Artur Lundkvist, monoman modernist och samtidigt förespråkare för det primitiva.
I den nyss avslutade första säsongen av TV-serien “Vår tid är nu” är jazzens intåg på Djurgårdskällaren vid andra världskrigets slut den stora befriaren – den ger framtidshopp, bidrar till att klasskrankor rivs – den helt enkelt förlöser människor.
Man får nästan känslan av att den betyder mer för människors möjlighet att bli fria än invasionen av Normandie eller Röda Arméns seger vid Stalingrad.
Allt oftare i dag diskuteras frågan om vad som är svensk kultur – och om en sådan i verklig mening finns. Och om den nu finns – hur ser den då ut? Vad kan den sägas bestå av?
I de diskussionerna kritiseras ofta Fredrik Reinfeldts uttalande efter ett besök i Ronna i Södertälje:
“Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”
Och några år tidigare har Mona Sahlin i ett tal inför ett turkiskt ungdomsförbund förklarat:
“Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommar och sådana töntiga saker.”
Den vanliga förklaringsmodellen bland dem som anser att dessa tankegångar är fel är att Reinfeldt och Mona Sahlin smittats av den ideologiska mässlingen – det vill säga postmodernism – de har dessutom inte fått rätt behandling och har därför fått följdsjukdomar; postkoloniala och intersektionella tankegångar.
Kanske har det skett efter ett studiebesök besök på någon högskola?
Men det finns ett fel i tankegångar av den typen – de utgår från att alla onda kulturella influenser kommer utifrån – vilket ju är en lika märklig tankegång som att alla goda kulturella influenser skulle komma utifrån.
Paradoxalt nog är det vi ser i dag – den svenska kulturen liggande hostande på sotbädden – inte en följd av någon slags utifrån kommande smitta – det är en farsot som utvecklats länge i den egna samhällskroppen.
Under 1900-talets första decennier skapar många av de unga svenska arbetarförfattarna verk som egentligen bara handlar om hur mycket de avskyr arbete, den egna stadens eller bygdens inskränkthet och hur de vill bli något.
“Idol” och Alexander Bard fanns ju inte på den tiden så de fick ta sig iväg till den stora staden och lomma upp på Bonniers och sträcka fram sin manusbunt – och där blev de oftast varmt välkomnade. Inget säljer så bra som veklagan från underklassen.
Längtan bort finns hela tiden där i det kulturella samtalet – oavsett vilken klass eller vilket skikt författaren eller konstnären kommer ifrån; det svenska är inskränkt – det utländska storslaget, fritt och livgivande.
Vi ser här hur den svenska överhetens månghundraåriga förakt för folklig kultur flyter ihop med den motvilja mot den egna omgivningen som finns hos många av arbetarförfattarna – och de båda strömningarna förenas i sin dyrkan av det utländska.
Så när grötrim på Rinkebysvenska i dag hyllas som kulturella framsteg ligger det i linje med Artur Lundkvist rader i “Negersång”:
“Neger med saxofon, bredande ut glimmande tonmassor –
som floder av smält metall – mot en bakgrund av
larmande, hetsande, snyftande instrument –
Neger med vitt skjortbröst, smidig kropp i svart frack:
människa med rött kött, rött blod under den svarta
blanka huden.”
Svarta människor framstår hos Lundkvist – och andra – som så mycket vitalare och friare – och som bärare av en bättre, friskare och mer blodfylld kultur. Identitetspolitiken är inte något som hittades på häromdagen.
Den svenska kulturen har mycket länge haft en stark strömning av ett obegripligt dåligt självförtroende – det är inget nytt fenomen – och vi förstår inte särdeles mycket av vår samtid om vi nu tror att den håller på att slutgiltigt falla sönder på grund av att postmoderna och postkoloniala texter fyller utrymmet på kultursidorna.
Om man gör det lätt för sig och bara letar efter någon person eller tankegång eller teori som ensamt är ansvarigt för det kulturella förfallet så bidrar man till detta. Det blir också en form av flykt.
Och jag tror att en del postmoderna tänkare kan hjälpa oss att förstå varför den svenska kulturen sorgligt nog snart är reducerad till försäljning av handstickade ullvantar på Skansen under julmarknaden.
I samma andetag som man skuldbelägger postmodernismen för det svenska kulturella förfallet så säger många också: “Frankfurterskolan” – och så lägger man gärna till något om att det var där allt började.
Vilket ju är något märkligt eftersom dess ledande tänkare Theodor Adorno väl närmast kan betecknas som en kulturkonservativ som var synnerligen misstänksam mot masskultur och modernitet – något som uttrycktes bland annat i hans syn på jazz:
“The aim of jazz is the mechanical reproduction of a regressive moment, a castration symbolism. ‘Give up your masculinity, let yourself be castrated,’ the eunuchlike sound of the jazz band both mocks and proclaims, ‘and you will be rewarded, accepted into a fraternity which shares the mystery of impotence with you, a mystery revealed at the moment of the initiation rite.”