Kommentarer

Jens Liljestrand – alltid iförd den dyraste offerkoftan

Boris Benulic

"Vi som inte sett labresultaten kan förstås inte uttala oss om ämnesomsättningen i den Liljestrandska hjärnan. Däremot kan vi som följt hans texter genom åren börjat misstänka att Jens fick något preparat som blockerade funktionen i de av hjärnans delar som är centrum för logiskt tänkande."

Ibland undrar jag vilkens sorts medicinskt experiment Jens Liljestrand genomgick under fyra dagar strax innan julen 2005. Jens  behövde pengar och gick med på att bli försökskanin på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Riktigt vad han ställde upp på får vi aldrig veta när han berättar om händelsen i magasinet Neo 2013. Men läkarna höll uppenbarligen noga koll på vad som hände i Jens hjärna:

”De tar blodprover. De tar urinprover. De väger mig och mäter mitt blodtryck. De PET-skannar min hjärna i flera omgångar, en enormt avancerad röntgenmetod som ger tredimensionella bilder av ämnesomsättningen i min hjärna.”

Vi som inte sett labresultaten kan förstås inte uttala oss om ämnesomsättningen i den Liljestrandska hjärnan. Däremot kan vi som följt hans texter genom åren börjat misstänka att Jens fick något preparat som blockerade funktionen i de av hjärnans delar som är centrum för logiskt tänkande.

Om så är fallet kan jag meddela dem som genomförde experimentet att det lyckades, och väl då var värt pengarna, även om efterkontrollen var dyrbar förklarar Jens:

”De berättar att varje enskild PET-skanning kostar hundratusentals kronor.”

Visst kan man leta efter andra orsaker till de politiska positioner Jens intagit under årens lopp, men det finns nog ingen annan som på samma sätt har en förmåga att förstå vad landets makthavare vill ska ske i Sverige – och sedan randa ihop en text som går lite, lite längre än alla andra – Jens stigfinnaren går före och banar väg.

Vill man förstå vilka faror som lurar i Sverige bör man därför läsa Jens – även när han nu ber om ursäkt för sina tidigare skriverier och ståndpunkter. Då kan man ana att de däruppe tänker genomföra en kursändring, eller kanske vill Jens bara rädda sin plånbok och fortsätta skriva om samhälle och kultur; men nu i tjänst hos andra herrar.

Men antagligen rör det sig om ett försök att tona ner den egna rollen – och framställa sig som en i mängden av personer vars enda misstag påstås ha varit att de varit “naiva”.

Men Jens var aldrig en i den hopen. Han var en av dess anförare.

Sankte jens omdöme

Jens ursäkt kom i samband med helgens masskjutning i Farsta. Den fick Jens att omgående skriva en artikel på Expressens kultursida där han gjorde avbön för vad han tyckt och sagt genom åren.

Men först ger han sig på den borgerliga regeringen för att den inte förstår allvaret, och därefter får oppositionen en hurring för att den inte gjorde något under åtta år vid makten.

Och därefter kommer det försåtliga, det som ska få oss att lyssna på Jens och tro på att han har svaren på problemen. Han kommer in på ”kulturvänstern” som han då ska ses som en del av, och att den ”anklagas för att börjat bry sig först när våldet kommer nära inpå deras vardag.”.

Så kan det vara medger Jens, och följer upp med en personlig avbön: ”… jag har nog haft fel, om allt”, vilket inbegriper migrationspolitiken som ”har varit mer misslyckad än jag velat förstå”.

Ett elegant grepp – för många är det lättare att lita på någon som medger att han haft fel, mycket fel till och med. Det visar på ärlighet, och ärliga människor ska man väl lita på. Ska vi då lita på Jens omdöme i fortsättningen?

Nej, för det viktiga här är inte att Jens säger att han haft fel.

Det viktiga är ordet ”velat”. Han har inte ”velat förstå”.

I två årtionden har Jens knåpat ihop texter som har varit resultatet av en uttalad vilja att tolka verkligheten, och beskriva den på ett visst sätt.

Vi har ju inte göra med en ensamstående heltidsarbetande mamma som måste försöka förstå världen under de få lediga stunder under dygnet som i bästa fall kan uppenbara sig.

Vi har att göra med en uppburen författare, en person som varit biträdande redaktionschef på Expressens kultursida, en person som inte bara har all tid i världen att förutsättningslöst inhämta fakta och analysera dessa så förutsättningslöst som möjligt – det är till och med en sådan persons förbannade skyldighet.

Men Jens har inga skyldigheter mot uppgiften som intellektuell, hans första skyldighet är mot den egna plånboken. Om detta är väl inget att säga, men om man fyller den genom att sprida saker man i bästa fall inte förstår (och inte har vett att hålla tyst), i värsta fall medvetet ljuger och förvanskar eftersom det är det som behövs för att man ska behålla sin position, då är den moraliska halten hos den personen inte ens mätbar. Kanske var det förmågan att skilja mellan gott och ont som läkarna mixtrade med på Akademiska, de ville stänga av den förmågan. I så fall, gratis grabbar, ni lyckades med Jens. Jag är dock osäker på om ni får ett Nobelpris, fast vem vet.

Det är detta som är innebörden i “velat”. Jens valde att inte se verkligheten som den var.

