Sonny Liston – på alla sätt en värdigare och bättre representant för både boxningen och USA:s svarta än vad Muhammed Ali var. Här i samspråk med Andy Warhol.
Jag önskar att kända människor på något sätt kunde få frikort från att kallas till andra sidan – och helt enkelt inte dö.
För då skulle vi slippa alla dessa minnesord som inte har något med verkligheten att göra.
Jo, man ska säga vackra saker om den som gått bort.
Jag tror det är en mänsklig instinkt på något sätt.
Men när det rör sig om en känd människa – och man hittar på eller förvanskar den personens historia – då skapar man också en falsk bild av historien.
Och då riskerar vi att inte riktigt förstå varför vi befinner oss där vi befinner oss.
Som det här med Muhammad Ali.
Plötsligt börjar människor som inte vet sett en boxningsmatch uttala sig om hans storhet i ringen – det är väl lite fånigt – men låt gå. Värre är det när de börjar yra om honom som en politisk förebild.
Jag har lite svårt att se vari hans storhet som förebild för de svarta i USA skulle bestå.
I ett avgörande ögonblick svek han sin gamle vän Malcolm X – och han gjorde det när Malcolm X äntligen tog avstånd från de svarta muslimernas ledare Elijah Muhammad.
Malcolm vände mot sig Elijah Muhammads politik – den inskränkta rasismen, han vände sig mot hans extrema lyxliv och korruption och mot hans kvinnoförtryck som bland annat tog sig uttryck i övergrepp mot unga kvinnor.
Malcolm tog strid mot detta – och om inte Muhammed Ali hade svikit sin gmle vän och välgörare kunde utgången kanske blivit en annan än den blev för Black Muslims i USA. Men istället blev Malcolm isolerad – och till slut mördad av en av Elijah Muhammads dödsskvadroner.
Black Muslims kunde därefter utvecklas till den bigotta, rasistiska rörelse vi ser i dag.
– och Muhammad Ali bli en ikon för svart frigörelse.
Men visst, Ali var stor som boxare – framförallt under den avslutande delen av sin karriär där han boxades med hjärnan (även rent bokstavligt).
Men den störste?
Det har funnits större.
Marciano, Tyson, Johnson – och faktiskt – Sonny Liston.
Det som förundrar mig mest i hyllningarna av Muhammad Ali är att han framställs som intelligent och rolig. Man lyfter fram hans grötrimmade ramsor som stor poesi, hans ovärdiga gapande och skrikande som fyndig och artikulerad talekonst.
Muhammed Alis största poem enligt hans beundrare lyder så här:
“Float like a butterfly, sting like a bee.
The hands can’t hit what the eyes can’t see.”
Jaha? Allvarligt? Stor poesi? Det är inte ens liten poesi. Som att hävda att någon som kan läsa av en termometer ska ha Nobelpriset i fysik.
När Muhammad Ali besegrade Sonny Liston (om det nu verkligen var en juste fight) var det en symbol för hur en ny sorts svart kultur tog ersatte en äldre och värdigare.
Det är därför Muhammad Ali hyllas av så många liberaler och vänstertänkande – han bekräftar deras bild av den svarte mannen. Lite barnslig. Någon som man måste vara nedlåtande hjälpsam mot och inte påpeka att han bär sig åt som en idiot.