Don Camilla och borgmästare Peppone – ideologisk motståndare men eniga i försvaret av nationen.
I torsdagens radio bubb.la–sändning diskuterade vi valutgången i Italien. För den som hämtar sin information från mainstreammedia blir skeendet omöjligt att förstå, då får man veta att mitten-vänstern kollapsade och att de “fascistiska” krafterna i Italien stärkts – till exempel så gick Lega (tidigare Lega Nord framåt).
Tanken är att vi liksom ska bli jättejätterädda.
Det diskuteras ju mycket om “fake news” – och rapporteringen från Italien är ett utmärkt exempel på detta.
Det är svårt att säga vad som är en medveten förvridning av sanningen och vad som är förorsakat av en nästintill monumental okunskap om det man skriver om.
När Olle Svenning behandlar valet i AB måste man nog utgå från att han helt enkelt är lite – vad ska vi säga – intellektuellt lat kanske?
Han har ju tillbringat så mycket tid i sydeuropa och i Italien att han borde kunnat leverera åtminstone ett försök till anständig analys istället för att utmåla Lega som ett kryptofascistiskt part (– och även om beteckningen skulle vara korrekt säger den oss tämligen lite om vad Lega är för slags parti. Jag skulle lika gärna kunna hävda att Renzi och hans mitten-vänster-rörelse är fascistiska eftersom deras argumentation och praktiska politik gentemot EU påminner tämligen mycket om inställningen hos Fascistiska Rådet 1943 när de avsätter Mussolini. Men msm–skribenternas minne och kunskaper gör att det nog lönar sig mer att konversera deras hund i ämnet när de är ute på morgonpromenad.)
Ska man förstå skeendet i Italien nu måste man åtminstone börja med att gå tillbaka till 1970-talet och försöken att skapa en stor allians mellan kristdemokraterna och kommunistpartiet – en “historisk kompromiss”.
Den brukar ju beskrivas som ett försök av kristdemokraternas ledare Aldo Moro och kommunisternas ledare Enrico Berlinguer att bygga en politisk majoritet i parlamentet som skulle göra Italien stabilt och möjligt att styra.
Men i de diskussioner och samtal som förs är förutsättningen egentligen en helt annan mellan de två männen – som möjligen var det moderna Europas sista bildade och moraliska politiker av format – det de utgår från är att deras respektive partier representerar var sin del av det italienska civila samhället; katolikerna och kommunisterna. Det ska alltså inte jämföras med nutida svenska partier som framlever sina dagar i bidragskuvös – utan det rör sig om levande folkrörelser som byggt sina egna sociala institutioner och där deras respektive tro och ideologi genomsyrar deras vardag – och så förenas de av sin nationalism och historia.
OK, jag saktar in lite här – jag förstår att det för de flesta i Sverige i dag är svårt att ta in det där sista – kommunister som skulle dela en nationalistisk övertygelse med kristna och som dessutom hade samma kulturella rötter; rördes av samma dikter och sånger, dansade samma danser på festerna. Njöt av samma mat och vin.
Något som dock i vanliga mäniskors vardag var något självklart i Italien på den tiden och som egentligen inte diskuterades utan sågs som självklart – det man bråkade om var vem som som skulle ha den politiska makten – men då uppstod ofta det paradoxala fenoment att ju mer ledarna eldade massorna för att få deras stöd – desto mer kom likheterna mellan de två rörelserna att bli uppenbara.
För att illustrera detta kan vi väl ta och titta på ett filmklipp – en scen ur “Don Camillo och hans lilla värld”. En liten filmpärla som handlar om kampen om själarna i en liten stad i Podalen; striden står mellan den kommunistiske borgmästaren Peppone och byprästen Don Camillo.
Scenen visar hur Peppone kallat till möte på torget.
Don Camillo sitter i kyrkan och kan inte undgå att höra Peppones tal dåna ut över staden genom högtalarna och han blir mer och mer upprörd – och kontrar med att i kyrkans ljudanläggning börja spela patriotisk musik vilket slår an en ton i Peppones själ så att denne i sitt tal alltmer börjar tala om “fädernas uppoffringar på slagfälten”, “Italiens heliga gränser som ska försvaras mot fiender i både öst och väst” – och han avslutar med att utropa ett leve för kungen och armén.
Människorna på torget (liksom Don Camillo) blir allt mer entusiastiska – den ende som inte visar någon större lycka är kommunisternas “oberoende kandidat”, en advokat i kostym som uppenbarligen blir extremt orolig när Peppone börjar tala om “heliga gränser.”
Märk väl att ungefär samma tal som Peppone håller kunde hållits av Mussolini cirka 1921 när fascimen börjar formera sig som politisk rörelse – frågan om vem som står för vad i italiensk politik historiskt är alltså en inte alldeles enkel fråga.