Vi ger Sankte Jens hjälp på traven

I Jens avbönstext går han inte igenom sina ståndpunkter genom åren, det är bara lite allmänt ursäktande, liksom typ en tonåring som blir påkommen med något olämpligt: ”Men äsch, det blev lite fel. Jag ska inte göra så mer. Och förresten, jag var inte ensam, kompisarna var med på det”.

Så låt oss hjälpa Jens att komma tillrätta med sina egna fel och brister genom att studera några av hans texter genom åren.

Jens har genom åren alltid hävdat att han är extra allt god eftersom han offrar mer än vi andra gör. Det förfallna folkhemmets eget lilla helgon, Sankte Jens.

Den senaste texten är inte den första där Jens låtsas vara botfärdig. I oktober 2019 tog han i och bekände sina synder i enlighet med vad värdegrundenföreskriver:

“Jag är en vit, kristen, gift, heterosexuell man med hög inkomst och fast anställning i en välbärgad stockholmsförort.”

Han berättar detta för oss för att vi ska förstå hur god han är. Sedan ger han sig själv syndernas förlåtelse genom att  förklara att han skulle få det ännu bättre med en SD-ledd regering.

Men eftersom han bekämpar SD offrar han sig och får det inte så där underbart han skulle få det om Åkesson blev statsminister.
Sicken tokfrans.

Det finns väl inget i SD:s teori och praktik som signalerar att de tänker måna speciellt om välbeställda kulturjournalister i gentrifierade stockholmsförorter. De betraktas väl snarast som medlöpare till islamisterna.
Möjligen kan Liljestrand känna sig trygg på grund av sin mustasch som kan få SD:are att tro att han är värmlandsraggare och därmed helt OK.

Liljestrand försöker lura i oss att han på något sätt går emot sina egna intressen genom att ofta förfasa sig över SD.
Han avstår sina privilegier för vår skull – försökte han få oss att tro. När han i själva verket stärkte sina positioner i kulturvärlden.

Den sortens människor brukar ofta också tala om ”baaarnen”, allt det vi påstås måste offra för kommande generationer. Möjligen kan det vara så att Jens bekymrar sig för sina barnbarns barn, sina egna verkar han däremot vilja försätta i ett tillstånd av uppgiven hjälplöshet.

Sankte Jens skrämmer barnen med helveteselden

Ska man förstå hur skadlig Jens är inte bara för oss utan också för sin närmaste omgivning måste vi inleda med att föreställa oss vad som kan verka vara en annan sorts person.

Tänk dig att din grannfamilj tillhör en religiös sekt som tror att jorden snart går under. Eld, svavel, gräshoppor, böldpest och kolera, svält och krig. Domedagen stundar. Uppenbarelseboken kommer att framstå som en Disneyfilm vid en jämförelse.

Fadern i familjen går jämt omkring i ditt bostadshus, ringer på hos alla och vill predika om det som komma skall. Han är totalt oemottaglig för argumentet att hans sekt ett otal gånger de senaste femtio åren förutspått apokalypsen med fanatisk visshet. De har till och med angett exakta datum. Men det låtsas han aldrig höra utan han mal bara på så att saliven stänker mot din dörrpost.

Givetvis blir du orolig för mannens barn. Hur är det att leva med en sådan vettvilling? Vilken traumatisk uppväxt fylld av skräck de måste genomlida. Mardrömmarna!

Trots att du är mycket misstänksam mot staten börjar du fundera på att göra en orosanmälan. Det står ju ändå på socialstyrelsens hemsida att:

”Alla rekommenderas att anmäla misstankar om att barn far illa till socialtjänsten.”

Motvilligt börjar du fundera på en anmälan. Rimligt eller orimligt. Hur ska du göra?

Vi är väl alla ense om att en sådana funderingar vore tämligen förståeliga.

Men vad gör vi då med de fäder som lider av klimatångest? Orosanmäler?

Överdrivet?

Nja.

I augusti 2021 skrev Kristofer Ahlström i DN:

”I bakhuvudet rotade jag efter de verktyg och nycklar jag lärt mig i terapin. Sedan ett halvår går jag hos psykolog för min klimatångest. Det går ärligt talat inget vidare för mig. Jag är fortfarande fast vid ilska, den andra sorgfasen av fem. Jag kan knappt tänka på klimatet, än mindre diskutera det, utan att skallen låser sig som en krampande muskel.

I bästa fall når jag depression, fas tre, medan jag apatiskt gräver upp sumpiga potatisskal ur sopkorgen för brännbart avfall för att i stället kunna lägga dem i påsen för biogas, i den fåfänga känslan att det går att kompensera sig ur krisen.”

Det verkade som om det rörde sig om en kampanj från Bonnierspressen, för dagen efter fyllde Jens på i Expressen:

”Även med fossilfritt stål, elektriska transporter, klimatneutral betong och något slags jättedammsugare som suger ner koldioxiden i jorden innebär det för miljarder människor ett liv präglat av mardrömsaktiga katastrofer och en hopplös kamp för vatten och odlingsbar mark.”

Jens artikel öppnar också för att det faktiskt kan ha rört sig om en kamp mellan de två Bonniertidningarnas kultursidor. Kanske finns det en vandringspokal uppsatt inom koncernen som tillfaller den tidning som varje år kan uppvisa den allra värsta domedagsprofeten.

I så fall tronar det priset på Jens skrivbord. När andra talar om vikten av en grön omställning säger Jens att det är väl bra, då går vi inte under – men de flesta av oss kommer ändå att få leva i elände, mörker och misär.

