Jag har ingen aning om vad DN:s Björn Wiman vill ha sagt med sin krönika om terrordådet i Barcelona.
Eftersom jag fått intrycket att han är en hygglig prick har jag verkligen försökt förstå, men trots att jag begriper innebörden i varje enskilt ord i texten finner jag inget sammanhang i den – jag kunde lika gärna försöka tillgodogöra mig innehållet i en handskrift avfattad på urdu.
Möjligen blir det hela mer begripligt om man betraktar det hela som en av de där nu populära målarböckerna där ett motiv är uppritat och den uppgift man står inför är att färglägga motivet. Det påstås ge sinnesnärvaro och avslappning och närvaro i nuet – sådandär mental-hokus-pokus-mindfullness ni vet. Gör någonting onödigt och hela världens problem försvinner.
Det motiv Wiman ska färglägga är en tankefigur – den som säger: “Kultur kan bota allt”.
En nu sedan länge etablerad och dominerande sanning bland många deltagare i det svenska offentliga samtalet är att en rejäl dos “kultur” botar det mesta och ökar motståndskraften vad det än gäller; ekonomisk kris, rasism, arbetslöshet – och nu – terrorism.
Wiman lär oss:
“Få städer har ett så brett fäste i både det litterära och det populärkulturella medvetandet som Barcelona: här finns Mercè Rodoredas vackra romaner, Freddie Mercurys och Montserrat Caballés magnifika sång och Zlatan Ibrahimovics fotbollsspel, som gjort staden till ett slags tredje svensk huvudstad efter Stockholm och London.”
De här uppräknade faktorerna hör alltså till det som gör att det Barcelona som vi känner kommer att kunna stå emot terrorismen.
Har Wiman rätt så är västerlandet räddat – för det finns ju en mängd städer som har ett ännu större fäste i “det litterära och det populärkulturella medvetandet” – Paris, London, Berlin – Liverpool (om vi bara håller oss i Europa). Lite pyrt ligger man dock kanske till om man bor i Flen.
Och att Zlatan Ibrahimovic spelat i Barca har också på – något för mig obegripligt – sätt tydligen betydelse. Ska jag tolka det som att Turin, Milano och Paris kommer att klara terrorattacker ännu bättre eftersom Ibrahimovic spelat längre tid i de städerna än i Barcelona?
Och har någon informerat kommunstyrelsen i Malmö? Kan Ibrahimovic ha så positiv inverkan på en stads härdighet mot terrorism så borde det väl räcka till gentemot dem som ägnar sig åt skjutningar i staden – det borde finnas något kvar i luften tycker man efter Zlatans uppväxt i Rosengård.
Eller så är det hela bara ord utan mening – vår kultur är oss en mäktig borg liksom – en stad där invånarna läser rätt böcker och lyssnar på rätt musik kan aldrig gå under för förtryck och terror.
Och Wiman förklarar också för oss varför terroristerna aldrig kan segra:
“Det skulle förvåna om den eller de som ligger bakom torsdagens dåd i Spanien har läst Cervantes.”
Nej, det har de säkert inte.
Men de har å andra sidan de flesta i västerlandet heller inte gjort.
Så?
Men för att visa att han själv minsann läst Cervantes så framlägger Wiman sin egen tolkning av den store författaren verk om Don Quijote:
“Katalonien har alltid varit den iberiska halvöns öga mot moderniteten. När Cervantes riddare mot slutet av romanen äntligen kommer till Barcelona är det därför nästan som att han träder in i en annan värld. Det är här han ser havet för första gången och här som han möter den moderna teknologin i ett boktryckeri. Det är också här som den förvirrade fanatikerns drömmar om seger och hinsides ära får ett abrupt slut.”
Aha! Det är detta som IS-terroristerna skulle förstått om de läst Cervantes – Barcelona är bärare av moderniteten och de skulle drabbats av samma insikt som Don Quijote – att deras tid var förbi.
Men en rimligare läsning av passagen om riddarens besök i Barcelona är att se det som ett av de tillfällen då Cervantes pessimism slår igenom – hans stora roman handlar ju om ett samhälle där ära, dygd, gemenskap, kärlek och ridderlighet inte längre har någon plats – därför att “utvecklingen” går framåt.
Ska man vara lite petig kan man också förundra sig över den här satsen hos Wiman:
“Militärt har IS redan förlorat slaget om kalifatet. De män som i dag agerar på deras indirekta order i Europa kommer att förlora slaget om kaos.
Det är vi som älskar livet som är på väg att vinna.”
Och där raderades Saudiarabien, Iran, Pakistan och Turkiet ut ur samtiden och sammanhangen. Ska vi förstå Wiman som att när IS utplånats så kommer också säkerhetstjänsterna i de nyssnämnda länderna sluta organisera, finansiera och beväpna islamistiska terroristgrupper?
Det vore ju tacknämligt förstås – men är inte speciellt troligt.
Och om det är någon kulturell företeelse som får Barcelonaborna att härda ut så är det inte minnet av att Freddy Mercury och Montserrat Caballé en gång sjöng duett i staden, det lär snarare vara att väldigt många av Barcelonaborna läst Manuel Vasques Montalbans thrillers om Pepe Carvalho, f.d kommunist, f.d. CIA-agent som nu framlever sina dagar som privatdetektiv.
Carvalho utgår från att “utvecklingen” inte i Wimansk mening bara kan bli bättre om man är glad och positiv. Tillvaron är en ständig strid mot alla de krafter som vill vanligt folk illa. Det finns inga segrar man kan vinna i “slaget om kaos”. Det finns bara kaos. I bästa fall kan man skapa lite ordning runt sig själv.
I sin eldstad eldar Carvalho metodiskt upp böckerna i sitt stora bibliotek (någon nytta ska man ju ha av alla dessa ord) och han hanterar sin pessimism med brutalt sex samt stabila frukostar där stommen utgörs av en eller två karaffer portvin.
Inte så mycket handhjärta, modernitet och populärkultur över den livshållningen, men det är nog den mentaliteten som gör att Barcelona klarar sig – och att deras poliser är skarpskyttar.
http://www.dn.se/arkiv/kultur/bjorn-wiman-terroristerna-i-barcelona-kommer-att-forlora-slaget-om-kaos/