Duscha med Olof palme så är du förlåten

Vi lever sedan länge i tider då deckarförfattare, musiker, filmregissörer och stå-upp-komiker anses besitta någon slags större visdom i politiska frågor; klokskap som gör att vi bör lyssna på dem.

Maktens hovnarrar har tagit makten över våra tankar.

En av de viktigaste personerna i dessa sammanhang är Henning Mankell vars uttalanden om och om igen användes – och används – för att försvara korruption, förtryck och folkmord i tredje världen.

Mankell är i sammanhanget ett knepigt exempel, för när vi studerar en hel del av hans uttalanden måste vi nog utgå från att han mycket medvetet ljög om sakernas tillstånd – inte att han var okunnig och saknade kunskap; vilket ju gör det hela än värre.

När Rhodesias siste vite premiärminister Ian Smith dör skriver Mankell i AB Kultur att:

“Mugabe kunde naturligtvis med allt stöd i världen från landets egna lagar ha låtit hänga Ian Smith och hans närmaste för krigsförbrytelser. På samma sätt som Smith själv hade agerat mot de svarta. Men Mugabe lät Smith vara. Fri, dessutom. Han sattes inte i fängelse eller i husarrest. Han fortsatte att bespotta Mugabe och den nya nationalistiska regimen i Zimbabwe. I alla år fortsatte han. Och Mugabe lät honom hållas. Bara vid enstaka tillfällen påminde han offentligt om vem denne Smith var och vad han hade gjort; det svarta blodet på händerna.”

När Mankell skriver detta måste han ha varit mycket väl medveten om Gukurahundi, den militära offensiv som Mugabes Femte brigad (tränad och utrustad av Nordkorea) inleder i Matabeleland.
20 000 människor mördas när Mugabe ska krossa oppositionen bland Ndebele-folket.

Alltså – vi ska inse att Mugabe är en fin och storsint man som inte låter avrätta Ian Smith trots att denne har “svart blod på händerna.”
Men Ian Smith kom ju alltså inte i närheten av att ha lika mycket svart blod på händerna som Mugabe själv.
Eller menade Mankell att svart blod som spills inte räknas om det spills av svarta?

Och det är klart Mankell visste vad som skedde.
Om jag som ung kommunist i Sverige visste vad som skedde i Matabeleland i mitten på 1980-talet och kunde diskutera och träta med andra i vänstern om det – hur kunde det ha undgått “Afrika-experten” Mankell?

Mugabe inleder de riktigt stora jordstölderna från vita farmare kring år 2000 (de har ju förekommit innan dess) – men han är nu tvungen att ta krafttag för att kunna dela ut farmer och jord till sina anhängare för att de ska hålla sig lugna. Klientsystemet behöver smörjas.

I den inledande fasen fördrivs 4000 vita farmare från sina jordbruk. 10 mördas, man räknar med att några tiotal vita som är anställda på farmerna också mördas – antalet svarta lantarbetare som dödas när odlingarna övertas av Mugabes anhängare är okänt – en del hävdar att det rör sig om flera hundra; åter svart blod som spills – förutom det vita – och det är Mugabes fel och ansvar.
Zimbabwes jordbruk har inte återhämtat sig sedan dess – och fram tills Mugabes avgång fortsätter jordstölderna.

2011 försvarar Mankell Mugabe och hans jordtjuvar under den stora litteraturfestivalen i Hay och hävdar att det som skett varit nödvändigt på grund av “de vitas arrogans”.
Han låtsas inte om att landets ekonomi kollapsat på grund av jordstölderna och gjort livet sämre för alla.
Vare sig då eller senare hade han heller några åsikter om att den vita befolkningen sedan 1975 minskat med 90 procent.

Vi ser i dag i västerlandet hur det i det offentliga samtalet numera är en etablerad sanning bland väldigt många att svart hud ger dig speciella kunskaper och egenskaper som är goda – du kan inte göra fel om du är svart – inte ens om du mördar andra svarta (de får vad de förtjänar eftersom de varit för undfallande mot vita.)

I Mankells fall kan man utgå från att det är en perverterad form av marxism-leninism som är grunden för åsikterna; de svarta efterblivna massorna är allierade i kampen mot imperialismen i de vita moderländerna. Man måste tycka synd om dem precis som man tycker synd om de vita arbetarna i det egna landet.
De behöver ledas upp mot ljuset och makten – och då behövs det en fast hand. En hand som inte tvekar att mörda dem som står i vägen på den vandringen.

Men – vi ska inte förledas att tro att det här en inställning som enbart kännetecknar människor som förvridit Marx – den är synnerligen vanlig också bland vita “liberaler” från de mer bemedlade skikten.

Per Wästberg är ett utmärkt exempel – man kan väl betrakta honom som den svenska bogerlighetens samvete och expert på Afrika; mannen som ska visa att även folkpartister är goda anti-kolonialister.