Dessa män förmedlar till sina och andras barn känslan av att jordens undergång stundar (Dahlström) eller att jorden inte kommer att gå under, men att vi kommer att leva i ett evigt brinnande helvete (Jens).

De fullgör inte sin uppgift som män och fäder; att fostra sina barn till starka, självständiga individer utan låter dem leva i en atmosfär av fruktan, vankelmod, och uppgivenhet.

Extra problematiskt är förstås att de spred denna själsläggning utanför sin egen familj. Deras texter blev lästa av lärare och daghemspersonal och fördes vidare. De bidrog till en pandemi av panikångest.

Själv är jag synnerligen medveten om att profitintressen, människors alltför vanliga idioti och flockmentalitet gör att vi föröder naturen. Men det åtgärdar man inte genom att sprida besinningslös skräck och hävda att vi helst inte ska andas eller röra oss för att inte polarisarna ska smälta.

Sankte Jens fördömer pyromaner

Jens var inte bara tidigt ute med att hota med helvetet – han kopplade också elegant ihop det med sina markeringar av att han inte var som andra ”vita män”. Skogsbränderna som härjade i Sverige 2018 var nämligen ”vita mäns fel” konstaterade han:

“Just nu, när skogen brinner överallt och alla försöker hitta en syndabock för bristen på brandmän, flygplan och tankbilar, har jag alltså ett enkelt, om än möjligen radikalt förslag: Leta upp en äldre vit man i din närhet och fråga vad fan han tänkte på.”

De enda vita, äldre män i historien jag kommer på som kan betecknas som direkt ansvariga för skogsbränder är författare.

30 april 1844 gör Henry David Thoreau upp eld i skogarna utanför Concord. Han har slagit läger där och vill laga till lite soppa.
Han förlorar kontrollen över lägerelden och 150 hektar skog brinner upp och lokaltidningen “The Concord Freeman” konstaterar att branden kunde ha satt själva staden Concord i lågor.

I självbiografin “Roughing it” berättar Mark Twain hur han och en vän ska göra upp eld vid Lake Tahoe. Det slutar med att de får fly ut till sin lilla båt och där med fascinerad fasa betrakta vad de orsakat: “en förblindande eldstorm” som de ser “sluka allt i sin väg, röra sig uppför skogsklädda höjder och försvinna ner i dalar – och förtära allt i sin väg”

Vad Liljestrand bygger sin anklagelse mot äldre, vita män är jag lite osäker på – det verkar på något sätt huvudsakligen grunda sig på en middag med en välbeställd man som njöt av en rådjursstek samtidigt som han uttryckte sin skepsis mot tanken på katastrofala kommande klimatförändringar.

Jag tycker det verkar vara en mer evidensbaserad hållning att förbjuda vita författare att vistas i skogen om man vill slippa skogsbränder. Sorry, Jens inga mer vandringar i blåbärsskogen för din del. Ja, just det, det höll jag på att glömma – du föredrar att dyka i korallreven runt exotiska öar på andra sidan jorden. (Fast det sistnämnda har Jens slutat med meddelade han oss i en artikel, han gav upp flygandet för klimatets skull. Ett ganska vanligt grepp hos Jens – berätta hur välbeställd du är och berätta vad du har råd med, och förklara därefter att du avstår – för vår och klimatets och barnens skull. Ingen är iförd en mer exklusiv offerkofta än Jens. Är det månne en Jacquemus?

Samtidigt som Jens själv verkar vara mest intresserad av att skrämma barn, ser han sig själv som en person som den rätte att tala om för andra män hur de ska bete sig som fäder.

Sankte Jens som fostrare av pappor

Under fotbolls-VM 2018 hoppade han på Andreas Granqvist och krävde att han skulle åka hem innan kvartsfinalen eftersom hans fru snart skulle föda.

Själv hade jag inga synpunkter i det fallet.
Ville Granqvist åka hem skulle han givetvis göra det.
Ville Granqvist åka hem och ta hela landslaget med sig för extra support inklusive Janne Andersson skulle han givetvis kunna göra det – ja, om laget var med på det förstås. För min del kunde han ta med sig materialförvaltaren också – de brukar vara rådiga personer.
Ville Granqvist spela skulle han förstås göra det.

Det där var inte mitt val att göra.

Och inte Jens heller. Men han tar sig alltid rätten att föreskriva för andra människor hur de ska leva.

I allmänhet pläderar jag gärna för att det förvisso vore bättre om föräldrar i det här landet tog ansvar för att deras barn lärde sig läsa, skriva och räkna, att de blev intresserade av kultur, lärde sig tänka självständigt och konträrt, att de ägnar sig åt fysisk träning.
Att de tar ansvar för sina ättelägg i dessa avseenden är vida viktigare än att de har synpunkter på hur andra fostrar sina barn.

Men en bärande del i värdegrund och svensk statsideologi är att staten fostrar våra barn bättre än vi själva kan göra – en bärande del i detta ideologibygge är också att staten genom bidragssystem ska kunna ta sig rätten att försöka få föräldrar och äkta makar att bete sig på ett visst sätt.

Det är detta som ligger under följande formulering från Liljestrand:

“Att det i stället beskrevs som i det närmaste heroiskt att en man offrade det viktigaste uppdrag en fader kan ha: att välkomna sitt barn ut i världen.”

