Samtida målning av pestens härjningar, målad av Michel Serre. Han var annars huvudsakligen efterfrågad som målare av religiösa motiv. Dessutom blev han av Ludvig XIV utnämnd till kronans officiella galärkonstnär, han skulle alltså avbilda de skepp som roddes av straffångar. Det var 500 galärfångar som skickades in för att rensa gator, gränder och hus från döda kroppar.
(Del 1 lades upp tidigare i dag.)
De första dödsfallen som en följd av pesten kommer i slutet på juni 1720 i Marseille. Stadens styresmän vägrar dock att använda ordet ”pest” förrän i september. De väljer istället att tala om ”smittan” eller ”plågsamma febern” eftersom de fruktar våldsamma upplopp om det visar sig att deras beslut inneburit att böld- och lungpest tagit sig in i staden. De hävdar att dödsfallen beror på att stadens fattiga ätit otjänlig föda. En ståndpunkt som blir svår att hävda när dödstalen i augusti når 1000 personer per dag och den tidigare effektiva infrastrukturen för vård kollapsat. Liken ligger i högar och ruttnar på gatorna. Nicolas Pichatty de Croissainte, talman i stadens styrande församling, berättar i sina senare utgivna minnen från pestens tid att han en gång tyckte sig se hur liken i en hög plötsligt började vakna till liv – men det visade det sig att det berodde på att likmaskarna var så ofantligt många att de fick liken att röra på sig.
När pesten alltmer uppenbart även börjar få närliggande delar av Provence i sitt grepp ingriper centralmakten. Kung Ludvig XV inför i september undantagstillstånd i Marseille med närliggande regioner. I varje stad utnämns en militärbefälhavare med absolut och enväldig makt för att upprätthålla ordningen och bekämpa pesten. I Marseille blir det marskalk Charles Claude Andrault de Langeron. Marskalken lyckas skapa en viss ordning. Mat distribueras till de behövande, alla stadens hundar och katter avlivas, tavernor och värdshus stängs, offentliga sammankomster regleras strängt. Härjade bostäder desinficeras med rökning, vinäger och örter (nåja, de försökte i alla fall så gott de hade kunskap och förstånd till – dit kan man också hänföra marskalkens order om att kanoner skulle avfyras i tid och otid för att skingra ”miasman”, den dåliga luft som ansågs sprida sjukdomen.)
Redan i juli hade dock parlamentet i Provence beslutat att provinsen skulle isolera sig från Marseille, trots att den stadens styresmän vägrade erkänna att det rörde sig om ett pestutbrott. Det av kungen införda undantagstillståndet skärper isoleringen än mer; handel med staden liksom kontakt med dess invånare kunde straffas med döden. En gränslinje med 90 militärposteringar upprättades och det byggdes också en fyra mil lång och två meter hög ”pestmur” i sten på vissa avsnitt av gränssträckan. Det hjälpte dock föga, närmare 50.000 hann dö även i de omkringliggande områdena innan den pest som börjat i Marseille hade stillat sig.
Detta inträffar just under den period I Frankrikes historia då monarkin stärker sitt grepp om riket. Statens byråkrati professionaliseras och lägger sig allt mer i och kontrollerar det som tidigare varit de lokala eliternas domäner – både på landsbygden och i städerna. Pesten i Provence ger centralmakten ett utmärkt tillfälle att bygga ut sin administration och hävda sin auktoritet även på områden som tidigare varit helt förbehållna de lokala myndigheterna och styresmännen.
Lärdomar av detta? Inga entydiga tror jag, möjligen saker att fundera på.
Som att det är farligt när de som är satta att möta epidemier och smittsamma sjukdomar visar sig inte ha tagit hoten på allvar och beredskapen därför på de flesta områden är usel.
Som i Sverige.
Men framförallt … kanske att vi ständigt ska påminna oss själva om att stater och överstatliga organ gärna utvidgar sin makt och kontroll över medborgarna. Epidemier är utmärkta tillfällen till detta. Man kanske botar själva sjukdomen men skadar samhället och vår frihet.
Ludvig XV:s införande av undantagstillstånd och militära kommendanter i Provence var nog mer dikterat av omsorg om den egna makten och en utvidgning av den än av omsorg om hälsan hos invånarna i Marseille.
Bör vi därför inte fråga oss vad som är den grundläggande orsaken till det budskap vi allt oftare får höra där uppifrån, predikningar om att vi måste vänja oss vid att i många år, kanske för all framtid, leva med karantäner, kontroller och inskränkningar i friheten? För att det är nödvändigt. För vårt eget bästa.
Men jag är väl inte alldeles säker på att det i första hand beror på omsorg om din och min hälsa.