Alltför ofta diskuterar vi från fel utgångspunkter när vi diskuterar rasism. Vi diskuterar inte fakta utan vi debatterar alltför ofta utifrån de påståenden människor för fram.
Det ska man givetvis göra, men – det finns olika sätt att göra det på.
Man kan utgå från att påståendet beskriver faktiska förhållanden men att det också innebär att man drar felaktiga slutsatser.
Eller så kan man välja att säga att själva utgångspunkten för diskussionen är fel.
Jag påminns om det när jag i helgen läser Michele Barbero i New Statesman om Tintin.
I den svenska debatten har ju Behrang Miris censurförsök på Kulturhuset varit styrande för diskussionen.
Miri hävdade att bilden som Hergé förmedlade var “otidsenlig” och att afrikanerna framställdes på ett nedsättande sätt (läs: de tecknades med för stora och tjocka läppar). Djupare än så blev det inte.
De som försvarade Tintin gjorde det oftast med argumentet att man inte kan hålla på och rensa i biblioteks bokbestånd utifrån att verken innehåller uppfattningar som numera anses reaktionära och felaktiga.
Jag tror hela debatten är fel.
Och man förstår varför den är fel om man läser Barbero, inte för att hon har rätt utan för att hon har fel på ett mer genomtänkt sätt än Miri.
Barbero menar att Tintin i Kongo är problematisk därför att:
“… den unge europeiske journalisten retar lokalbefolkningen för deras lathet, lär ut matematik till en klass svarta barn och kämpar mot en trollkarl som vill hålla sitt folk i ett tillstånd av okunnighet för att lättare kunna kontrollera dem”.
Alltså; Tintin är rasistisk och problematisk i sin Afrika-skildring från 1930-talet därför att han beskriver afrikaner som är lurade och dominerade av vidskepelse och häxdoktorer.
Ett traditionellt försvar för Tintin skulle vara: “… men det var ju då det, vi kan inte trolla bort den tidens fördomar ut litteraturen.”
Men tänk om det som Hergé beskrev på den tiden är verkligheten för många i Afrika?
Jag går till nyhetssajten bubb.la eftersom jag vet att vi i ett antal radiosändningar diskuterat problemet med häxdoktorer i Afrika.
I arkivet hittar jag bland annat följande rubriker:
Ännu ett albinomord i Tanzania, ettåring bortförd och stympad (februari 2015)
Tanzania: 32 häxdoktorer arresterade – använde kroppsdelar från personer med albinism som botemedel (mars 2015)
I en rapport från 2014 konstaterar den kanadensiska välgörenhetsorganisationen “Under the same sun” att mord och stympningar av albinos förekom på svartkonstgrunder i 23 afrikanska länder.
I januari i år pågick en stor diskussion i Sydafrika om i vilken riktning man ska modifiera lagstiftningen mot häxor och trollkarlar (en debatt som i sig är intressant.
Och så finns de där ständiga rapporterna om människor som mördas för att de anses ha utövat svartkonst – och anklagelserna kommer från häxdoktorer eller häxor som sägs vara vita magiker; ett sådant fall ledde till 33 mord i Benin för några år sedan.
Och så har vi tron på att våldtäkt av barn skyddar mot sjukdomar – eller att rödbetor skyddar mot AIDS –
… och så …
Alltså.
Problemet med häxkonst och vidskeplighet i Afrika är inte Tintin ger oss en förljugen bild av hur det var på 1930-talet.
Problemet är att vidskepelse och häxkonst är en realitet i dagens Afrika – och att till exempel tiotusentals albinos tvingas leva i skräck och fruktan.