Men – vi vet ju alla att så inte är fallet – det är inte alls det viktigaste uppdrag en fader kan ha i förhållande till sitt barn. Att Liljestrand skriver så visar att han begränsar faderskapsrollen synnerligen mycket – i princip avskaffar han den.

Faderskapsrollen är istället allt det andra jag räknade upp ovan.
Men på dessa områden ingår det inte i statsideologin att fadern ska vara närvarande och i praktiken har vi väldigt många fäder som inte är närvarande mentalt i sina barns liv även om de är där rent fysiskt när barnet föds.

Faderskapet är numera mer en symbolisk institution. Pappor förväntas var lite som kungen.
Kungen har ingen makt men klipper band vid invigningar.
Pappor ska inte ha makt, men de får klippa navelsträngen.
Sedan ska fäder inrikta sig på att betala skatt så att staten ska fostra barnen (med Jens hjälp).

Om jag var lite bakom flötet skulle jag hävda motsatsen till det Liljestrand säger – att det är bättre att män inte är med vid förlossningen.
I Sverige släpptes ju männen in i detta sammanhang först på 1960-talet. Samhället de föregående årtionden präglades av mer ordning, reda, framåtanda och stabilitet i alla samhällskikt än det gör i dag.
Det blev sämre när männen släpptes in i förlossningssalen.

Men jag hävdar ju inte det därför att sambanden givetvis är komplexa – och framförallt individuella.

Jag kan bara säga att det börjar gå väl långt när kultursidesskribenterna också tar sig rätten föreskriva oss hur vi ska leva våra liv i enlighet med deras – som givetvis följer PK–manualens alla anvisningar.

Jo, jag har varit med vid mina fyra barns förlossningar. Det var stort, vackert – och ibland skrämmande och det påverkar dig som person.
Men att göra politik eller utforma riktlinjer för andra av den upplevelsen – det skulle vara att solka den på något sätt.

Jens förklarar att det svenskaste som finns är slapphet

I många artiklar har Jens förklarat för oss att Sverige och svensk kultur egentligen inte finns som något särpräglat och egenartat.

Parallellt med detta har han förklarat att svenskar bär på en stor arvssynd för att ha genom historien ha ägnat sig åt rasism och slavhandel. Således borde väl Jens i och för sig hävda att det faktiskt finns något som kan kallas svensk kultur, en företeelse där Skansen är granne med en slavplantage, eller rentav Bergen-Belsen. Jens har krävt att vi borde riva ner alla dessa mängder av statyer som enligt honom tydligen finns i Sverige, och som föreställer “blodsbesudlade massmördare och diktatorer.”

En kort period 2018 verkade dessutom Jens ha intagit en tredje ståndpunkt när det gäller svensk kultur:

“Låt mig helt kort påminna om det absolut viktigaste privilegium jag har som svensk: Att inte vara lojal med Sverige. –.. Att inte kunna ett ord svenska. Att inte kunna nämna en enda svensk poet, en enda psalm, ett enda blodigt fältslag. Att hata semlor, isterband, kroppkakor och lutfisk. Att kunna försova mig till lektionerna, stjäla pennor på jobbet, skilja mig, vara en dålig förälder, en misslyckad älskare, en taskig kompis, en opålitlig skattebetalare och klanta till det på en fotbollsmatch utan att kallas för “svenskländare” och definitivt utan att någon enda jävel ifrågasätter min rätt att kalla mig svensk.”

Fascinerande att se hur Jens som mycket länge avsvurit sig alla de privilegier han menar sig ha som vit svensk – och dessutom välbeställd – man, envist håller fast vid ett enda privilegium: att förakta typiskt svenska ting och företeelser.

Vi skulle kunna fortsätta att diskutera Jens åsikter och kampanjer genom åren, och göra djupdykningar i hans åsikter om vad som är rasism, Sveriges roll i världen, nationens förlorade mödomshinna, och ge exempel på hans uttalade förakt för vanliga arbetande människor i det här landet.

Men låt oss stanna här.

Essäer

Rapallo – staden där du riskerar bli rubbad 2

Boris Benulic

"Problemet med många utläggningar om Nietzsche är att de försöker enrollera honom på en sida i något pågående krig, det må sedan föras vid tangentbordet eller i skyttegraven. Sådana övningar är tämligen idiotiska – de innebär ju att man anser att det finns klara fronter och läger, någon av dem måste vara det rätta och riktiga alternativet – det är bara att ta ställning. Men för Nietzsche återstår alltid allt göra – att ta ställning för någon del av det existerande vore att stanna upp."

I QLN kan du tre gånger i veckan läsa mina texter. De handlar om det mesta – och ibland blir det reportage från platser jag besökt för att förstå världen lite bättre. I början på juli var QLN-utgåvorna mina resebrev från Rapallo – där jag diskuterade allt från ligurisk kokkonst till Ezra Pound och Nietzsche … blev de verkligen galna?

29 augusti publicerades de första resebreven – och nu kommer de avlutande avsnitten samlade i en andra del. 

Syftet är förstås att du ska bli intresserad av QLN och börja prenumerera. Det är gratis, och prenumererar gör du här (scrolla till formuläret längst ner på sidan).

….

Hellre bli galen än att bli en ”kulturarbetare”

Det var stillheten och naturen Friedrich Nietzsche sökte när han kom hit till Rapallo i början på 1880-talet.