Så här tycker Wästberg om Mugabe i en intervju i svensk statsradio i november 2017:

“Mugabe kom till Sverige 1977 på sitt första utlandsbesök efter London-förhandlingarna för att få Zimbabwe självständigt.
– Han kom hit för att tacka oss och vi åt middag ihop. Jag stod vid en gryta i köket. Han tyckte det var fruktansvärt för det gör ju inga män, berättar Wästberg i P1-morgon.
Han kommer ihåg ett annat minne med den nuvarande fruktade ledaren.
– Han duschade ihop med Olof Palme i mitt hotellrum i Lagos i Nigeria. Det var bara mitt rum som hade rinnande vatten, berättar han.

Robert Mugabe var då gift med Sally Mugabe. Han skickade henne till exil i Sverige eftersom han tyckte att det var ett säkert land “mot alla som kastade blickar på henne”. Väl i Sverige fortsatte kontakten med Per Wästberg och hans familj.
– Hon var lite av en nanny till mina barn då under 70 talet, hon lärde sig svenska och blev väldigt omtyckt.
Men Mugabe förändrades när hustrun dog, berättar Per Wästberg.
– När hon dog 1992 förlorade han sitt sista grepp om verkligheten och blev paranoid.
Han blir inte förvånad över hur det kunde gå så snett för Mugabe, hur han kunde gå från att har varit en frihetskämpe till att bli en diktator.
– Han betraktade sig själv som en överlärare, en professor. Han hade sex olika examina, han var en lärd och beläst man. Därför trodde han att han hade rätt i allt, och fick han motstånd blev han vansinnig.
– När han fick det ultimata motståndet, nämligen ett förlorat val år 2 000, då satte han igång med att tortera människor.
Mugabe införde stränga straff mot dem som inte hade bilder på honom i sina kontor. Han förbjöd sjukhusen att vårda de som hade överfallits och utsatts för syraattacker.
– Han blev en omänsklig mördare – omänskligare än vanligt, säger Per Wästberg.”

Lägg märke till att Wästberg anser att Mugabe blev galen 1992, vi får väl anta att Wästberg tyckte massakrerna på 1980-talet var i sin ordning och utförda av en man med förståndet i behåll.
Och vem kan väl tro något ont den som duschat ihop med Olof Palme?
– och så Wästbergs obehagliga lögn om att det är först år 2000 som Mugabe börjar tortera och mörda meningsmotståndare (det gjorde han till och med innan han blev landets ledare).

Lite tidigare i intervjun noterar Wästberg något roat mer om Mugabes syn på könsroller när han berättar hur “fruktansvärt” Mugabe tycker att det är att Wästberg lagar mat, det är kvinnogöra (vi kan lägga märke till hur han sänder frun till Sverige där hon slipper andras blickar – och kan gå in i en nanny-roll – man känner igen det på något sätt).

Det är värt att fundera på – för i dag ser vi hur det accepteras i Sverige att människor – och deras ledare – från tredje världen förtrycker kvinnor och sexuella minoriteter; om de gör det är det inget problem för oss Sverige – detta världens mest feministiska, regnbågsfärgade och HBTQ-certifierade land.
Men – om en svensk frikyrkopastor eller en katolik i Polen uttrycker ovilja mot homosexulitet bör dessa personer bekämpas och helst straffas.
– och – om homofobin i tredje världen tar sig uttryck i att den homosexuelle straffas så är det helt oproblematiskt.

Det beror tydligen på vem som är homofob; det finns onda och goda homofober. Svarta homofober bra. Vita homofober dåliga. (Kom igen nu, det ska väl inte vara så svårt att lära sig och komma ihåg?)

Här kommer vi in på något tämligen intressant, en liten detalj i Zimbabwes historia.
1997 arresteras Canaan Banana som var Zimbabwes första svarta president tills Mugabe tog posten 1982.
Banana åtalas för elva fall av sodomi och döms till tio år i fängelse. Mugabe uttalar i samband med detta att homosexualitet är något som faller sig total onaturligt för afrikaner och är en rest av kolonial kultur (allt är alltid de vitas fel –)

Banana flyr landet, tar sig till Sydafrika, träffar Nelson Mandela – som övertalar honom att återvända till Zimbabwe och ta sitt straff.
Nelson Mandela som för västerlandet blivit själva inkarnationen av godhet, medmänsklighet – humanitet säger inte: “Men Caanan, klart du får en fristad är i Sydafrika efter den där efterblivna idiotdomen.”

Han ser istället till att Banana åker tillbaka (han får en strafflindring vid återkomsten dock.)

Alltså, den identitetspolitik som nu är ett självklart inslag i det politiska samtalet har inte skapats på svenska universitet de senaste tio åren.
Tankeströmningarna om att svart, brunt, rött och gult i sig är bättre hudfärger än vitt har verkat i svensk politik och kultur mycket, mycket länge.
I kulturen sedan 1930-talet, i politiken sedan 1950-talet.