Sverigedemokrater och nazister har då och då demonstrerat vid Karl XII:s staty konstaterar Expressens biträdande kulturchef – och han undrar därför varför man i Sverige inte följer USA:s exempel och river ned statyer av “blodsbesudlade massmördare och diktatorer.”
Och uppenbart är att det i första hand är Karl XII-statyn som Liljestrand vill se vält från dess sockel.
Lite oklart är dock varför Liljestrand vill det – historiskt sett var ju Karl XII en kung som om han hade segrat hade kunnat förändra historien på ett sådant sätt att man blir lätt deprimerad vid tanken på att han inte lyckades.
Den som går tillbaka till Karl Marx text “1700-talets hemliga diplomati” kommer där att se hur Marx driver tesen att ett segrande starkt och stort svenskt östersjövälde hade varit bästa värnet mot den ryska tsarismen och dess försök att bygga ett imperium och bli en världsmakt.
Marx resonemang utgår från de geopolitiska förutsättningarna och de statsbildningar som fanns vid den tiden.
Och även den som inte är marxist som jag kan nog hålla med om att Marx tes givetvis är riktig – om inte annat kan man fråga de folk som idag lever i de områden runt Östersjön som en gång tillhörde Sverige; självklart skulle till exempel de baltiska folken om de såg tillbaka på sin historia föredragit att vara svenska provinser än att som senare bli delar av tsarriket eller Sovjetunionen.
Liljestrands politiska och historiska okunnighet visar sig om man läser Ture Nerman.
Nerman som en gång var en stridbar kommunist bröt under 1930-talet med partiet för att försöka bygga en stark och bred front mot nazism och stalinism med hjälp bland annat av sin tidning “Trots Allt!”. Den som läst Nermans texter vet hur denne ofta använde Karl XII som en förebild för hur svenskarna och deras hövdingar borde bete sig under andra världskriget för att kunna stå fast mot hotet från diktaturerna.
Förvisso fanns det i den svenska politiska debatten och kulturen länge en diskussion om det komplexa hos Karl XII – men den verkar ha upphört – redan innan sådana som Liljestrand fick maktpositioner i vad som ska föreställa det offentliga samtalet.
Heidenstams “Karolinerna” är ett utmärkt exempel på en sådan diskussion om det komplexa hos Karl XII ur ett folkligt perspektiv.
I kapitlet “På kyrkovallen” har bönderna börjat diskutera om det inte är dags att ta ner musköten från väggen och tåga mot Stockholm – de är trötta på det eviga kriget. Som deras ledare Jöns Snare uttrycker det:
“… det är dags att lära de breda herrarna vett. Fred fordra vi och fred skola det bli.”
Grannbonden Mathias fyller i med: “Hålla skola vi på våra fri- och rättigheter.”
Men mitt i allt kommer budet att kungen sitter fången hos “turken” och nu vänder allt, som Jöns förklarar – visst är det dags att ta muskedundret från väggen men nu ska det ske för att:
“… är kungen fången då fordra vi, att man för oss mot fienden, så att vi kan få följa honom hem”.
Och Mathias fyller återigen i med:
“”Si, det är en fordran, som hör till våra fri- och rättigheter.”
Vad Heidenstam här berättar om är rester av den gamla bondefriheten, en mentalitet som levde kvar och som innebar att fria män hade att välja eller vraka sin ledare – men jävlar i deras själ att någon annan makt skulle ta deras kung tillfånga.
Jag är väl inte säker på att Liljestrand förstår Heidenstams och böndernas resonemang eftersom det är folkligt och radikalt.
Jag är väl heller inte så säker på att någon som har makt att bestämma över statyers uppförande och nedrivande i det här landet förstår det resonemanget och sättet att se på världen.
Så snart blir det väl en massa tomma socklar som står där – men varför inte – vi kan väl se det som en slags illustration till att överheten är tom i huvudet.