Han ville vara ensam för att kunna tänka.

När Pound och Yeats kommer hit 40 år senare är det för att de tycker att Rapallo är en lämplig samlingsplats dit de kan dra likasinnade från hela världen. De vill skapa en stor diskussionsklubb, som fungerar som ett hov till dem.

Pound och Yeats har som tänkare ingen större betydelse i dag.

Tyvärr.

Det har däremot Nietzsche.

Möjligen säger det oss något om att man inte likt en tonåring ska drabbas av FOMO-sjukan – alltså Fear of Missing Out – om man vill tänka självständigt och stort.

Ensamhet var för Nietzsche ett nödvändigt tillstånd – varför förstår vi om vi begrundar hans tid i Rapallo, och vad som föregick den.

Då kanske vi också förstår varför vi inte ska rädas att tänka självständigt, även om det i sig kan leda till ensamhet.

Många mycket skarpare hjärnor än min har gått in i Friedrich Nietzsches värld. Antagligen har de flesta varit bättre lämpade än jag för den uppgiften. Men han har en märklig dragningskraft – och jag höll emot länge, innan han föll på plats för mig.

Och att jag ville förstå honom bättre var en av orsakerna till att vi reste till Rapallo där han tillbringade avgörande år.

Förstår du platsen förstår du personen.

Kanske. 

Vi står i Rapallo och tittar upp mot det vi kan skymta av helgedomen på toppen av berget Monteallegro. Den uppfördes till åminnelse av att jungfru Maria uppenbarade sig på den platsen för en bonde för lite mer än 500 år sedan.

– Jag kan inte övertala dig att vi ska ta linbanan upp, försöker Lina.

– Nej, orkade Nietzsche vandra upp dit orkar vi, svarar jag.

– Försök inte hänvisa till Nietzsche, du vill inte åka med linbanan på grund av du så lätt får svindel, kontrar Lina, men inleder ändå motvilligt vandringen upp mot toppen.

Det har genom åren hållits åtskilliga seminarier om Nietzsche i Rapallo. Här tillbringade han ju åren 1882 och 1883 och skrev första delen av Så talade Zarathustra.

Något gör att jag föreställer mig att de flesta av deltagarna på dessa seminarier tillbringade det mesta av sin tid på hotell Excelsior, blev det en vandring blev det längs med strandpromenaden. Numera asfalterad istället för stenlagd – och asfalteringen är så illa gjord att jag anar att ett gäng irländska travellers som ägnar sig åt asfaltering förirrat sig till Rapallo och erbjudit staden sina tjänster.

Att jag gör gissningen om att Nietzsche-forskarna höll sig till Excelsiors salonger och salar beror på att den forskningen är så … vad ska jag säga … ”icke-fysisk” kanske? Av filosofer behandlas Nietzsche som en stor hjärna som utsöndrade tankar, man bortser från att han hade en kropp. 

Men man kan i hans brev studera hur han omtalar sina vandringar, liksom skiftningen i väderlek och naturförhållanden. Det kunde lika gärna vara brev skrivna av en ledande medlem i Friluftsfrämjandet.

De som skriver biografier eller levnadstexter över Nietzsche är däremot fixerade vid hans kropp – men då vid alla hans fysiska problem. 

Vi testade att göra några av de vandringar Nietzsche förtäljer om i breven. Dels vandringen upp till helgedomen på Monteallegros topp och så tillbaka (trots min svindel var jag frestad att gå med på att återvända via linbanan).

En annan gång vandrade vi från Rapallo, längs med kusten bort till Portofino och förbi, en vandring på lite mer än en mil. Men sedan skulle vi tillbaka, och även då gick vi i filosofens fotspår, och valde en väg lite mer inåt landet, och på högre höjd.

Dessa turer och några till fick mig att förstå vilken fysiskt robust person Nietzsche var, och i hans brev framgår tydligt hur han uppskattar ansträngningen, den friska luften och naturen.

Men i texter som beskriver Nietzsches liv framträder en annan Nietzsche, en sedan barndomen sjuklig klen figur, vars olika sjukdomar bara förvärras med åren; migrän, allvarliga störningar av magens och tarmarnas funktioner, gradvis försämrad syn, reumatism … och så vidare.

Det är som om Nietzscheforskningen behövde en Nietzsche som konstant var i uselt fysiskt skick, den har ingen nytta av någon som vandrar upp och nerför Monteallegro (vars stigar är obehagligt branta).

Varför det är så vet jag inte, men jag håller mig till den robuste Friedrich som efter avslutad vandring slår sig ner på en taverna i Rapallos fiskehamn och beställer in ett litet, mycket litet, glas örtlikör. Det han får in är antagligen ett glas Basanotto; basilika, mynta, salvia och citron. Bra för magen.

Ibland ligger han på stranden i timmar i solen, likt en ”sjöborre”. Njuter.

I en neuropsykiatrisk tidskrift hittar jag en längre artikel som diskuterar Nietzsches galenskap. Det är den väntade ensidiga genomgången av varjehanda krämpor, men jag anar också en slags projicering från författarens sida. Han för in en psykosomatisk faktor i galenskapsekvationen – Nietzsches ”förödande/oövervinneliga ensamhet”.

Men breven från Rapallo vittnar om Nietzsches bejakande av ensamheten, den ger honom möjligheten att fullborda inledningen till Så talade Zarathustra.

