I gårdagens sändning diskuterade vi vad som egentligen menas med demokrati.
En av utgångspunkterna var vår förundran över att alla blir så upprörda över Donald Trumps uttalande om att han tänker avvakta med att erkänna valresultatet om han förlorar. Hans budskap är förstås att det kan ha förekommit så mycket valfusk att det hela inte kan betraktas som ett val där folkviljan fått fälla utslaget.
Men – väldigt många, för att inte säga nästintill alla – kommentatorer; politiker såväl journalister, säger att uttalandet utgör ett hot mot demokratin. Aldrig förr har någon presidentkandidat vågat uttala sig på det sättet. En del menar att det är att betrakta som en uppmaning till inbördeskrig – eller åtminstone en inställning som innebär att USA störtas in i politiskt och konstitutionellt kaos.
Det var med den förklaringen Richard Nixon avstod från att ifrågasätta valresultatet 1960 när han förlorade mot JFK med 100.000 röster.
Men på vilket sätt skulle Nixons beteende varit nobelt?
Kennedy vann därför att borgmästare Daley mobiliserade hela sin korrupta apparat i Chicago – och i vissa distrikt röstade fler än vad det fanns registrerade invånare.
I Texas ordnade Lyndon B Johnsons mannar de extra röster som behövdess.
Att inte gå till angrepp mot röstfusk är väl om något att försätta landet i politisk och konstitutionell kris och att inte våga försvara demokratin?
Hillary Clintons demokrater har historiskt sett varit bäst i valfusk – inte så att inte republikanerna inte försökt – men de var störst och bäst på valfusk under 1800-talet – efter reformer som skulle säkra valhemligheten har deras försök varit tämligen valhänta jämfört med demokraternas; i sydstaterna såg de effektivt till att de svarta bara med yttersta svårighet kunde rösta och i nordstaterna garanterade det klientsystem de byggt upp där de hade makten att röster levererades – även när inga röster egentligen fanns.
Nu tillhör inte det där förgångna tider – den partiapparat i Chicago som gav Kennedy makten var ju också den som formade Obama – och gav honom en plattform på hans väg mot Vita Huset.
En del av den demokratiska Chicagomaffian var Robert Creamer som nyss fick sparken från sin ledande roll i Hillary Clintons kampanj – efter filmer som visade hur han diskuterade hur valfusk skulle organiseras och Trumps kampanjmöten störas, bland annat genom att hyra in hemlösa och mentalsjuka – enligt vad Creamers nära medarbetare Scott Foval berättat.
Creamer anlitades av Obama så fort han släpptes ur fängelse för att ha skattefuskat och lite annat – och han har haft minst 47 möten med Obama och besökt Vita Huset 342 gånger.
Men läser man The Atlantic, New York Times, Washington Post eller Boston-tidningarna får man intrycket att det stora problemet är att Trump påpekar att omfattande valfusk kan fälla avgörandet.
För överheten – oavsett vilken partibeteckning de har; och för deras skrivkulier – så är det viktiga att systemet bevaras – det vill säga att den politiska och byråkratiska kasten behåller makten. Vanligt folk ska inte lägga sig i deras inbördes strider.
– och i Storbritannien har kampanjen för ett nyval om utträde tagit fart – och starka krafter i både Labour och bland konservativa och liberaldemokrater manövrerar för att skapa en situation där parlamentet kan försvåra ett förnuftigt utträde, tanken är att folk ska bli rädda och rösta “rätt” vid ett omval.
Och i Sverige har vi också partier som inte bryr sig om vad de som röstar tycker – och så har vi ju Margot Wallström som för oss alla förklarat att om ett folk röstar fel så måste de rösta om, och om och om – ända till dess att de röstat som EU-byråkatin vill.
Man kan väl säga att en stor del av sändningen handlade om att vi inte riktigt förstår varför så många diskuterar politik – utan att låtsas om det snuskiga folkförakt som präglar så många politiker – överallt.