Henrik IV, en regent som visste vad som behövs för att man ska kunna regera.
Antagligen styr mig mitt undermedvetna när jag under lördagen bestämmer vad som ska bli söndagsmiddag – en typisk fransk rätt; kyckling fylld med katrinplommon, äpplen och lök.
Än vanligare är att fyllningen också innehåller oliver och kapris. Du får då ett tilltalande sött, salt, småsyrligt stråk i smaken – och allt ska puttra i massor med vitt vin.
Du finner liknande maträtter i Iran och Spanien (där de gärna lägger till apelsin också) – och jag tror man kan anta att kombinationen av ingredienser rörde sig från Iran och med morerna till Spanien och sedan upp i Frankrike. Återstår att förklara hur liknande rätter kan ha en stark ställning i en del asiatiska kök.
Enklare att förklara är hönans och kycklingens ställning i det robusta, ursprungliga och franska köket (inte så mycket i den sentida koketta franska kokkonsten.) Höns är oändligt mycket lättare att hålla än kor, får och grisar – och de ger ett kontinuerligt tillskott till hushållet.
En höna i grytan på söndagen berättigar och förklarar på något sätt veckans slit.
Det här har varje fransk makthavare förstått som förmått styra – som Henrik av Navararra som vid sin kröning till Henrik IV av Frankrike förklarade att “Med Guds vilja skall alla arbetande män i mitt kungarike ha en kyckling i grytan, åtminstone varje söndag!”
Det jag gått och funderat på innan jag planerar söndagsmiddagen har då förstås att göra med Frankrike – och det är Olle Svennings synnerligen märkliga text om maj 1968 i Paris på AB:s kultursida.
Svenning kan helt enkelt inte varit vid fullt medvetande då det begav sig – och frågan är om han återkommit till någon slags kontakt med verkligheten under de fem årtionden som passerat – texten tyder inte på detta – men det går uppenbarligen att skriva fast man befinner sig i politisk koma.
Neurologiskt intressant förvisso, men texter från en sådan hjärna gör inte verkligheten mer begriplig.
I artikeln framförs den gamla myten om att franska arbetare och studenter förenades i ett uppror mot det bestående – men det gamla kommunistpartiets PCF:s “svek” och polisens och säkerhetstjänstens motattacker krossade ett folkligt uppror påstår Svenning:
“Den stora landsorganisationen CGT, på den tiden styrd av det mäktiga kommunistpartiet, gjorde upp med regeringen, som villigt gick med på att höja löner, särskilt de lägsta. Poeten Louis Aragon prisade, som så ofta, partiets klokskap. Många arbetare gjorde länge motstånd men kraften i strejkerna ebbade ut. Kommunisterna gick mot ett katastrofalt valnederlag och återvann aldrig sin styrka.”
Och riktigt så gick det ju inte till.
För det första fanns det ingen “allians” mellan arbetare och studenter. Arbetarna gick ut i strejk för sina löner och arbetsvillkor.
Studenterna gick ut i kamp för – ja, vad då egentligen? Fundera på de slagord som levt kvar:
“Tråkigheten är kontrarevolutionär”
“Under gatstenarna finns badstranden”
“Var realistisk, begär det omöjliga”
“Läs mindre, lev mer”
“Revolutionen framstår som otrolig för att den är verklig”
“Ju mer jag älskar, desto mer vill jag göra revolution.
Ju mer jag gör revolution, desto mer vill jag älska.”
“Jag får orgasm bland gatstenarna”
“Fantasin till makten”
Jag är väl en alldeles för fyrkantig marxist för att förstå innebörden i de parollerna – säger mig ungefär lika mycket som om de skulle hojtat “Vi ses i Nangijala”.
Speciellt fascinerad blir jag av slagordet om att få orgasm bland gatstenarna. Man har ju hört om lite smålustiga sexuella subkulturer – men den här!?!? Kan det varit därför studenterna inte orkade kasta gatstenarna så långt? Det gick för dem samtidigt?
I vilket fall, mer nyktra militanter från den tiden har en annan syn – som Alain Krivine som grundade en av de större trotskistiska organisationerna som var aktiva vid den tiden; han konstaterade helt kallt efteråt:
“Visst fanns det demonstrationer där arbetare och studenter demonstrerade tillsammans, men vi hade inte samma krav och paroller. De hade sina, vi hade våra. Det fanns aldrig något verkligt samband mellan dem.”
En annan trotskistisk ledare minns hur han hör en studentaktivist hålla tal till arbetarna på en stor bilfabrik och förklara för dem att: “Vad har er kamp gett er egentligen? Ni har fått kylskåp, bil, ni kan åka på semester – men ni är fortfarande slavar.”
Den trotskistiske ledaren betraktar åhörarnas ansikten och inser att de inte fattar någonting – en del av dem har ju inte bil, andra kan ännu inte åka på semester – och han överväger att kasta ett järnrör på idioten till student för att få tyst på honom.
För det var ju vad arbetarna gått i strejk för – högre löner – de tyckte inte att “Fantasin till makten” lät värst tilltalande – du betalar inte med “fantasi” när du handlar hos slaktaren eller bagaren.
När den av kommunisterna ledda fackföreningen CGT fått igenom sina lönekrav avbröts strejkerna – det var inte mer med det. Det var inte en fråga om något “svek” – det hade däremot varit förräderi mot dem vars intressen man företrädde att beordra fortsatt strejk för att, typ “Tråkigheten är kontrarevolutionär.”
Så för vanligt folk var strejksommaren en framgång.
Men tyvärr var den en ännu större framgång för många av studentledarna – de vandrade in i Socialistpartiet – studera CV:n hos de senaste fyra årtiondenas ledare i det partiet och ni blir snart varse vad de gjorde 1968. Det ansågs meriterande att ha kastat gatsten för en karriär i det partiet och man hälsades som en förlorad son vid inträdet – andra blev professorer eller skaffade sig en position i kulturvärlden.
Den franska studentvänstern förlorade alltså inte 1968 – den flyttade från gatorna till ministerier, föreläsningssalar och redaktioner och behöll sin inställning till verkligheten och vanliga människors problem; de brydde sig inte om någondera av dem.
Den franska postmodernismen var i mångt och mycket ett sätt att hantera en verklighet som inte vill anpassa sig till tanken på att fantasin skulle komma till makten – man deklarerade då att det människor uppfattade som verklighet egentligen inte var det.
Känslor och upplevelse var minst lika viktiga, människors krav på en höna i grytan mer försumbara – och vi vet att vi betraktar 1968 års studentvänsters seger i västerlandet när vi ser Gustav Fridolin göra handhjärtan eller höra Fredrik Reinfeldt säga “Öppna era hjärtan” – scenen där studentledaren talar till bilarbetarna upprepar sig och man kan bara tänka som den trotskistiske militanten gjorde när han betraktade skådespelet: “Men håll då käften, du förstör allting.”