Jag har en känsla av att allt för många läser Nietzsche som om han var en av oss andra.

Och det var han inte.

I artikeln i den neuropsykiariska tidskriften omnämns de två åren innan tiden i Rapallo som ett förskalv till det sammanbrott som kommer 1889.

Men det knepiga med det resonemanget är att det bortser från de verk Nietzsche skrev åren innan vistelsen i Rapallo, det bortser också från vad han skrev i Rapallo och därmed kollapsar teorien om åren 1880-1882 som ett förskalv till jordbävningen 1889.

Tesen bygger på att det är tilltagande isolering som försämrar Nietzsches mentala hälsa – vilket i sin tur förvärrar de fysiska problemen – vilket då leder till ökande social isolering. En ständigt nedåtgående spiral tills han når botten i Turin 1889.

Men studerar man Nietzsches verk under perioden, samt de brev han då skrev, hur han levde – och hur mottagande av Nietzsches tänkande hade förändrats innan kollapsen … då kollapsar också de gängse tolkningar av varför han blev galen.

Jag har ännu inte stött på en text som lutar åt den förklaring jag finner rimligast; vandringen in i galenskapen var en logisk följd av Nietzsches egen filosofi. Han blev galen därför att det storverk han började skriva i Rapallo hade börjat få genomslag. Och när han såg vilka som hyllade honom kortslöts hans hjärna.

Tar man Nietzsche på allvar, och om man utgår från att han – lite bonnigt uttryckt – hade rätt; då förstår man varför han blev galen. Allt annat hade inneburit att riskerat att svika sig själv – och sitt tänkande.

Hellre dårhuset än att bli en bland andra typiska intellektuella eller ”kulturarbetare”.

Bäst att vara artig mot apotekaren om man vill ha sitt opium

Möjligen är det inbillning ... eller ett resultat av att man i omgivningen lättare lägger märke till det man själv för tillfället är intresserad av. För sittande på ett kafé vid matmarknaden i Rapallo noterar jag i mitt sociala media-flöde att svenska intellektuella (så det bär mig emot att skriva ”intellektuella” i det här fallet) tydligen ska ägna sin semester åt att läsa Nietzsche. En skriver: ”Jag har hört att Nietzsche ska vara så inspirerande – ge mig era bästa tips på böcker han skrivit”.

Förslagen strömmar in från ett antal kultursidesatleter samt från doktorander i diverse ämnen – doktoranderna verkar vara så många att man skulle kunna fylla många containrar med dem. Oklart varför jag väljer containrar som mått, det förutsätter på något vis att det finns en plats där de är önskvärda och dit man skulle kunna skeppa dem … men visst, ett amerikanskt universitetet skulle antagligen gladeligen ta emot dem.

Men det märks inget resultat av dessa idoga Nietzsche-studier i det offentliga samtalet. 

Återstår för mig att försöka förstå varför dessa personer påstår att läsning av Nietzsche för dem varit så givande.

Parallellt med denna spirande Nietzsche-förälskelse i liberala och vänsterradikala kretsar lever Nietzsche-hatet kvar … och det märkligt nog i samma kretsar och miljöer. Den inställningen illustreras bäst av Göran Greiders funderingar efter ett besök på Thielska galleriet:

”Men det retar mig att Nietzsches djupt reaktionära tänkande så ofta ursäktas. Han var antisocialist. Han avskydde jämlikhet mer än något annat (det var för slavarna). Och han influerade nazismen. Det där försöker många ständigt tvätta bort ur historien om denne man som filosoferade med en hammare. Under den guidade turen på Thielska reagerade jag på att det reaktionära i Nietzsches filosofi ursäktades bort – som vanligt med hjälp av den elaka systern. Guiden var i övrigt lysande, direkt lysande, det är inte det. Men det är tråkigt att denne filosof så ofta ursäktas.”

Jag har för länge sedan upphört att reta mig på Göran Greiders uttalanden om olika tänkare, författare och filosofer. Han har aldrig i verklig mening försökt läsa dem, utan fabulerar fritt, kanske med utgångspunkt från baksidestexter.

Men man kanske måste göra så om man tänker lika mödosamt och långsamt som man andas.

Problematiskt för Greider borde ju vara att ledande svenska socialister under årtiondena kring år 1900 såg sig själva som nietzscheaner – starkast var strömningen i Lund i de grupper som formerades med Bengt Lidforss som centralgestalt; en riktning som senare kom att vilja omsätta sin idéer med statlig hjälp för att åstadkomma ”rashygien”.

Och Hjalmar Brantings wagneriansm som innehöll ett visst mått av kritik mot Wagners svärmande för kristendom gör att Branting hamnar tämligen nära den kritik Nietzsche med tiden kom att utveckla av Wagner.

Men … allt detta är egentligen ointressant – jag gör inget försök att hävda att Nietzsche egentligen var socialist – eller för den delen någon annan sorts ”-ist”.

Han var något annat … och helt eget.

Problemet med många utläggningar om Nietzsche är att de försöker enrollera honom på en sida i något pågående krig, det må sedan föras vid tangentbordet eller i skyttegraven.

Sådana övningar är tämligen idiotiska – de innebär ju att man anser att det finns klara fronter och läger, någon av dem måste vara det rätta och riktiga alternativet – det är bara att ta ställning.

