I dag inser jag att Alexandre Dumas “Mannen i Järnmasken”* antagligen påverkat mitt politiska tänkande mer än någon annan bok – till och med mer än en annan klassiker om fransk historia och politik, Karl Marx “Louis Bonapartes adertonde Brumaire”.
Det beror inte bara på att jag läste Dumas innan jag läste Marx – det beror också på att man lär sig mer om politik och makt av Dumas.**
Men formerna för statens maktutövning förändras – när jag i dag bläddrar i Expressen läser jag en intervju där Jan Guillou utförligt får beskriva hur han drabbats av inälvsparasiter. Det enda som saknas är väl en stor färgbild på avföringsproverna.
Då inser jag att den som skriver en bra roman om Jan Guillou kommer att ge oss berättelsen om hur makt utövas numera och hur media blivit en del av maktutövandet.
Som titel på romanen skulle jag vilja föreslå:
“Mannen med hakmasken.”
* Letar du efter detta verk på antikvariat så ska du söka efter “Vicomte de Bragellone” där “Mannen i Järnmasken” är den avslutande delen.
** Det kan verka underligt att jag en lördag förmiddag sitter och filosoferar över “Mannen i Järnmasken” men det beror på att jag satt och funderade på diskussionen om en svensk litterär kanon. Och då slog det mig att för min och tidigare generationer så var ju den goda läsningen egentligen inte svensk om man var barn – det var Jules Verne och Dumas (om man var pojke) – den svenska barn- och ungdomslitteraturen gick ju ganska tidigt in i något slags BUP-tillstånd (tanken är väl ungefär att det är svårt att vara barn, då ältar vi det istället för att ge dem spännande äventyrsberättelser om hur det är att vara vuxen.)
Nåväl – det som gör “Mannen med Järnmasken” extra läsvärd är skildringen av hur det absoluta enväldet växer fram – en makt som bara har behållandet och utvidgandet av makten som sin styrande princip. D’Artagnan slits inte bara mellan lojaliteten med sina vänner och kraven på lydnad från den nya kungen; D’Artagnan ser den gamla samhällsordningen med ståndscirkulation och aristokratiska principer som det han som kapten för musketörerna ska beskydda. Den nye kungen står dock för något annat och ska D’Artagnan stiga i graderna måste han svika både vänner och de styrande principerna från i går.
D’Artagnan sviker – och boken avslutas med att han får sin marskalkstav under belägringen av Maastricht – bara för att strax därefter dödas av en kanonkula.
Så går det är Dumas budskap.