Olof Palme förklarar för massorna hur hjälplösa de är och varför staten måste växa.
Det sägs att Olof Palme var omstridd.
Älskad eller hatad.
Kanske det.
Men är ändå inte det intressanta att egentligen verkar de flesta vara överens om hur Palme ska beskrivas. Stats–TV sammanfattar den gängse samsynen väl i sin presentation av kvällens dokumentär:
“Olof Palme liknar ingen annan svensk politiker. Han var överklasspojken som skapade världens mest jämlika samhälle.”
Och detta ska förklara att Palme var så omstridd; “högern” var bitter för att han svikit sin klass och “vänstern” älskar honom numera (det var inte så entydigt då det begav sig) för att han fixade det där med jämlikheten.
Men jag tror det hela är mer komplicerat.
Den svenska överhetens tänkande har ju aldrig varit monolitiskt och enhetligt – eftersom den som socialt skikt aldrig varit enhetlig utan där har funnits tydliga sprickbildningar och motsättningar.
Mentaliteten hos en gruppering i den svenska överheten har genom historien varit tydligt präglad av en välmenande och patriarkal inställning; underklassen är underklass därför att de är lite korkade, men det är inget ont i dem om de håller sig nyktra. Men de är svaga i alla tänkbara avseenden och just därför gäller det att ta hand om dem.
Det är den mentaliteten som Palme för med sig in i arbetarrörelsen. In i en rörelse som präglats av tanken på att den egna klassen ska stiga mot ljuset från mörkret därför att den består av starka individer som förvägras politiska rättigheter tar han istället med sig en ideologi som säger att utan en stark stat är individen ingenting.
Det arbetande folket är svagt och Olof Palme ska som Moses föra dem till det förlovade landet a.k.a socialkontoret och den offentliga sektorn.
Palme bröt inte med sitt sociala skikts tänkande, han bröt sig istället in i arbetarrörelsen och planterade det tänkandet där; i tal efter tal förklarade han för det arbetande folket hur eländigt de hade det och hur synd det var om dem – men hur bra det skulle bli när samhället fick större resurser att ta hand om alla.
Den svenska arbetarrörelsens grundare och ledare ställde krav på den egna klassen; de sa att framsteg bara var möjliga om den enskilda individen förkovrade sig, arbetade hårdare och disciplinerade sig; socialt såväl som politiskt.
Men enda krav Olof Palme ställde på det arbetande folket var att de skulle rösta på SAP och gå med på att betala allt mer i skatt.
Alltså – Olof Palme bröt inte med sin klass tänkande – och han skapade ett samhälle där väldigt mycket social och ekonomisk aktivitet är beroende av och reglerad av staten – vad det har med jämlikhet att göra är svårt att förstå.
När ska vi börja diskutera den verklige Olof Palme och hans politiska gärning, och när ska vi sluta diskutera en påhittad bild som ledarskribenter och idkare av politik i olika partier behöver.