Men för Nietzsche återstår alltid allt göra – att ta ställning för någon del av det existerande vore att stanna upp.

”Den som på djupet och i alla dess aspekter, förstår en företeelse blir den sällan trogen”, säger Nietzsche i Mänskligt, Alltför mänskligt. Den som i verklig mening förstår något har bringat det som funnits på ”djupet upp i ljuset”.

Och då upptäcker man alltid det som är fel eller otillräckligt.

I dag har vi få som förstår företeelser på djupet.

Men det mest märkliga är att vi har så få som går in under kategorin ”sällan”, alltså fullt medvetet väljer en dålig sak som de faktiskt förstår är dålig; för Nietzsche förutsätter att det finns en liten grupp intelligenta personer som väljer det som är fel och otillräckligt, detta efter att ha gjort en kalkyl och kommit fram till att den sak som är fel och otillräcklig ändå tjänar deras syften.

Men de som väljer det usla och gistna i dag – de gör det för att de tror att det är gott.

Och det kan man bara beklaga. Inte så mycket för att de gör det valet, utan mer för att ... ja ... vem vill inte hellre ha intelligenta motståndare?

Att föra kulturkrig mot inte bara obildade, utan också ointelligenta personer gör att du riskerar att bli deras avbild.

Dessutom … som Nietzsche säger i en aforism; många som för tillfället har rätt i en fråga behåller för evigt sin ståndpunkt av bekvämlighet – eftersom motståndarna är idioter. Lättast så.

Under tiden i Rapallo märker man i breven hur Nietzsche trivs med tillvaron. Jo, jag vet … ”trivsel” är inte ett ord man förknippar med honom … men jag kommer inte på ett bättre ord. 

Och han trivs med ensamheten, avstyr försynt besök, tackar lika försynt nej till inbjudningar.

Han skriver.

Han vandrar.

Han solar, liggande på på klipphällar dagdrömmer han om hur det en dag ska resas ett monument över honom på stranden vid Rapallo för att markera att här började skapandet av Så talade Zarathustra … och varför inte … för som han tidigare konstaterat; ödmjukhet och ovilja att lyfta fram sig själv är ”bara en raffinerad form av hyckleri”.

Ändå … han är alltid extremt artig mot sin omgivning i staden, som han alltid är – var han än är – när det rör sig om ”vanligt” folk; vare sig det är värdshusvärdinnan, fiskarna eller en apotekare behandlas de med vederbörlig respekt; apotekaren kanske mest för att han ska gå med på att lämna ut de recept Nietzsche själv totat ihop. Det går åt en del opium i Rapallo.

Om man är beskaffad som Greider förfäras man förstås av idéer om övermänniskor och blonda bestar utan moral.

Men målet för övermänniskans seger är ju redan tidigare fastlagt av Nietzsche:

”Under civiliserade omständigheter känner var och en sig överlägsen alla andra genom de egna färdigheterna och kunskaperna på åtminstone ett område. Detta är grunden för den allmänna välviljan…”

Övermänniskan ska skapa dessa ”civiliserade omständigheter” – då krävs det att han bryter med det som allmänt betraktas som civiliserat.

Resultatet?

Ett organiskt och hierarkiskt, och meritokratiskt samhälle … du måste vara bra på något.

Det är den sorts samhälle övermänniskan ska skapa.

Och … jag tror det samhället skrämmer Greider och sådana som han mer än vad tanken på en övermänniska gör.

För att inte tala om konstaterandet i Så talade Zarathustra:

”Staten är det mest hänsynslösa av alla hänsynslösa monster”.

När Nietzsche kommer till Rapallo 1882 har hans frieri till Lou Salomé två gånger avvisats – men det verkar inte dämpa hans energi.

Tvärtom.

De kommande åren fram till sammanbrottet 1889 beskrivs ofta som år av tilltagande isolering, och frenetisk kamp för att få genomslag för de egna idéerna, och denna golgatavandring in i ensamheten ska enligt gängse visdom bidragit till galenskapen.

Men tänk om det liksom var tvärtom? 

Teorin om en alltmer isolerad Nietzsche från och med tiden i Rapallo utgår från en anti-nietzschansk hållning; du ska sträva efter massornas gunst.

Under den perioden etablerar han kontakt med och vinner erkännande av Georges Brandes, August Strindberg och Hippolyte Taine. Nietzsche kan därmed vara förvissad om att hans tankar kommer att vinna spridning.

Nietzsche förstod givetvis att hans lycka nu var gjord.

Ändå … mental kollaps.

Och den enda rimliga förklaringen är att han insåg att de som skulle sprida hans idéer inte höll måttet, och han skulle i sinom tid tvingas att angripa dem också … precis som han en gång gått till angrepp mot Wagner.

Alltså … 1889 inser Nietzsche att han om några år måste ägna sig åt attacker … inte på undermåliga tänkare … utan han skulle få föra ett krig andras falska – men beundrande – uppfattning av hans idéer.

Nog för att få vem som helst att ge upp … och välja att gå in i galenskapen.

Givetvis följer jag kulturkriget och kulturdebatten i Sverige under min tid i Rapallo.

Som vanligt i semestertider ökar vurmandet för forna tider bland rättänkande människor; det är kurser i hur man slår med lie, utläggningar om antiken (tänker alla utom jag på Rom varje dag?) … eller så suktar man efter Per Albins och Tage Erlanders folkhem.

