General Antonio López de Santa Anna, mest begiven på kyckling.
I dag lyckade vi äntligen samla alla hyperaktiva barn till middag för att fira minstingen Hilda.
En sådan middag bör ju avslutas med tårta – så jag skapade en på fri hand inspirerad av “Bakelsekriget” mellan Frankrike och Mexiko 1839 (som jag läste om häromdan).
Under kriget blockerade franska flottan Veracruz och det gjorde att mexikanerna – som utvecklat en fantastisk dessert– och bakelsekultur inte längre fick tillgång till viktiga ingredienser som kanel, anis och ananas.
Men bakelse- och sötsakstokiga som de var använde de vad som fanns tillgängligt och de mexikanska desserterna tog ett språng i utvecklingen – man lärde sig skapa med det man hade.
Min tårtbotten blev en tämligen mjuk – men samtidigt lite hård chokladkaka – med några stänk chili, fyllningen en lemoncurd och ovanpå den fyllningen en inre gömma med en crême på hasselnötter och russin och på toppen saffransvispgrädde med några stänk vaniljpulver – och så jordgubbar.
Av någon för mig obegriplig anledning kom jag under bakandet att tänka på general Santa Anna. Han återkallades från sin pensionering för att leda den mexikanska försvaret.
Under ett slag utanför Veracruz förlorade han det högra benet, och lät begrava det på sitt gods.
När han tre år senare blev president lät han gräva upp benet, och på en vacker katafalk fördes det i kortege till Mexiko City där det begravdes under fulla militära hedersbetygelser (kanonsalvor och hela baletten).
Två år senare grävdes benet upp av en folkmassa som ville störta presidenten – de band fast benet i ett rep och drog det efter sig på stadens gator medan de skrålade “Död åt krymplingen”. Sympatiskt lynnigt folk mexikanerna … och en jävlar på desserter. Kanske var det därför folkets inställning till generalen skiftade så ofta – han var känd för att inte gilla sötsaker – men kunde däremot äta kyckling tre gånger om dagen.
Ack ja, jag tänker alltid på så märkliga saker när jag gör söta bakverk.
– och alla gillade tårtan.
Väldigt mycket till och med.