Jessica Lange i rollen som Francis Farmer; skådespelerskan som vägrade underordna sig Hollywoods patriarkala strukturer, mansgrisar och krav och som alltid misstänktes vara alltför vänsterradikal – hon fick betala med sin mentala hälsa – och hade någon frågat henne i slutet av hennes liv om det var värt det hade hon säkert bara tänt en cigg till, smuttat lite på whiskyn och tyst funderat på hur någon kunde ställa så dumma frågor.
När manliga skådespelares övergrepp nu diskuteras genom kvinnliga skådespelares avslöjanden kommer en fråga ibland upp och det är den självklara: varför talar ni ut först nu?
Det alltid återkommande svaret är att som kvinnlig skådespelare är man beroende av att anpassa sig, vara följsam, tiga och lida – sådana är strukturerna.
Då väntas vi alla nicka förstående och säga: men då förstår jag.
Som vanligt verkar jag vara mer korkad och trögtänkt än alla andra för jag förstår inte alls.
Varför kommer det inte några följdfrågor till de kvinnliga skådespelare och regissörer som uttalar sig?
Själv skulle jag kunna tänka mig frågor av det här slaget:
• Du har ju verkat på en institution som gjort ett antal uppsättningar där klassiker fått en mer feministisk tolkning, typ Ofelia blir huvudperson i Hamlet (som om man inte skulle förstå rikedomen i framställningen av henne redan i originalet) – har inte det känts konstigt att göra det på en teater där våldtäktsmän stryker runt utanför logerna?
• Ni har spelat Brecht rätt många gånger – ni har aldrig i era instuderingar diskuterat hans hänsynslösa utnyttjande av kvinnor – ni har inte dragit parallellen till den verklighet ni har omkring er på er egen teater?
• Många av era pjäser har ju varit uppmaningar till kamp mot det bestående – man ska kräva sin rätt och sin frihet – hur har du hanterat det faktum att du och dina medsystrar i ert eget arbete och vardag inte krävt denna rätt för egen del?
Jo, jag vet att det här av många kommer att anses som oanständiga frågor – vi talar ju om offer här.
Problemet är att jag alltid har svårt för den där beteckningen “offer” när den används alltför enkelt. Offer kan man vara om man drabbas av en jordbävning, en drönarattack medan man fredligt plöjer sin åker, en tsunami eller ett vulkanutbrott.
Men om man säger att “Jag var beredd att offra allt för att få arbeta på teatern” som en del har svarat– är man då ett offer?
Vi tar det där med vulkanutbrottet. Om ditt hem plötsligt försvinner i en flod av glödande lava – då är du ett offer.
Men om du kliver ut på verandan och ser den där flytande helveteselden sakta och dödlig rinna nerför vulkanens sluttning – och börjar springa i riktning mot den – är du då verkligen ett offer?
Nu har ju våra teatrar länge angripits från vad som ska vara någon slags “höger” för att de anses ha en repertoar som är alltför “vänster”.
Själv skulle jag vilja angripa våra teatrar för att de är alltför lite marxistiska. När den mycket unge Marx sitter och försöker sammanfatta de filosofiska och moraliska utgångspunkter som egentligen kommer att ligga där som ett fundament för hans gärning under resten av hans liv skriver han:
“Bara den ställning kan ge värdighet i vilken vi inte framstår som servila verktyg utan istället framträder som självständigt skapande människor i vår egen krets.
Bara den ställning som inte kräver klandervärda handlingar kan ge dig värdighet – en ställning som den bästa av personer kan inta med nobel stolthet.
Den ställning som garanterar detta är kanske inte alltid den främsta och högsta, men den bästa.”
Ställ den mycket unge Marx inställning mot de unga skådespelerskornas hållning: “Jag är beredd att offra vad som helst för att få vara vid teatern.”
Jag är den siste att klandra människor som ger vika och anpassar sig – även om jag alltid finner beteendet obegripligt – men den där frågan ligger och gnager hos mig: med vilken rätt ställer man sig på scenen och framför budskap som man själv inte dagligdags förmår följa och leva efter?
Det är ju inte så att man riskerar livet om man bestämmer sig för att lämna teatern (eller för den delen tidningsredaktionen eller TV-kanalen) och bli sjukskötare, jurist, kranförare eller arkitekt.
(En möjlig försvarsposition för dessa skådespelare skulle kunna vara att de hävdar att medvetenheten om det egna sveket mot idealen ger sådana psykologiska insikter att man blir en bättre skådespelare – och den redutten får de gärna ta ställning i – den är inte speciellt lätt att försvara den heller.)
Varför då denna utflykt till svenska teatrar i en serie om skillnaderna mellan öst- och västeuropa?
Givetvis därför att det finns likheter mellan de två delarna av vår kontinent.
När man nu diskuterar mäns övergrepp mot kvinnor i teater, film och journalistik och den tystnad som omgett detta under så lång tid – samtidigt som dessa verksamheter predikat feminism och kvinnokamp – kan man då annat än se likheterna med dessa institutioner i det forna östeuropa – det som en gång var en del av det sovjetiska imperiet?
Samma sak där – i tidningar, från teaterscenen och i TV och radio predikades fred, frihet och jämlikhet, kamp mot alla former av förtryck, medmänsklighet och solidaritet.
Och den verklighet alla som ingick i den propagandapparaten levde i var helt annorlunda.
Vi ser på dem i dag med stillsamt förakt – vilket lite grann förvånar mig för jag utgår från att de till exempel ställde sig på scenen på “Theater am Schiffbauerdamm” med total insikt om att de levde i ett misärsamhälle och en förtryckarstat – men de valde tiljorna därför att: “De var beredda att offra allt för att få stå där” – precis som deras sentida kollegor i dag.
Att man en dag slutligen gör uppror mot förtrycket är bra – som kvinnorna i uppropet om misären på landets teatrar.
Men om man inte också sätter sig ner och funderar på varför man lät sig förtryckas så länge – ja, då riskerar man bara att bli en del av den förtryckande ideologi som nästa dominerande grupp inom media- och kulturliv är bärare av.
En av de saker jag försöker förstå i den här serien är varför man i västeuropa har så svårt att förstå östeuropa i dag (och dess historia).
I dag har vi diskuterat en av de orsakerna; kultursfär och media är maktmässigt och socialt strukturerade på samma sätt i dag i Sverige som de var i det forna östeuropa (givetvis finns det skillnader i hur makten utövas – du hamnar inte i fängelse om du säger fel saker, du blir av med jobbet istället)– detta skapar en ovilja att se och reflektera över verkligheten för det skulle innebära ett konstant ifrågasättande av den egna personen (här kan vi i och för sig säkert finna förklaringen till det monumentala drogandet och krökandet i dessa kretsar – det är helt enkelt ett sätt att hålla verkligheten ifrån sig samtidigt som man bedövar insikten om det egna sveket – inte minst sveket mot sig själv.)