Om man tänker sig en person som i sig förkroppsligar allt detta så blir det en liberal lärare i den svenska realskolan under 1950-talet. I sin lärargärning undervisar han om antikens Grekland och Rom, på helgerna åker han till sin fädernegård och hjälper till med att gå och slå med lien, och trots att han röstar på Folkpartiet bejakar han ATP och miljonprogram.

Intressant figur.

Men … knappast den sorts person som Nietzsche såg framför sig skulle hamra fram befrielsen genom att krossa sin tids samhällen, kulturer, seder, traditioner och mentaliteter.

Den som ständigt blickar bakåt för att få veta hur han ska röra sig framåt kommer för evigt att vara fjättrad vid det som är dött.

Är det ett tecken på fascism att bära Birkenstock?

Svenska journalister på utlandsuppdrag brukar ofta hänvisa till samtal med taxichaufförer när de ska förklara situationen i det land de för tillfället vistas i. Läsaren eller lyssnaren inser ganska omgående att taxichauffören är påhittad, och bara är till för att ge mer mänsklig röst åt det journalisten läst sig till i New York Times.

Det finns två undantag.

Dels är det Alexandra Pascalidou som använder fiktiva taxichaufförer för att framföra sina egna helt fria fantasier, dels är det SR:s mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén som använder sig av framfantiserade grönsakshandlare istället för taxichaufförer.

Att de flesta journalister använder sig av påhittade taxichaufförer när de försöker skapa lite lokalfärg visar bara hur tafatta journalisterna är – och ovilliga att sätta sig i kontakt med den yrkeskår som alltid har en klar bild av situationen på orten, i regionen och i landet.

Jag knyter alltid kontakter med en tobakshandlare när jag kommer till en ny plats. Eller snarare är det så att det är de som omgående etablerar så grundlig kontakt som möjligt med mig när jag första gången kliver in för att inhandla cigarrer och cigariller. Tobakshandlare är en hårt trängd grupp. Marknaden viker ständigt, antalet rökare minskar från dag till dag. Det gäller därför för den tobakshandlare som vill överleva att känna sin marknad, att förstå vad som rör sig i folkdjupen, och ha en klar blick för förändringar i kultur, seder, mentaliteter och politik.

Av min tobakshandlare i Rapallo har jag fått lära mig att det finns ett osvikligt sätt att avgöra hur den sociala sammansättningen i en norditaliensk stad förändras – och hur politiken därmed påverkas.

När jag vandrat genom Rapallo har jag noterat förekomsten av tre mycket stora och välsorterade Birkenstock-butiker.

Det finns dessutom två stora butiker för eko-mat, med ett synnerligen lockande utbud när det gäller kött och ost.

Jag förklarar för tobakshandlaren att jag finner detta underligt, i Sverige är Birkenstock-bärare och eko-matsentusiaster nästan alltid vänster- eller miljöpartister. Men jag befinner ju mig i en stad, som liksom resten av Ligurien länge dominerats av Lega Nord, och där numera också Melonis parti gjort inbrytningar.

Men tobakshandlaren menar sig kunna se ett samband mellan Birkenstockbutikerna och Lega Nords ledare Salvini. Innan Salvini tog över ledningen för partiet fanns ingen Birkenstockbutik i Rapallo. Nu finns tre.

Detsamma gäller uppdykandet av eko-mat-butiker.

Tobakshandlaren ser både röstandet på Salvini samt skobutikerna som ett uttryck för en ökande medvetenhet om att människor i regionen vill leva mer i samklang med naturen; då blir det tyska fotriktiga sandaler och ricotta utan märkliga tillsatser som gäller.

Jag invänder att det nog finns de som snarare skulle gissa på att de liguriska Birkenstockbärarna lockas av tillverkarens påstådda affärer under andra världskriget – sandalmodet skulle vara ett sätt att signalera att man har en svart fascistisk själ.

Tobakshandlaren kliar sig i huvudet över mitt resonemang, och blir än mer förvirrad när jag beskriver svensk miljörörelse för honom.

– Vill de återställa träsk, väser den försynte lille mannen. Mussolini hade ett helvete med att dika ut utanför träsken Rom, men han lyckades.

– Du ser, svarar jag, vänta bara tills miljöaktivisterna i Sverige får veta det. Då kommer de att tjata om att utdikning av våtmarker är en fascistisk tradition.

– I så fall är att bidra till spridandet av malaria en anti-fascistisk tradition, säger tobakshandlaren trött.

Men … man ska nog se sandalerna och ekomaten som ett utslag av att de i Ligurien vill leva mer i samklang med sin natur. De vill inte äta industrialiserad mat eller gå i sneakers. På de flesta restaurangerna gör man fortfarande peston och tonnaton på riktigt och mortlar råvaran med en för norditalienare ovanlig frenesi, de är annars en synnerligen kontrollerad grupp. Inga armviftningar och skrik. Tonfall och höjda ögonbryn används istället som medel i konversationen. 

Mortlad pesto och tonnato är i denna lilla del av världen en nödvändighet – att använda halvfabrikat på burk skulle anses som ociviliserat, något som de ägnar sig åt i Genua, för att inte tala om Milano … de moderna storstäderna där man liksom i andra moderna storstäder inte mortlar ingredienserna till maträtterna … istället mal man ner människors medvetande.