Representanter för "Madame Legion" marscherar in i Alger för att försvara Republiken.
Nu ska sommarvikarierna in på Stockholmstidningarna och det har mycket länge varit så på kulturredaktionerna att man är noga med representationen. Mångfald, ni vet.
Man rekryterar därför alltid en bög på sommaren.
Nu har jag inga som helst problem med homosexuella skribenter eller homosexuella i sig.
Min aversion gäller kultursidesbögarna.
Expressens exemplar för året heter Philip Warkander.
Han inleder sin säsong med en text som bär rubriken:
”Därför har vi män
börjat raka benen”
Man kan resa flera invändningar mot rubriken. Den första gäller förstås uppfattningen att ”vi män” börjat raka benen.
Skulle inte tro det Philip.
En snabb okulär besiktning i mitt grannskap ger vid handen att så inte är fallet.
Men vi kanske rör oss i olika kvarter. Vad vet väl jag.
Om vi ska lita på resten av hans text kan vi dock åtminstone vara säkra på att Philip själv samt italienska fotbollsproffs rakar påkarna.
För både fotbollsshorts och moderiktiga shorts just nu kräver det. Philip berättar för oss att:
”Själv köpte jag två av Pradas minishorts förra året och har inte slutat raka benen sedan dess. När jag ser de mörka hårstråna börja spira tar jag numera reflexmässigt fram hyveln.”
Han är en listig liten gynnare, nu har han lagt en plattform för vad han ska skriva om hela sommaren. Texterna ligger antagligen klara. I nästa artikel får vi veta vilket raklödder han använder, därefter en essä om den bästa hyveln, och så en avrundande betraktelse om med vilken olja eller vilket balsam man ska smörja in de nu lena och fina skånkarna.
Jag drabbas onekligen av fasa inför tanken på den artikelserien och vill omgående starta en crowdfunding för att fixa en laserbehandling åt Warkander.
Han avslutar sin text med orden:
”Är det en feminisering av mansidealet som vi bevittnar? En bredare, mer liberal tolkning av vad som kan anses vara manligt? Det vore ju i så fall inte så dumt.”
Men att män är olika, och att en del föredrar andra män, har inte varit något problem bland vanligt folk på ett bra tag. Oavsett samhällsskikt. Människor bedömdes efter kunskaper och arbetsförmåga. Eller styrka i strid.
Alla har haft en plats.
Det är först i det senmoderna västerländska samhället som vi fått gnällbögarna – i Sverige anförda av pionjären Jonas Gardell.
De utmålar sig ständigt som förföljda. Och de utmålar sig ständigt som bärare av högre kunskap.
Historiskt har det förvisso varit så att bögar, lesbiska och transpersoner varit ansedda som personer som vet mer och kan se mer – just därför att de överskrider andra människors gränser.
Gardell, Warkander och andra är blott en nutida blek återspegling av detta.
För vilken kunskap anser de sig vara bärare av i dag?
Låt oss se på Warkander, lektor i modehistoria som doktorerat med avhandlingen ”This is all fake, this is all plastic, this is me. A study of the interrelations between style, sexuality and gender in contemporary Stockholm”.
Den kan väl bäst beskrivas som en etnografisk studie där Warkander utforskar hur bögar i Stockholm byter klädstil från dag till dag. Eller hur de arrangerar fester, vikten av partyfixandet beskrivs i en intervju i DN:
”I början av avhandlingen beskriver han en situation när konstnären Makode Linde firade sin födelsedag på Berns genom att bjuda sina vänner under temat ”straight acting”, ett begrepp som används för att beskriva homosexuella som uppträder på ett stereotypt heterosexuellt manligt sätt.
Genast arrangerade Tommie X en alternativ fest för fjolliga bögar där han själv klädde sig i vit aftonklänning från 30-talet. För att skapa en motvikt till ”straight acting”-temat.
– På så vis skapas hela tiden alternativa plattformar som utmanar stereotypa föreställningar och vänder upp och ned på normer. Därför är det högst situationsbundet vilken stil som ger inflytande, säger Philip.”
Men att bögar klär sig i vit aftonklänning från 1930-talet förändrar inte verkligheten, det kan däremot ge dem som uttolkar detta som något storslaget och viktigt för mänskligheten inflytande i det offentliga rummet, och på kultursidor.
