelg då ska väl folk fatta att det finns rasistiska strukturer.”
Orrenius beskriver det han påstår är känslorna hos svarta som demonstrerar:
”De talar med varandra om att alltid väljas ut för ”slumpmässig kontroll”, om att bli kallade för n-ordet, om att sorteras bort när man söker jobb, om rädslan för nazister och för rasistiska mördare som Anton Lundin Pettersson, Peter Mangs och John Ausonius.”
Ausonius sitter i fängelse sedan 27 år. Peter Mangs sedan åtta år. Fem år sedan Anton Lundin Pettersson mördade i Trollhättan.
Ska jag på fullt allvar tro på att svarta människor i Sverige i dag går och oroar sig för ett litet antal misslyckade dårars framfart, där det värsta fallet ligger långt tillbaka i tiden.
Vad oroar de sig mer för? Att en asteroid ska träffa Rinkeby? Att slaveriet ska introduceras och de ska tvingas plocka sockerbetor på de skånska fälten? Att Baron Samedi ska koma och ta deras själar?
Lusten att demonstrera kommer inte precis över mig när jag läser Orrenius reportage. Om människor han talar med verkligen bär på denna fruktan bör man tala till dem som till små barn som är mörkrädda.
Visst riskerar svarta och utländska människor i Sverige att mördas, våldtas, misshandlas och rånas i det här landet. I dag. Liksom i går och i morgon.
Men i de allra, allra flesta fallen är det en utländsk person som begår dessa dåd.
Om vi ser till statistiken har vi uppenbart har ett strukturellt problem i Sverige: människor av utländsk härkomst är ett hot mot svenskar … och fredliga, arbetande utlänningar.
Det problematiska är att ett sådant uttalande betecknas som rasism, trots att det odiskutabelt förhåller sig på det sättet.
Ett jämförelsevis mycket litet antal våldsdåd riktade mot människor av utländsk härkomst blir däremot tecken på rasistiska strukturer.
Siffror och fakta spelar ingen roll.
I dag har DN bett Stefan Löfven at uttala sig i frågan och han säger med stort allvar:
”I Dagens Nyheter förra helgen vittnade sex personer om hur de behandlas rasistiskt på grund av sin hudfärg. Rasismen mot afrosvenskar är ett verkligt problem som vi inte kan tolerera, men som samhället måste ta ansvar för och med full kraft motarbeta”.
Nu är det inte så att jag tror att alla svarta i Sverige delar Stefan Löfvens uppfattning, jag tror inte han ens delar den själv. Han säger det han förväntas säga. Han pallar väl inte ha en massa stök utanför regeringskansliet och att inte kunna få gå och köpa sin varmkorv i fred.
Orrenius, DN och medströmsmedia försöker skapa en bild av att något stort är på väg att hända. Att alla svarta i västvärlden slutligen reser sig och vill göra slut på sekler av förtryck. Först ska polisen, detta verktyg för rasism monteras ned.
Orrenius skriver:
”Den här sommaren sveper proteströrelsen Black lives matter över flera kontinenter.”
”Nu vinner Black lives matter fler anhängare. Även en klar majoritet av alla vita amerikaner stödjer numera rörelsen.”
”Nu vinner Black lives matter fler anhängare. Även en klar majoritet av alla vita amerikaner stödjer numera rörelsen.
I Minneapolis beslutar politikerna att upplösa stadens polisväsende och bygga en ny polisorganisation.”
Men vad Niclas Orrenius inte nämner är att en Gallup-undersökning som kom i dagarna visar att 61 procent av de svarta i USA vill se fler poliser i sina områden. De vill absolut inte se en nedmontering av poliskåren. De vet att det största hotet mot deras liv och egendom är andra svarta.
Och så är det i Sverige också.
De flesta utlänningar vet att det största hotet mot dem kommer från andra utlänningar.
Vi har mängder av våldsdåd som begås på våra flyktingförläggningar.
Är det rasister som bryter sig in där? Mördar, misshandlar, bränner ned, våldtar kvinnor … och ibland barn?
Nej, just det.
Alla dessa fall. All denna statistik.
Mot detta är det enda DN och Orrenius kan ställa sex personers upplevelser.
Varför ägnar sig då Orrenius och hans kollegor åt detta?
Svaret får vi om vi går till Aftonbladet där Martin Aagard på kultursidan förklarar att:
”Black lives matter är den vänsterpopulism ni så länge längtat efter. En mer populär rörelse är faktiskt svår att hitta för tillfället. Den verkar till och med fungera som motgift mot Trumps ständigt pågående valkampanj.”
Aagards artikel är avsedd som ett angrepp på dem som kallar sig marxister men som anser att Black Lives Matter-rörelsen är hysteri och plundrande pöbelhopar och ett angrepp på arbetande människor.
Aagard diskuterar heller inte fakta. Han berör inte att det i USA är huvudsakligen svarta som dödar svarta.
Och han uppmanar oss att läsa Marx.
Men låt oss då göra det. För Karl Marx beskriver utmärkt Agaard, Orrenius och deras vänner i sin pamflett ”Louis Bonapartes adertonde brumaire”:
”Under förevändning att stifta en välgörenhetsförening hade man organiserat lumpproletariatet i Paris i hemliga sektioner, varje sektion leddes av bonapartistiska agenter och i spetsen för det hela stod en bonapartistisk general. Utom av ruinerade lebemän med tvetydiga existensmedel och tvetydig härkomst, utom av förkomna, äventyrliga element från bourgeoisin, bestod denna förening av vagabonder, avskedade soldater, frigivna förbrytare, förrymda tukthusfångar, skojare, bedragare, lazzaroner, ficktjuvar, taskspelare, falskspelare, sutenörer, bordellvärdar, bärare, litteratörer, positivhalare, lumpsamlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare, kort sagt: hela denna obestämda, brokiga, kringstrykande massa som fransmännen kallar la Bohème. Av dessa med honom besläktade element bildade Bonaparte kärnan i 10 decemberföreningen. En “välgörenhetsförening” – så till vida som alla dess medlemmar liksom Bonaparte kände ett behov att öva välgörenhet mot sig själva på den arbetande nationens bekostnad.”
Aagard och Orrenius (och många andra) går definitivt in under beteckningen ”litteratörer”, och de ser nu när överheten går till attack sin möjlighet att ställa sina pennor i deras tjänst – så att de alla ska kunna leva på ”den arbetande nationens bekostnad”.