Per Albin Hansson 1 september 1939: "För oss svenskar gäller det nu att med lugn och beslutsamhet endräkteligen samlas kring den stora uppgiften att hålla vårt land utanför kriget, att vårda och värna våra omistliga nationella värden och att på bästa sätt bemästra den onda tidens påfrestningar."
Många människor uthärdar elände och lidande genom att intala sig att det inte är mer än rätt.
Ack, ja, jag är en usel syndfull människa. Jag har gjort många, många fel. Ful är jag också förresten. Inte mer än rätt att jag får corona, att mina föräldrar inte får syrgas på hemmet, att frugan blir arbetslös, att ungarna förnedringsrånas och så har de börjat ta betalt för plastkassarna på ICA.
Och de ska bygga en moské på tomten till höger och ett flyktingboende på tomten till vänster.
Men jag har varit en dålig människa.
Det är inte mer än rätt. Ge mig vad jag förtjänar.
Kanske är det enklare för människor att tänka så, och därefter fortsätta att ligga lågt och lida?
Alternativet är ju att göra något.
Att känna skuld är nog oftast ett försök att rationalisera sitt tigande. Ibland är det uppenbart att det är nödvändigt att rationalisera hela nationens elände när man ser hur illa tillståndet är på många fronter.
Alltså måste man börja leta i historien efter onda handlingar kollektivt utförda av svenska folket – på det sättet kan man lättare finna sig i det som sker i dag.
Skulle de principerna tillämpas globalt vore det ju rimligt att vi krävde att Ulan Bator lades i grus och aska med hjälp av några kärnvapenbestyckade robotar och så en bombmatta över resten av Mongoliet. Låt oss aldrig glömma Djingis Khans härjningar.
En exempel på svenskt självskammande av det egna landets historia är Jan Eklund i dagens DN som konstaterar att ”En svensk tiger om hur vi klarade oss undan andra världskriget”.
Klarade oss undan?
Tiger?
Man håller tyst när man anser att man har något att skämmas för. Och Eklund ställer in sig i det led där många stått i årtionden … ja, en del ställde sig där redan vid andra världskrigets inledning … men de har nu förstås fallit ifrån av naturliga orsaker. Men deras tankar om att Sverige borde deltagit i andra världskriget lever kvar. Liksom skammen.
Svenskar behöver idéen om att landet på något sätt fegade ur, att man borde ställt sig på de allierades sida.
Att Tyskland inte angrep Sverige är något som måste sonas, och lite vagt utmålas Sverige som ett tyskt protektorat. Och om så var fallet skulle jag väl förstå tigandet.
Men det vi står inför är en svensk motvilja mot att ta strid för den egna nationen i dag – mot yttre och inre krafter.
Alltså ursäktar man sig genom att stolligt intala sig att … det är inte mer än rätt att vi får det sämre. Svenskarna var ju i praktiken nazistiska medlöpare.
Exakt vad Sverige skulle ha gjort diskuteras sällan konkret. Det hävdas bara att man på något sätt borde ställt sina styrkor under de allierades överkommando. När, var, hur, och varför man skulle gjort det där och då återstår att förklara.
Neutralitetspolitiken var inte en myt. Det var den samlingsregeringen om och om igen hänvisade till när den ställdes inför olika tyska krav som skulle inkräktat på oberoendet. Samlingsregeringen gjorde vad den skulle göra; säkra landets oberoende. De eftergifter man gjorde vägde lätt mot tyngden i att man behöll landets oberoende och frihet.
Det fanns en bred folklig enighet om den förda politiken – från höger till arbetarrörelse. Nationens frihet i första hand.
De som ville föra ut landet i krig på tyska eller allierad sida var få.
I stället för att Sverige vältrar sig i skuld vore det mer rationellt att hävda att om fler europeiska regeringar haft politiker med samma resning och klarsyn som Sverige, med samma förmåga att verka över de snävare intressena hos de klasser och skikt som valt en som företrädare, med samma känsla för nationen … hade det kanske inte blivit något andra världskrig. Rimligare vore om Sverige pekade på historien och sa: hur kunde ni bete er på det sättet. Hur kunde ni hålla er med så usla ledare? Ni borde känna skuld. Och skam.
Medan Europas övriga stater sakta drev mot ett stormaktskrig på grund av sina inre problem, och parlamentariska kriser som en följd av oförmåga till nationell enighet rörde sig Sverige i motsatt riktning – och bevarade sitt oberoende.
Men vad vi sett de senaste åren är skapandet av en historisk myt om Sveriges agerande, sagor skilda från den faktiska verkligheten och de frågor man då ställdes inför.
Denna mytologi har en praktisk funktion, att få folket att gå med på att det har en skuld som måste betalas av.
Om jag överdriver?
Historikern Klas Åmark har med sin monumentala studie ”Att bo granne med ondskan, Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen” blivit riktningsgivande och grundläggande för diskussionen om Sveriges under andra världskriget.
Åmark konstaterar i en passage:
”En storskalig flyktingmottagning blev en del av det pris som Sverige fick betala för eftergiftspolitiken gentemot Nazityskland”.
Märk väl att Åmark verkar finna detta pris rimligt. Och då gäller det inte en flyktingmottagning av det senaste årtiondets vida större omfattning.
Sverige utmålas i populärkultur och tyvärr även i skolundervisningen (två områden som när det gäller historia sammanfaller) som ett land där nazister, rasbiologer och judehatare innehade de i statsapparaten kontrollerande positionerna under 1930- och 1940-talet.
Perifera grupper utan något politiskt inflytande lyfts fram som de dominerande medan det storslagna i den nationella enigheten inte nämns.
Varför lyfts det aldrig fram hur vänsterflygeln i socialdemokratin åren innan och under kriget diskuterar broderligt med yngre konservativa officerare hur den svenska krigsmakten och försvarsindustrin måste omdanas för att landet i framtiden ska kunna säkra sitt oberoende? Ur de diskussionerna växer försvarspolitiken under 50-, 60-, och 70-talen fram och Sverige blir en stillsammare variant av Sparta vid Östersjön. Sedan kommer moderater och nysossar och öppnar landet i alla avseenden.
Det yras mycket om Gustav V och hans pro-tyskhet. Det talas mindre om när utrikesministern, socialdemokraten och marxisten Rickard Sandler får enskild audiens hos kungen för att diskutera hur Sverige ska agera – båda har en dragning åt en mer aktivistisk politik i Finlandsfrågan. De politiska kraftlinjerna dåförtiden såg annorlunda ut än i dag. Partiernas ledare såg till vad som gagnade nationen, rättade därefter in de egna styrkorna efter detta. I dag ser politiker, organisationspolitruker, statsbyråkrater och storföretag till vad som gynnar dem själva och så rättar de in folket efter detta.
Det blir lite fånigt när Jan Eklund hävdar att det är dags att ”sluta tiga” om vad som skedde i Sverige under andra världskriget. För det har babblats ihop en historia som alltför många tror på och ältar; ångest, skuld, ruelse. På så sätt kan man försvara sin egen passivitet i dag. Sin lamhet.
Så visst måste vi sluta tiga och tala om det som kännetecknade Sverige under krigsåren; mod, nationell enighet och försvarsvilja.