Den överhet som vill se en helt globaliserad och nivellerad värld, där alla västerländska värden förgås är givetvis intresserade av att det offentliga samtalet domineras av personer som hela tiden för fram tanken på att alla är lika, det finns inga gränser – allt ska vara flytande. Allt ska ner i samma ”pot au feu” och koka tills ingredienserna inte går att identifiera.
Det hbtq-rörelsen inte förstår är att detta i sin förlängning inte ger dem en plats i samhället, det innebär deras egen utplåning. I sinom tid kanske också fysiskt eftersom de om överhetens mångkulturella projekt blir segerrikt kommer att vara lovligt byte för queerhatare från den muslimska kulturkretsen.
I DN-intervjun menar Warkander att:
”Synen på kön har också förändrats. Uppdelningen mellan kvinnligt och manligt har börjat ifrågasättas. Särskilt tidigare föreställningar om det manliga som den självklara kärnan och det kvinnliga som yta och utseende.”
Och han avslutar sin text i dagens Expressen med:
”Är det en feminisering av mansidealet som vi bevittnar? En bredare, mer liberal tolkning av vad som kan anses vara manligt? Det vore ju i så fall inte så dumt.”
Dessa två citat avslöjar Warkanders bigotteri.
Gamla folkliga föreställningar om kvinnor inskränker sig inte till att det kvinnliga utmärks av ”yta och utseende”.
Det är fjollbögens uppfattning om vad det är att vara kvinna; smink, ständiga klädbyten och så roa sig.
Och nu ska denna inskränkta syn på vad en kvinna är spridas till heteromännen och forma deras beteende.
Vi ska alltså bli bättre människor genom att uppföra oss som fjollbögar tror att kvinnor är?
Själv vill jag gärna se fler bögar och lesbiska ta plats i det offentliga samtalet, men genom sina kunskaper och förmågor.
Och faktiskt också genom sin erfarenhet – perspektivskiftet det innebär att inte vara hetero ger givetvis vissa insikter som jag som hetero inte har eller kan få.
Men dessa kunskaper, förmågor och erfarenheter är givetvis vida större än det Warkander vill begränsa dem till:
”Deras vårkollektion för män 2019 var sensationell. En enig kritikerkår menade att detta var en av deras starkaste herrkollektioner på länge. Särskilt Pradas shorts – i olika färger, material och snitt – men ständigt i minimalt format, knappt täckande skrevet, blev förra årets stora modesnackis.”
Det är sådant Warkander vill att bögar och män ska ägna sig åt; få dåndimpen av Pradas kollektion av minimala shorts som knappt täcker skrevet.
Jag förväntar mig så mycket mer av bögar och lesbiska. De är bärare av viktiga västerländska traditioner. De är också vana att sluta sig samman och kämpa även när omgivningen är fientlig. Precis vad de västerländska samhällena behöver i dessa tider.
Det bör räcka med två kompanier för att hålla ordning i Stockholm, ett med muskulösa bögar och ett med butchflator.
Formera er.
PS. Det är inte så att jag förnekar förföljelse och förtryck genom historien av dem som inte är heterosexuella. Det har förekommit.
Enkelt uttryckt kan man säga att alla faktiskt förföljts genom historien, tillvaron är ju en kamp och någon förlorar alltid på grund av religion, nationell tillhörighet, klass eller sexuell preferens. Några hamnar alltid underst.
Men bögar och lesbiska har genom historien visat en sällsynt förmåga att hävd sig genom kampen för att – enkelt uttryckt – få ha sex med vem de vill.
Och det som fascinerar mig är den rent krigiska förmågan. Inte bara i Sparta, utan hos de japanska samurajerna, piraterna, Budjonnys röda ryttararmé, eller den franska främlingslegionen som av araberna kallades ”Madame legion” på grund av den utbredda homosexualiteten. Men likafullt sprang araberna åt andra hållet när Legionen kom.
Hbtq-rörelsen står inför ett vägval när västerlandet är hotat. Offerkofta eller uniform.
Hur vill man ta plats i samhället?
Och jag lovar, det finns snyggt skurna uniformer.